Engadin Swimrun 2016

Prolog

För två år sedan sprang jag och min goda vän Annika ett bergslopp i italienska alperna tillsammans och det gav mig en sådan vansinnig mersmak att jag blev helt frälst i att träna och springa i bergen. Annika tyckte också det var en väldigt rolig upplevelse och då hon är en av de absolut främsta inom sporten Swimrun tyckte hon att vi borde köra Engadin Swimrun som kombinerar alplöpning med simning på ett föredömligt sätt.

Eftersom jag vid den tidpunkten knappt var simkunnig och definitivt inte kunde crawla tyckte jag det lät kul men ändå inte aktuellt. Då barnen hemma fastnat i simträsket och tränar simning flera dagar i veckan började jag så smått bli sugen på att lära mig själv crawla. När Annika så återigen frågade om Engadin kände jag att det skulle vara ett perfekt incitament för att lära mig crawla.

Sagt och gjort så anmälde jag mig till en vuxenkurs i crawl i barnens simklubb och började öva för fullt. Utveckling gick långsamt och segt men börjar man på noll kommer förbättring, hur liten den än är, ändå vara oändlig. Det är enkel matematik. Det gick nu lite väl långsamt att lära sig, jag skyller på åldern, och det var inte förrän jag införskaffat en våtdräkt och fått testa på att simma utomhus i närliggande sjöar som jag tyckte det lossnade. Då blev det helt plötsligt något annat än nötandet i bassängen.

Jag hade lyckats komma till nivån att jag kunde ta mig fram i vattnet i crawlstil längre sträckor men det gick galet långsamt. Som tur är får man hjälpas åt i Swimrun så med hjälp av en lina kunde storsimmaren Annika bokstavligen dra mig på framåt på simningen. Då var det riktigt roligt att simma!

För att vara i fas med verkligheten i Engadin Swimrun bestämde Annika att vi var tvungna att ha sprungit upp och ned för Hammarbybacken minst 100 gånger i uppbyggnaden inför loppet. Det var inget jag motsatte mig så mellan maj och juni betade vi av dessa upp- och nedstigningar. Benen var således starkare än någonsin och redo för drabbningen.

Vi åkte ned till Engadin från varsitt håll med båda våra familjer och sammanstrålade i Silvaplana, en av städerna i Engadin, några dagar före loppet. För att vänja oss vi den höga höjden och kylan i alpsjöarna testade jag och Annika den första delen av banan några dagar innan loppet. Det kändes över förväntan och det tog bort en viss del av den oro jag känt.

Starten

På tävlingsdagen är det upp i ottan som gäller för att sedan transporteras bort till starten som ligger några mil från Silvaplana. Efter att ha svettas ymnigt på bussen till starten, aktiverat startchipet och nyttjat de portabla toaletterna var det så dags att ta sig till startområdet.

I nämnda startområde råder viss förvirring åt vilket håll starten skall gå och beroende på detta är vi antingen längst fram eller längst bak. Efter att vi har hört oss för bland olika aktörer så är det med 99 procents säkerhet att vi befinner oss längst fram. Det känns väldigt bra eftersom vi vet att det är viktigt att få en bra position i början av loppet då det kommer bli gåsmarsch de första kilometerna med små möjligheter till omkörning.

Det är en pampig damm startområdet är placerat på men stigen som är det första vi ska springa på känns obehagligt smal för att svälja 200 lag. Jag ser framför mig horder av våtdräktsklädda simlöpare springa ner varandra när starten väl går. Jag och Annika diskuterar ifall vi ska börja med att ha linan mellan oss eller spänna fast det vid ett senare tillfälle. Vi kommer fram till att vänta med linan så att vi inte råkar trassla in oss i någon utomstående i startkaoset.

Medan vi väntar på startskottet och står och småpratar med andra förväntansfulla deltagare får vi veta att man inte ska dricka vattnet i de små alpsjöarna. Det står för många kor uppströms som inte har vett att göra sina behov tillräckligt långt ifrån vattenflödet så magsjukan ska tydligen vara oundviklig om man släcker törsten under simningen. Vi tackar båda för informationen och pustar ut att vi slapp få reda på detta på ett mer handfast sätt.

När jag står som bäst och kontemplerar över mina nyvunna kunskaper angående små alpsjöar går helt plötsligt startskottet. Det är dock en samling sansade individer som ska ge sig ut på detta äventyr så trängseln och stångandet uteblir. Oerhört sympatiskt, här har renodlade löptävlingar en hel del att lära!

Första löpningen och simningen

Efter den smala första stigen blir det en bredare väg där det går att springa på obehindrat. Jag har pigga ben och vill dra på en aning för att förbättra positionen ytterligare. Jag vänder mig om för att kolla att Annika är med på noterna och hon säger att vi kanske ska sätta ihop oss med repet. Jag anser det vara en utomordentlig ide så vi krokar i varandra och ökar farten.

Linan är bra på så många sätt och just nu är det väldigt skönt att ha som hjälpmedel för att hålla koll på var vi har varandra bland alla andra lag. Vi hinner komma förbi ytterligare några lag innan vi är framme vid den branta stig som nu ska guida oss framåt och uppåt ett antal kilometer.

Löpning i sådan här terräng och lutning är det inte många som mäktar med så gåsmarschen är ett faktum. Det finns några överentusiastiska själar som till varje pris vill springa om och ger sig ut i snåren bredvid stigen och rusar på. Det är en föga begåvad taktik att bränna energi på detta sätt, något jag lärt mig den hårda vägen för länge sedan, så vi håller oss lugna och traskar på.

Stigen slingrar sig brant uppåt och det känns som vi tar lika många höjdmeter som vi tar oss framåt.  Stämningen är otroligt god och det pratas på och är allmänt trevligt. Vi råkar på några glada skåningar som börjar prata om hur varmt och vindstilla det kommer bli idag och sedan hävdar att det endast delar med sig av denna information för att psyka. Det lockar givetvis fram många skratt och vi fortsätter snacka ytterligare några svängar uppför stigen.

Efter ett tag börjar mina ben protestera. Inte för att de är trötta utan för att de känner sig lurade. De undrar varför de tvingats plåga sig upp och ner för Hammarbybacken 100 gånger de senaste månaderna om vi ändå bara ska mysa uppför branten. Då kunde vi väl lika gärna struntat i den träningen?

Jag inser att benen har rätt och ökar frekvensen och längden på kliven en aning. Annika som också har över 100 Hammarbybackar i benen hänger utan problem med. Raden av lag har glesats ut och vi väljer omkörningszonerna med omsorg så det bränns ingen energi i onödan. Efter en kort sejour av omkörningar är det helt plötsligt sopprent framför oss så vi kan öka farten ytterligare en aning.

Det går som på räls och den första löpningens högsta punkt är raskt passerad och vi ser nu sjön där den första simningen ska utföras. Det är brant utför fram till sjön men då det krävs alltför teknisk löpning från oss går det inte speciellt mycket snabbare än det gjorde uppför. Ansträngningen är dock i princip obefintlig så vi blir ordentligt utvilade.

Ett herrlag, som vi konverserade vid informationsmötet kvällen innan, kommer susande ned i rent skrämmande fart. Vi hejar och ropar att det ser riktigt snabbt och bra ut, de svarar i språnget att det här är det de kan bra. Det är bara att lyfta på hatten och hålla med. Jag och Annika har kanske inte övat så mycket på nedförslöpning men något vi har övat mycket på är att vara helt förberedda när det väl är dags för simning. Detta för att det aldrig bli ska behöva bli något stopp, när vi väl är framme vid vattnet ska det bara vara att hoppa i.

Värmen gör att jag springer med överdelen av våtdräkten neddragen så den måste sättas på samtidigt som vi springer. Då man även alltid måste ha nummerlappen, som är i form av ett luftigt linne, överst så ska den först tas av och sedan sättas på igen när våtdräkten är på plats. Därefter ska badmössan och simglasögonen på.

Vi lyckas båda charmant med alla stegen och kan utan stopp påbörja simningen. Herrlaget som flög förbi oss i rasande fart nedför har inte övat på dessa steg så trots att de varit en bra bit före oss är vi i vattnet samtidigt. Det känns riktigt bra!

Vattnet är nio grader varmt enligt utsago vilket bokstavligen är bedövande då ansiktet helt domnar bort efter några simtag. Det är dock inte så farligt som det låter utan mest skönt då jag varit vansinnigt varm på slutet av löpningen.

Annika simmar som vanligt på helt fenomenalt så repet mellan oss är som en fiolsträng och jag hänger med i svallvågorna. Första simningen är knappt 300 meter så jag hinner inte tänka på ko-fekalier mer än två tre gånger innan vi är över på andra sidan sjön. Det ger en rejäl adrenalinkick att simma i niogradigt vatten så det är med snudd på övermod vi ger oss ut på den andra löpningen.

Andra löpningen och simningen

Det är nu fem kilometer ljuvlig utförslöpning som väntar. Innan vi kan dra upp farten måste dock en inverterad variant av det som skedde innan simningen utföras. Det är lite snårigare att få av sig våtdräktens överdel än att sätta på den men det går hyfsat bra. När allt är på plats sätter vi av och springer om lag efter lag. Det är inspirerande att känna sig snabb och då det är lättsprunget dröjer det ett tag innan jag börjar känna mig överhettad igen.

Halvvägs in i löpning nummer två kommer vi fram till den första vätskestationen. Det är välkommet då det dammar hårt i halsen. Både jag och Annika drar snabbt i oss varsin mugg vatten och sedan bär det av igen. Det är fortfarande lättsprunget så vi håller hyfsad fart. Jag inser ganska omgående att jag borde druckit mer på vätskestation men jag föll in i min stenhårt inarbetade maratonrutin där jag alltid dricker lite försiktigt i början av loppet.

Den stora skillnaden är att då kommer dricktillfällena med 20 minuters mellanrum och det går att fylla på vätskan i en jämn och fin ström. Här är det dock långt till nästa tillfälle och jag är varm som en bakad potatis. Jag är nästan sugen på att springa tillbaka och dricka mer men inser att det vore vansinne så vi springer på oförtrutet.

Det är nu dags för simning två som är lite längre. Annika drar som vanligt exemplariskt så den är också över innan jag knappt hinner förstå att jag varit i. Processen med att förbereda sig innan vi hoppat i fungerade även här bra och det går lättare att göra sig redo för löpning här också.

ÖTILLÖ SWIMRUN ENGADIN 2016 Nadja Odenhage_H23B9749_LR

Tredje löpningen och simningen

Nu blir det inte så mycket löpning eftersom vi ska knäcka 200 höjdmeter på en redigt brant skogsväg utan det är mer en rask promenad. En trevlig herre med blått linne på cykel kommer ikapp och hejar friskt. Vi hejar glatt tillbaka och han cyklar i samma takt som vi går ett tag. Sedan drar han på lite och försvinner upp för backen.

Vi kommer ikapp ett mixlag som istället för att använda rep går hand i hand. Det ser mysigt ut men repet är effektivare för vi går förbi dem ganska raskt. Vi hejar glatt och de undrar om det får hänga på repet också. Åtminstone tror jag det eftersom de pratar mest på franska. Stämningen är oavsett på topp.

Backen fortsätter och vi stöter på vår nyvunna linnebeklädda cyklistvän med jämna mellanrum och det hejas lika glatt varje gång. Till slut når vi toppen på backen och vi kan börja springa på. Det är en stig som går mitt i branten och utsikten är obeskrivbar. Det är så vackert att det inte går att känna sig trött. Vi springer på rätt bra och passerar några lag till.

Vi ser nu sjön där tredje simningen ska genomföras och vi börjar förbereda oss. Jag får av mig nummerlappslinnet och springer barbröstad en stund i solskenet och känner mig som David Hasselhoff i Baywatch i någon sekund. Avsaknaden av solbränna, muskler och framförallt pulserande 90-talsmusik förtar dock intrycket så jag kränger på mig våtdräkten snabbt.

Cyklistvännen står och hejar precis innan vi hoppar ner i vattnet och jag undrar hur han tar sig runt överallt. Glad blir jag hur som helst. Den här simningen är längre och framförallt vågigare. Annika brukar berätta att hon älskar när det är vågor för det är så roligt att simma då. Jag försöker intala mig att det är roligt när jag skvalpar runt bakom henne.

Jag blir helt vimmelkantig men det är faktiskt rätt roligt. Det är tur att vi har lina mellan oss, inte bara för att hon är mycket snabbare utan även för att hon alltid kan simma rakt mot den punkt vi ska ta oss till. Det är en konst de flesta runt omkring oss inte besitter utan man ser hur de sicksackar sig fram. Vi är medelvärdeslinjen och de är sinuskurvan för att utrycka sig matematiskt.

Vid ett tillfälle blir vattnet plötsligt grumligt och svinkallt. Jag inser att vi simmar igenom utflödet till en av bäckarna från bergets smältsnö och jag fantiserar om att jag kommer stelna likt en tecknad figur mitt i rörelsen. Det är som tur var inte många meter vi simmar genom isvattnet men det kylde ned rejält.

Efter ytterligare en stund av vågig simning är vi så i land och Annika säger att hon fryser rejält och behöver behålla våtdräkten på en stund för att få upp värmen. Själv är jag ganska kall men drar ändå ned den för jag vet att jag kommer bli varm relativt omgående. Det börjar bli dags för att trycka i sig en gel och jag ångrar att jag inte tog fram den innan jag drog ned våtdräkten då den nu är mer svåråtkomlig.

Fjärde löpningen och simningen

Jag lyckas åla mig tillräckligt för att plocka fram en sötsliskig energistinn gel ur våtdräktens ryggficka och jag trycker i mig massan så fort jag vågar. Det är nu ytterligare en stor skillnad mot att springa stora maratonlopp inne i en stad, där kan man slänga gelen bredvid valfri vätskestation. Här är det, av extremt goda skäl, strängt förbjudet. Hade inte dödssynderna stannat vi sju så hade antagligen den åttonde synden varit att skräpa ned i alperna. Det är bara helt enkelt otänkbar. Det betyder att jag får springa omkring med en tom och kladdig gelförpackning en stund. Efter en stund står det helt oväntat en papperskorg med texten Bravo på där jag får släppa ifrån mig mitt skräp.

Löpning går nu mitt i ett stort fält och solen bränner på rejält. Jag ångrar nu enormt mycket att jag inte drack mer på förra vätskekontrollen då jag är vansinnigt törstig. Efter att vi sprungit förbi fältet kommer vi in i en liten trevlig by. Vi springer förbi en person som ropar att det är väldigt viktigt att vi dricker ordentligt i värmen. Jag tänker att det har han förbannat rätt i och om det bara fanns vätska skulle jag ta honom på orden.

Som en oas i öknen dyker så vätskestationen upp och jag säger till Annika att jag måste dricka ordentligt nu och att det kan ta en lite stund. Hon säger att det behöver hon också så vi tar det lugnt och bälgar i oss rejäla mängder. Jag hinner få i mig fem muggar sportdryck och vatten innan jag känner mig någotsånär otörstig och sen pressar jag i mig två till för säkerhets skull. Drygt en liter vatten borde jag fått i mig på ungefär 30 sekunder så jag känner mig lätt skvalpig.

Annika är nu beredd att springa iväg och jag säger att jag måste ta det lite lugnare ett litet tag så magen kan klara av att ta hand om all vätska. Det har hon full förståelse för så vi joggar iväg i lugnt mak. Jag känner mig som en halvtom bag-in-a-box på två ben som skvalpar fram på stigarna. Ansträngningsnivån är dock så pass låg så allt känns under kontroll.

Vi springer på, hejar på vår cyklistvän ytterligare ett antal gånger och vips så är det dags för simning igen. På samma sätt som man sprang över ett fält strax efter förra simningen så måste vi nu springa över ett liknande fält innan vi kan hoppa i. Vi har dock varit lite för ivriga att få på oss våtdräkterna så det är nu något överdjävulskt varmt. Jag längtar något oerhört efter nästa simning så när vi till slut får hoppa ned i vattnet är det en befrielse. Det är både en kortare och varmare simning än föregående så det är raskt avklarat.

Femte löpningen och simningen

Efter simningen finns det en vätskestation till och även om jag inte är i närheten av att vara lika törstig som jag var vid de förra drar jag i mig rejält med vätska även här. Det är nu dags för backen med stort B och det är en slingrande stig som tar oss runt 350 höjdmeter på lite drygt en kilometer. Vi går bredvid ett skvalande vattenfall och det är riktigt mäktigt.

Dock är ansträngningen trots den låga farten riktigt hög och det är även en stor svärm irriterande flugor som surrar runt huvudet. Vi håller fanan och humöret högt dock så inga negativa tankar ska slinka in. Det är en stor skillnad att tävla i par så här, det är mycket lättare att hålla de negativa tankarna borta! Vi går och går men backen bara fortsätter. Det börjar kännas lite väl besvärligt och jag känner mig även en aning snurrig, antagligen en kombination av solen och den höga höjden. Vi borde vara på runt 2500 meters höjd nu.

När backen så till slut är över och det är möjligt att springa igen känner jag att det är jag inte alls speciellt sugen på. Jag är yr och rätt andfådd så jag kollar med Annika om det är ok att vi fortsätter gå ett tag till trots att det är platt. Hon är vänlig nog att gå med på det så vi går ytterligare någon minut för att återhämta oss. Kraften och balansen kommer tillbaka snabbare än vad jag hoppats så det är inte länge vi behöver gå på det platta innan vi kan börja springa igen.

Det börjar även gå nedför så nu kan vi dra på lite extra. Annika ropar att vi kört i drygt fyra timmar. Jag känner att det går över förväntan och ropar glatt tillbaka att det går som på räls. Det skulle jag inte gjort för strax efter står Annika på huvudet i nedförslöpet. Hon är dock uppe så pass snabbt att hon i princip redan är på fötter när jag vänt mig om. Vi stämmer av att allt gått bra, något Annika försäkrar, och beger oss av igen. Lite skrubbsår hör till i sådana här tävlingar förklarar Annika.

Det är nu underbar löpning nedför genom skogen på en mjuk och vacker stig utan rötter och stenar. Givetvis dyker vår cyklistvän upp igen och hejar på. Det är en rejäl temperaturhöjare och vi hurrar tillbaka ordentligt.

Det är nu dags att komma fram till platsen där våra familjer ska stå och heja. Vi kommer ut på en grusväg som går längs med vattnet och man ser en stor sten några hundra meter framför oss. Jag säger till Annika att det nog är våra respektive familjer som står och hejar där vid stenen. Mitt påstående bekräftas ganska omgående av vilda skrik och hurrarop. Jäklar vad ungarna kan heja.

Therese och Mats ropar att folk är helt förstörda framför oss och att vi kommer plocka massor med lag om vi bara håller ställningarna. Jag har funderat på om vi ska stanna till och socialisera lite men blir stärkt av informationen så vi ökar takten istället. Vi får dessutom syn på ett herrlag en bit framför oss som håller bra mycket lägre fart än vad vi gör.

Vi springer nu åter på en väg mitt i ett fält och solen bränner obevekligt. Jag vet att efter den här löpningen kommer det två långa simningar där Annika kommer få dra det överlägset största lasset av oss båda så jag bestämmer mig för att gå in i löparbubblan och trycka på och dra oss båda hårt i några kilometer. Det går bättre än förväntat och vi håller fin fart och springer om två lag.

Det tär ordentligt och jag längtar något helt vansinnigt på att få hoppa ned i det kalla vattnet. Enkel logik förkunnar att springer man fortare så kommer man fram fortare så det tar inte så lång tid innan vi är framme vid dagens längsta simning. Annika frågar om jag är redo och jag svarar högljutt att jag är galet redo. Hon skrattar och säger att jag nog ska vara beredd på att det kommer bli riktigt kallt nu. Jag säger att jag inte kan vänta och så hoppar vi i.

Det är till en början väldigt skönt att bli nedkyld men efter några minuter börjar jag förstå vad hon menat. Det är dock än så länge skönare än den extrema värme jag kände på slutet av förra löpningen så jag är vid gott mod. Vi ligger i bredd med ett annat lag och vi verkar hålla ungefär samma fart. Helt plötsligt gör nämnda lag en 90-gradssväng och försvinner iväg mot land. Jag ser i ögonvrån hur det går upp och lomar iväg. Jag gissar att de brutit loppet.

Annika ligger på fötterna på ett annat lag men de verkar svänga iväg fel för helt plötsligt stannar Annika och frågar vart vi ska egentligen. Jag tittar upp och ser direkt att vi, det vill säga Annika, simmar rätt och att de andra laget har fått fel i navigationen så vi fortsätter i samma riktning. Det börjar kännas lite väl kallt och träligt med simningen och jag börjar tycka det är dags att vara i land snart.

Jag kikar upp och ser att det inte är långt kvar nu och tar sats för den sista biten. Jag missar nu något i simning för helt plötsligt misslyckas jag med andningen vid några simtag och har således en rejäl syrebrist. Jag får lätt panik och mitt hypokondriska inre intalar mig att jag drabbats av en okänd sjukdom som gör att jag inte kan vrida huvudet längre och således inte kommer kunna ta några fler andetag förrän vi är i land.

Det är ett olyckligt scenario som känns jobbigt så jag anstränger mig för att vrida upp huvudet igen. Nu går det bättre och jag inser att jag bara tajmat två vågor i rad och försökt andas in vatten. Jag kan med andra ord vrida huvudet som vanligt. Oerhört skönt, det hade blivit så besvärligt annars.

Sjätte löpningen och simningen

Den första långa simningen är så avklarad men det är nu bara lite drygt 3500 meter löpning till nästa långsim. Annika säger att hon kör med våtdräkten uppe för att få tillbaka värmen. Jag är rätt kall så jag funderar på att göra detsamma men känner att jag kommer bli tillräckligt varm ändå så jag drar ned dräkten.

Det är inga backar att tala om vilket är befriande. Efter någon kilometer kommer vi fram till en kyrka där det finns en vätskestation utplacerad. Vi trycker båda i oss energi och vätska och springer därefter in i St. Moritz och snirklar in på några smågator tills vi springer förbi en idrottsplats med en 400-metersbana. Jag funderar på om det lagt banan så att man får känna på tartanen lite men det har de inte utan vi håller oss utanför idrottsplatsen.

Strax efter idrottsplatsen är det så dags att ge oss på den andra långa simningen. Den här går precis längs stranden vilket gör att jag har lite mer att titta på än vanligt. Det verkar vara en hel del människor på plats som hejar men det hörs inget genom mina två badmössor. Annika drar på och jag ligger i kölvattnet och gör allt jag kan för att avlasta. Den här simningen ska vara kortare men den känns rätt mycket längre så vi är båda rätt medtagna när vi kommer upp.

Sjunde löpningen och simningen

Det ska nu bara vara 1500 meter till nästa simning så den här gången behåller även jag våtdräkten på. Det är en vätskestation även här där de serverar varm buljong. Det känns märkligt nog helt rätt att dricka för tillfället så jag tar mig en mugg. Jag får nu ett kraftigt illamående och får anstränga mig rejält för att inte bli av med den nyligen konsumerade buljongen. Jag vill inte börja springa direkt och som tur var är det en liten backe som jag tycker det är rimligt att gå i.

Jag mår så pass illa att jag inte ens mäktar med att kommunicera detta med Annika utan jag går på så fort jag vågar. Efter någon minut, som känns som en evighet, släpper så illamåendet och det känns riktigt bra igen. Jag säger till Annika att jag mått vansinnigt illa men att det nu har släppt och hon säger att det antagligen varit kallvattnet som kommit in i öronen och bråkat med balanssinnet, något som inte är alltför ovanligt i dessa sammanhang.

Oavsett anledning så kan vi nu jogga på igen och röra oss framåt i mer anständig hastighet. Enligt bankartan ska vi nu springa runt en sjö som vi ska ned i för att sedan simma runt en boj och tillbaka till där vi hoppade i. Vid genomgången dagen innan beskrevs sjön som så varm att det är som att simma i kiss. En liknelse som ljust nu inte alls känns lockande. Nåväl, vi får syn på sjön och jag är beredd på att springa runt den och har inte förberett mig alls för att hoppa i.

Det visar sig nu att banan är ändrad och att vi istället ska simma rakt över sjön. Det är givetvis en förbättring men då det kommer oförberett har jag inte hunnit gör mig helt i ordning. Det är extremt frustrerande att stå på bryggan vi ska hoppa i ifrån och inte ha badmössan och glasögonen på sig. Eftersom jag blir stressad och dessutom fortfarande är rätt stel i fingrarna får jag inte på mig mösseländet heller.

Jag blir galen och slänger glasögonen på bryggan och drar och sliter på mig mössan. Till slut är den på plats och jag ångrar mig nu att jag slängt bort glasögonen då jag måste böja mig ned för att ta upp dessa. Efter nästan sex timmars aktivitet är det mesta rätt jobbigt. Jag får på mig glasögonen, ursäktar dröjsmålet till Annika och gör mig beredd på att hoppa i.

Annika säger att vi chansar på att det är tillräckligt djupt för att hoppa i tillsammans så vi gör ett graciöst svanhopp tillsammans ned i den bruna sörjan som jag i mitt huvud kallar för kissjön. Det är tyvärr inte djupare än några decimeter plus att det är en stor sten precis där jag hoppar i vilket gör att jag slår i handen och på något sätt lyckas komma åt simglasögonen.

När vi väl börjar simma är således glasögonen fyllda med äckelvatten och jag kan inte se något. Vad som gör det ännu värre är att jag inte insett detta första gången jag tittade så jag har verkligen putsat ögonen med den bruna ursäkten för vatten. Jag får panik och herr hypokondri knackar på axeln och säger att jag med största säkerhet kommer bli blind. Jag känner honom dock väl och vet att han alltid överdriver och gör mitt bästa för att ignorera påståendet.

Jag vågar dock inte titta mer utan simmar på med stenhårt stängda ögon. Det är lyckosamt att linan mellan mig och Annika håller och drar mig i rätt riktning. Det är en härligt surrealistisk känsla att simma på i totalt mörker och jag tappar uppfattning om hur länge vi har simmat. Det är inga problem att veta när det tar slut dock eftersom jag simmar rakt in i Annikas fötter när vi väl är framme. Jag sliter av mig glasögonen och konstaterar direkt att jag inte är blind. Det var väl för väl.

ÖTILLÖ SWIMRUN ENGADIN 2016 JakobEdholm__8104789-LR.jpg

Åttonde löpningen och simningen

Det är nu dags för dagens längsta löpning, drygt åtta kilometer. I vanliga fall hade det inte vållat någon form av oro men nu har vi hållit på i nästan sex timmar, det är galet varmt och helt vindstilla så viss ångest kryper ändå på. Vi har kommit upp ur kissjön samtidigt som ledande damlag och de två bjuder på en riktigt trevlig och rolig stämning så det är ändå med ett glatt humör vi ger oss av på avslutningen av dagens äventyr.

Det är 130 höjdmeter som ska betas av på de nästkommande åtta kilometerna men nu är vi så avtrubbade angående backar så det känns inte så farligt. Det som är riktigt jobbigt är istället solen och värmen. Vi springer på en rätt smal stig genom skogen med höga träd på båda sidorna. Detta tycker man borde frambringa någon form av skugga med det är lögn i helvetet för det är gassande sol hela tiden. Jag beklagar mig angående detta faktum för Annika som skrattar och pekar ett decimeterstort skuggområde och säger att där har du din skugga.

Det gör mig om inte svalare i alla fall gladare så vi stretar på. Efter fyra kilometer kommer vi fram till en vätskestation som det hänger klasar av medtävlande omkring. Jag undrar var alla kommer ifrån då det var länge sedan vi sett så här många lag. Vi trycker i oss vätska och Annika hejar och peppar på ett herrlag och säger att nu är det inte så långt kvar. De ser mest ut som de ska börja gråta och jag tycker det är en något udda reaktion.

När vi sen ska ge oss iväg springer de åt motsatt håll och nu känner jag igen mig. Det är kyrkan vi var vid precis innan den långa simningen nummer två. De ligger alltså nästan 90 minuter efter oss. Annika har också insett det och får lite dåligt samvete över sina glada tillrop medan jag mest känner en lätt ondskefull glädje över att vi har så mycket mindre kvar av loppet.

Vi fortsätter vår lunk mot mål och passerar efter en stund en liten sjö som vi mot alla odds inte ska simma i. Det känns ovant men samtidigt ganska skönt. Efter sjön är det ett härligt nedförslut där vi kan öka farten en aning. I slutet av backen står en stor barnskara uppradade på ömse sidor om stigen och är i färd med att göra vågen för att heja. De får till ett hejdundrande tjut och det ger en rejäl kick. Helt underbart!

Efter att kicken av hejaropen lagt sig är det rätt segt att ta sig fram och de två kilometer vi har kvar till simningen känns besvärande. Vi rör oss framåt så avståendet krymper hela tiden. Vid en skarp 180-graders kurva står så helt plötsligt vår gamla cyklistvän igen och hejar järnet. Jag blir så oerhört glad och tjoar tillbaka allt vad jag kan.

Efter den skarpa svängen springer vi några 100 meter till innan det är dags för dagens sista simning. Jag har hunnit förbereda mig bra den här gången så vi kan hoppa i utan väntetid. När vi simmar iväg kommer jag dock väldigt nära inpå Annika och jag undrar om hon har tröttnat så mycket att jag simmar ikapp. Det är dock en helt absurd tanke så det måste vara något annat.

Jag undersöker repet som förbinder oss och inser att det har snott sig runt mig på ett märkligt sätt. Efter en snabb topologisk analys inser jag att jag måste gör en volt i vattnet för att reda ut det hela. Sagt och gjort så dyker jag ned med huvudet mellan mina egna ben och kommer upp snurrig som få men med repet på rätt plats. Den akrobatiska akten hade varit värdig ett konstsimprogram helt klart. Annika har nu börjat undra vad som försiggår bakom henne och vänder sig om men då är jag redan i position och vinkar att allt är som det ska.

Målgång och epilog

Den sista simningen är raskt avklarat och det är nu 2700 meter löpning kvar till målet. Vi drar ändå ned våtdräkten för att inte riskera total överhettning. Vi har två herrlag precis framför oss som ser riktig slitna ut så jag tänker att det ska inte vara omöjligt att hinna ikapp och förbi. Det visar sig dock inte vara så lätt som jag tänkt eftersom hela kroppen nu är väldigt avigt inställd till löpning.

Vi kämpar på men avståndet krymper inte alls som jag skulle vilja. Det är inga backar kvar men helt enkelt ska det inte vara så vi bjuds på en rungande motvind. Jag för en inre strid hur mycket plåga jag ska utsätta mig för men jag förlorar den om och om igen och ökar därför inte farten. Annika ropar att det gått lite drygt sju timmar sedan vi startade och jag får ur mig något gutturalt läte som svar. Hon tolkar det som att jag är missnöjd över tiden och undrar om så verkligen är fallet. Jag försäkrar att det verkligen inte är så. Jag är bara för trött för att föra en normal konversation.

Vi kämpar vidare i några minuter och till slut ser vi målet där familjerna återigen hejar på helt fantastiskt. Barnen springer bredvid och ropar och tjoar och undrar om vi är trötta. Jag låter min tystnad svara på den frågan. Vi är nu väldigt nära målet men måste av outgrundliga, antagligen sadistiska, skäl tyvärr ta en extra liten sväng. Det är en svag lutning på gräs som inte borde kännas alls men nu uppfattas som omänsklig.

Vi har även insett att vi inte kommer ikapp de framför så både jag och Annika börjar gå samtidigt. Barnen blir alldeles till sig och skriker att vi inte kan börja gå då det tydligen är ett lag precis bakom. Det var då själva f-n tänker jag, kan vi inte få gå lugnt och värdigt in i mål. Någon form av tävlingsinstinkt tar dock över och vi båda sätter fart på benen igen och springer den sista biten.

På målrakan går vi upp i bredd och springer med sträckta händer in över mållinjen. Det är så oerhört skönt att få stå still och vi omfamnar och gratulerar varandra till en grym prestation. Speaker ropar att vi kommit fyra i mixed klassen och 18:e totalt vilket känns ofattbart bra för mig.

Barnen kommer springande och det är ett allmänt kramkalas i målområdet och lyckan är total. Jag inser snabbt att jag inte vill vara mer i solen för tillfället så jag tar mig in i det stora tält som står förföriskt inbjudande precis bredvid målet. Väl där inne kränger jag av mig skor, strumpor och vaddelen av våtdräkten. Jag ser då att jag fått en riktigt snygg solbränna på enbart knäna. En glad britt bredvid kommenterar detta och vi kommer fram till att det snart kommer vara det hetaste modet.

Efter att ha samlat kraft ett tag och snackat igenom loppet med Annika och alla familjemedlemmar beger vi oss till hotellrummet där jag duschar och snyggar till mig. Sen glider vi ned till baren där jag dricker en av de godaste öl jag någonsin druckit. Efter att återställt vätskebalansen något samlar vi ihop oss för att ta del av den BBQ som ingår i hela konceptet. På väg ned till nämnda BBQ träffar vi på skåningarna som vi pratade med i början på loppet. De har precis gått i mål och ser rätt tagna ut men är ändå väldigt glada och säger att de antagligen bara lyckades psyka sig själva i början.

När vi sitter och äter i god ro så dyker plötsligt vår cyklistvän från loppet upp och kommer fram och hälsar. Vi kramas om och jag tackar så mycket för allt hejade han har bjudit på under dagen. Det är riktigt gemytligt och jag känner mig glad och upprymd över det äventyr vi har haft idag.

Det var precis så roligt och härligt som jag hade förväntat mig och jag är mer än glad att Annika bjöd in mig till det här!

2016-07-10 15.13.58

Annonser