Stockholm Marathon 2014

Ring the alarm. I’ve been through this too long. But I’ll be damned if I see another chick on your arm!

Klockan är 05:45, det är början av mars och jag står på ett löpband och stirrar på en skärm där siffror i maklig takt tickar. House of Cards har stulit några timmar av min nattsömn kvällen innan och jag är fruktansvärt trött. Jag är så pass trött att jag inte riktigt kommer ihåg att jag tagit mig upp ur sängen och masat mig iväg till gymmet.

Som tur var är vanan och rutinens makt stor och eftersom jag har sprungit mina morgonpass ett bra tag nu har det hela i princip gått per automatik. Det är inte förrän Beyonces distade stämma, i Freemansons dansanta version, skriker att jag ska ringa i alarmet som jag vaknar till på riktigt. Jag inser att jag redan sprungit 30 minuter och således endast har 20 minuter kvar av morgonpasset vilket är angenämt. Jag märker även att jag springer i en urvättad bomullströja från Stockholm Marathon 2005 som jag sovit i, autopiloten har tydligen inte fungerat helt perfekt. Jag kontroller nervöst att jag fått på mig shorts och det har jag i alla fall. Jag konstaterar glatt att det är tur att jag inte sover i flanellpyjamas.

Snabbspola fram två och en halv månad och jag är på väg till Stadion för springa det jag missat nattsömn för den senaste tiden; Stockholm Marathon 2014. Även här gör vanan sig påmind, det är 11:e gången jag startar i nämnda lopp och jag har skaffat mig vissa rutiner. Till exempel dricker jag alltid onödigt mycket vatten precis innan jag går ner i tunnelbanan och har sedan en stenhård kamp mot tiden och blåsan hela vägen till Stadion. Hittills har jag gått segrande ur den striden, men det kräver alltid en sprint upp från tunnelbanan.

Jag har inte känt mig speciellt nervös eller stressad den senaste veckan, något jag alltid brukar göra, så jag är en aningen bekymrad över att jag kanske inte ska komma igång ordentligt. Det känns oerhört meta att vara nervös över att inte ha varit nervös. Det är dock ingen fara, stressen och nervositeten har bara lagrats så timmen innan kommer en veckas ackumulerade stress och nerv ut i full prakt.

Det betyder att jag är härligt uppspelt och pratglad när jag träffar Johan, min langare för dagen, 2:33-Karlsson och en kollega utanför Stadions klocktorn. Vi står och snackar om vädret och det kommande kraftprovet en stund. Vid närmare eftertanke står nog jag för 90 procent av pratandet, men så kan det vara när löparnervositeten har tagit grepp om mig. Efter ett tag kommer jag till sans och inser att jag bör röra mig mot klädesinlämningen. Jag tackar således för mig och beger mig av.

Vädret har under hela morgonen varit skiftande men för tillfället är det lite sol och en perfekt löpartemperatur. Jag bestämmer mig att det är linne och rosa armvärmare som gäller. Armvärmarna har blivit något av min lyckoattiralj och jag ska se om de kan hjälpa mig genom Stockholms gator idag.

Klädesinlämningen går oerhört smidigt så jag är på plats i startfållan knappt en halvtimme före start. Som vanligt råkar jag på många gamla löparvänner från förr. Det är alltid lika trevligt och det snackas löpning, måltider och annat relevant. Givetvis redogörs även alla skavanker och missad träning noggrant, det hör till, och tiden bara rinner iväg.

Med 15 minuter kvar tar jag plats längst fram och blickar ut över Lidingövägen och elitlöparna som värmer upp. En man som sprungit i rosa korta shorts hela vägen från 80-talet och uppenbarligen har oerhört mycket energi studsar runt framför mig och gör uppvärmningsövningar som tänjer fantasin. Jag får flashbacks från barndomens tv-program Gymping och undrar hur det ska gå för den studsande mannen framför mig, bränner han inte lite väl mycket energi med sitt pråliga rörelsemönster?

Mina funderingar rör klockan framåt ytterligare några minuter och avgränsningen mellan oss och de riktigt snabba löparna försvinner och vi flyter ihop till en gemensam klunga. Minuter har blivit sekunder och medan de sista av dessa tickar på lyckönskar jag alla löpare runt omkring. Till slut brinner startskottet av och så är vi äntligen iväg.

Som vanligt är det tjurrusning men jag håller mig kall och låter horder av ivriga löpare springa förbi. Det bildas rätt snabbt en bra klunga där det verkar som om alla har samma mål, det vill säga att springa varje kilometer på fyra minuter så länge det går. Kortare fraser utbyts för att konstatera att så verkligen är fallet och alla verkar nöjda och glada.

Första kilometern känns en aning stel och obekväm men det är precis som det brukar vara så det oroar mig inte det minsta. Den är också avklarad efter ganska precis fyra minuter så allt går enligt plan. Det är rätt trångt och lite halvstökigt men inget som stör nämnvärt, det gäller bara att vara vaksam och se var man sätter fötterna. Jag brukar passa på att skaffa mig några antagonister bland de knuffande och trängande löparna som jag bestämmer mig för att under inga omständigheter komma efter i mål. Jag är alltid naivt kaxig i början av ett marathon.

Efter att ha sprungit ett par kilometer i rätt fart har det glesnat i leden och löpningen är fri och obehindrad. Det labila vädret till trots är det stora mängder folk ute och hejar och vid Norrmalmstorg och Kungsträdgården når de sin topp. Det är alltid helt fantastiskt att springa förbi här och jag njuter i stora drag. På Skeppsbron kommer jag i fatt en löpare jag känner igen från i våras då jag sprang Berlin Halvmarathon. Jag springer upp bredvid honom och stämmer av hans mål med dagen. Det stämmer väldigt bra överens med mitt så vi bestämmer att slå följe.

Vi springer och småsnackar längs hela Södermälarstrand och det känns oerhört trevligt. Det är nästan lite för trevligt för vi ligger i bredd och turas inte om att dra i motvinden. Nu är det inte så blåsigt så det är nog ingen större fara tänker jag. Jag beslutar mig för att det är värt det, att få snacka bort några kilometer alltså. Det är fortfarande så oerhört många kvar.

När vi är framme vid Västerbron blir ansträngningen lite för stor för att det ska gå att prata så vi håller igen både snacket och farten. Bron bestigs utan missöden och på vägen ned återupptas konversationen. Jag får några glada hejarop från en kollega precis efter broslutet och det är med ett glatt humör vi svänger in på Norrmälarstrand.

Oftare och oftare börjar jag höra hejarop till Stålmannen. Jag blir konfunderad, mina polisonger får mig att likna Wolverine inte Stålmannen. När jag sprang New York Marathon var det många i publiken som ropade Go Wolverine något jag verkligen tog till mig. Stålmannen är väl i och för sig rätt cool han med men jag tycker inte jag är speciellt lik honom. Hejaropen blir allt frekventare och till slut springer en man i Stålmannentröja förbi. Jaja, Wolverine skulle lätt sparka stjärt med töntstålis.

Den första milen är äntligen avverkade och det har tagit precis 40 minuter. Det känns kalashärligt eftersom jag fortfarande är helt oberörd men ändå hållt tidsplanen. Det är nu medvind så vi skruvar upp farten lite och klockar in några rätt snabba kilometerar. Det är många ute och hejar och jag får många trevliga tillrop.

Loppet slingrar sig runt Stadshuset, snuddar vid Tegelbacken och svänger in på Vasagatan. Det är tjockt med folk och fantastiskt stämning. Snart är det dags att springa förbi familjen för första gången. De står som vanligt vid Vasaparken och hejar. Tessan ska även langa en gel som blir dagens första energitillskott. Jag är pigg och uppspelt så det blir höga femmor med familjen och jag får gelen levererad exemplariskt. Den slinker ned utan bekymmer och nedförsbacken längs Odengatan ger välsmakande vila. 15 kilometer passeras strax under timmen och fortfarande känns det mycket bra.

Vid varvning, det är ojämna längder på varven i Stockholm, 16 kontra 26 kilometer, står LN och ropar ut hur vi ligger till. Det känns bra och han ropar även att Elvis har lämnat byggnaden när jag springer förbi. Jag gillar det, Elvis och Wolverine är coola lirare. Polisongerna är helt enkelt en bra grej. När jag springer förbi Fältöversten står det några oborstade barbarer som inte känner till vare sig Elvis eller Wolverine. Höhö, kolla det är Ronny och Ragge hör jag dessa personer ropa efter mig. Jag ignorerar dem och längtar till New York Marathon, där har man vett att uppskatta tjusig ansiktsbehåring.

Vi Berwaldhallen står Johan beredd att langa första flaskan och gelen, han springer med en kort stund och säger att 2:33-Karlsson går som tåget som vanligt. Det glädjer mig och jag får upp ångan och glömmer bort tölparna från Fältöversten.

Nu börjar banans tristaste parti där man ska ut och snurra på Djurgården i drygt åtta kilometer. Förra året knäckte jag mig totalt här så jag bestämmer mig för att ta det riktigt lugnt och fint i idag. Jag ska inte kolla på klockan utan bara gå på känsla. Det fungerar helt perfekt och jag släpper och tar ryggar om vartannat när jag känner för det. Klockan vid 25 kilometer skvallrar om jag trots denna känslomässiga löpning inte tappar något och det är en energikick som är guld värd.

När vi svänger upp på Djurgårdsvägen är det motvind så jag lägger mig bakom en löpare och gör mig så liten som möjligt. Vi springer förbi huset där min far huserade några år på 80-talet och jag drar mig till minnes när jag stod på dess balkong och högljutt övade på mitt nyfunna ordförråd av fula ord, samtidigt som Stockholm Marathon sprang förbi. Jag blev efter ett tag indragen i huset och fick veta att det var väldigt långt ifrån ett acceptabelt beteende.

När jag drömmer mig bort i dessa barndomsminnen kommer jag lite för nära löparen framför mig och kommer åt hans fot så han vinglar till. Jag ber så mycket om ursäkt men han verkar ändå riktigt förbannad. Jag förstår honom verkligen, men gjort är gjort så kan vi inte släppa det här och gå vidare tänker jag. Han vill dock inte ha mig i sin närhet utan trycker på lite och skapar några meters lucka. Jag vill inte behöva ta vinden men känner lite för mycket skam för att gå upp i rygg på honom igen.

Efter ett tag märker jag att hans fart går ned betänkligt, det kanske tog en del att rusa ifrån, så jag kommer i fatt. Jag vågar inte lägga mig i rygg dock utan slinker förbi och hoppas att han inte ska märka av mig. Jag misstänker att jag får jag några onda blickar, men det vänder jag mig inte om för att kontrollera.

Nu är Djurgården alldeles strax avverkad och Johan står och hejar på suveränt bra och leverar nästa gel. Det känns så skönt att den här biten är över och att det bara är 14 kilometer kvar. Jag springer över Djurgårdsbron och in på Strandvägen och känner att det även här blåser mot mig en aning. Trots motvinden så lyfter jag på steget och höjer upp farten en liten bit. Nu ska det springas tänker jag och trycker på en aning till. Det går galant och jag mår som en prins. Hejaropen vid Norrmalmstorg är magiska och jag bärs fram av alla härliga åskådare, bildligt alltså, annars vore det ett märkligt och raffinerat fusk.

I samma stund som jag känner att idag är det min dag så börjar mitt nyfunna glädjerus mattas. Den formidabla disciplin och återhållsamhet jag uppvisade på Djurgården räckte tydligen till knappt två kilometers fartökning. Det var synnerligt fånigt. Nåväl, 30 kilometer passeras på lite över två timmar och jag är således en aning efter mitt schema. Mången gång har en sådan tidsangivelse knäckt mig och fått mig att kasta in handduken men idag tänker jag för bövelen inte vika ned mig så lätt.

Jag känner mig fortfarande hyfsat pigg och tycker det är oförtjänt att det inte ska gå att hålla farten uppe. Det är nu glest med löpare och det är svårt att hitta någon att ligga bakom på Södermälarstrand. Motvinden känns mycket mer än vad den gjorde när jag sprang och hade trevliga diskussioner med min nya vän på första varvet. Jag undrar förresten vart han tog vägen? Han sprang nog ifrån mig vid halvmarapasseringen, precis innan jag gick in i någon form av astral projektion under Djurgårdspartiet.

Oavsett detta så är det nu rätt segt och jag får många negativa tankar om den rådande motvinden samt den kommande Västerbron. Jag trycker ändå på hyfsat och blir inte omsprungen så jag håller uppenbarligen någon form av anständig fart. Det gör ont i ben, själ och bröst att ta sig upp för Västerbron men på något sätt går det. Det gör även ont att springa nedför samma bro men bara i benen den här gången, själen har fått ro och andningen är inte det minsta ansträngd.

Ute på Norrmälarstrand försöker jag få upp steget igen med det är knivigt, höften, låren och även axlarna gnäller. Jag lyckas detta till trots få till ett leende när Mackan fotograferar vid Rålis och humöret är långt ifrån så dåligt som det kan vara. Jag tuggar i mig asfalten, även det här bildligt, det skulle vara svårsmält annars och passerar 35 kilometer. Tiden berättar krasst att jag nu ligger två minuter efter mitt huvudmål och jag är av nöd tvungen att byta mål. Mitt nya mål blir att springa Stockholm Marathon snabbare än jag gjort på något av mina tidigare åtta försök; 2:53:25.

Då jag hastigt och lustigt bytt mål ligger jag nu någon minut före vad som krävs och kan jag bara hålla ihop det här ok så kan det gå. Jag får sista drickan langad av Johan och förklarar att det är riktigt tungt nu men han peppar på galet bra och jag håller ihop det, tycker jag själv i alla fall. Det börjar nu mer och mer bli tunnelseende och även upplevelserna är till viss del fragmentariska.

Detta tydliggörs av att jag springer på Vasagatan men har inget riktigt minne av att jag passerat Stadshuset, något jag enligt gängse logik bör ha gjort. Det är nu vanan och rutinen, precis på samma sätt som när jag halvt sovande sprang på löpbandet en arla morgonstund i mars, tar vid. Utan att jag tänker på det för benen mig framåt nästan i den fart jag vill. Det är redigt jobbigt och allmänt gräsligt men kroppen har blivit så van vid det här att den går med på det utan större tjafs och kan lunka på utan att blanda in skallen som ändå bara gnäller.

Så länge det är plant och fint går autopiloten bra men när det blir det minsta uppför slår den bakut. Efter 38 kilometer ska Torsgatans motlut besegras igen och nu börja den rikta plågan komma. Jag är ytterst osäker på om jag över huvud taget ska klara av att ta mig upp till Vasaparken men på något sätt går det. Familjen står återigen och hejar helt fantastiskt och det värmer så mycket. Tessan undrar om jag vill ha lite Red Bull men blotta tanken får magen att göra några volter så jag tackar vänligt men bestämt nej. Jag försöker vinka och heja tillbaka till familjen men lyckas inte riktigt samla kraft nog till det.

Jag närmar mig nu 40 kilometer och jag försöker räkna ut hur fort jag ska behöva springa för att slå mitt gamla stockholmspers. Det visar sig dock vara mig övermäktigt, jag klarar knappt av att förstå vilken tid klockan visar så att räkna ut hur lång tid jag har på mig är inte att tänka på. Jag springer bara på så fort jag kan helt enkelt.

Jag blir nu ikappsprungen men lyckas ta rygg och försöker intala mig att ju fortare jag tar mig i mål desto fortare är jag av med det här späkeriet. Det är oklart om jag lyckas övertyga mig själv med den logiken. Jag lovar även mig själv i samma veva att det här kommer bli den sista maran jag någonsin springer, det kan inte vara rimligt att träna och betala pengar för att må så här.

Jag är nära målet nu. Jag springer upp för Sturegatan, svänger in en kort sejour på Valhallvägen och sedan ner mot Stadions sidoingång. Det är helt ljuvligt att att komma in på Stadion och låta de sargade benen få smaka på tartanens mjukhet. Jag försöker hålla fanan högt hela vägen in i mål och rumlar in på höga 2:53. Jag hinner inte få någon exakt angivelse och är lite osäker på om jag klarade mitt nyligen ändrade mål.

Att få stanna är en i det närmaste religös upplevelse och jag känner hur livslusten smyger tillbaka. Den smyger förresten inte tillbaka, den fullkomligt exploderar i en flodvåg av lyckokänslor och endorfin. All smärta är nu glömd och löftet om att jag aldrig skulle springa ett marathon igen är nedspolat i närmsta vägbrunn. Vilken kick det här är, varför skulle jag inte göra det här igen!?

Jag återhämtar mig väldigt snabbt, vilket jag direkt tolkar som att jag inte tagit ut mig tillräckligt och börjar gräma mig en aning. Sen ändrar jag mig och bestämmer mig för att för en gång skull vara nöjd, något som bara har hänt ett fåtal gånger tidigare. Jag har en stor fallenhet för att gräma mig.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att sprang in på 2:53:43 vilket var 18 sekunder från stockholmsperset. Irriterande nära, men så är det ibland. Tiden räckte till en 175:e plats vilket jag känner mig hyfsat nöjd med. Nu väntar några dagars vila och sen är det dags att hålla sig flytande under sommaren för att sedan dra igång träningen inför den obligatoriska höstmaran. Jag kommer nog någon gång även under det loppet lova mig själv att sluta med det här men vet redan nu det är tomt prat. Jag är fast för evigt!

Annonser

Honolulu Marathon 2004

Då Honolulu Marathon springs i helgen letade jag fram min första marathonrapport som jag skrev efter att jag sprungit detta lopp år 2004. Det var mitt tredje marathon och tiden var strax över 3:20. Jag har blivit drygt 30 minuter snabbare på nio år men när jag läser det här inser jag att jag upplever loppen på samma sätt fortfarande.

Att starta ett maraton klockan fem på morgonen kan kännas en aning obekvämt och ovant. Att Honolulu Marathon gör precis detta hade dock inte avskräckt mig från att anmäla mig och åka över halva jordklotet för att delta.

Jag hade ställt mobilens alarm att tjuta klockan tre på morgonen men vaknade av mig själv fem minuter i tre och gick upp för att äta frukost och göra mig i ordning. En timme senare var jag på väg genom ett nattsvart Honolulu mot startlinjen. Jag hade varit lite orolig över att det skulle bli problem att hitta men eftersom ungefär 25.000 personer till skulle till startlinjen var det ganska lätt att guida sig rätt.

Jag träffade några svenskar på vägen till startlinjen som jag pratade lite med. Efter ett tag kände jag att jag var tvungen att lätta lite på trycket så jag önskade dem lycka till och begav mig iväg mot toaletterna. Köerna var dock outhärdligt långa så jag joggade iväg in en stor park som låg precis i anslutning till startområdet. Jag var lite orolig över att ingen annan verkade nyttja parkens förträffliga möjligheter att undvika toalettkön men nöden hade ingen lag så jag smög in bakom ett träd. Innan jag han skrida till verket hann jag som tur var märka att jag stövlat rakt in i en, något spartansk, sovsal. Ett tiotal personer låg och sov bakom trädet, rackarns. Jag begav mig snabbt iväg till nästa träd men samma sak där. Tredje trädet var dock obebott och jag kunde få saker och ting överstökade och begav mig återigen mot startlinjen.

Mitt äventyr i parken hade gjort att jag nu var framför startlinjen vilket visade sig var lyckat drag. De staket som de hade ställt upp var så pass glest utplacerade att jag med min numera slanka lekamen kunde pressa mig igenom, vips så var man längst fram. Enligt en markering skulle man bara stå där om man skulle springa loppet under tre timmar. Detta är jag inte mogen för än så jag funderade på om jag skulle dra mig lite bakåt för att inte framstå som alltför fräck. Den mastiga damen till vänster om mig och de fnittrande japanska tonåringarna med converse-skor till höger skvallrade dock om att jag inte var den mest felplacerad i denna startgrupp så jag beslöt mig för att stå kvar.

En kvart innan start höjdes en lite ramp upp framför oss med ett antal personer på. Bland annat den kvinnliga olympiska guldmedaljören i maraton, Mizuki Noguchi. När detta faktum uppdagades blev den japanska delen av löparna (ungefär hälften) milt sagt exalterade. Stämning var så att säga på topp! Huvudsponsorn till loppet är JAL (Japanese Airlines) och någon högt uppsatt herre för detta bolag höll ett tal för oss löpare. Han höll talet på japanska och då jag inte behärskar detta språk lät det mer som om han skällde ut oss efter noter, antagligen på grund av att han har fått gå upp klockan fem på morgonen en söndag. När han kör den engelska version visar det sig dock att han bara önskade oss lycka till, skönt.

När starten går (ackompanjerat av ett mycket tjusigt fyrverkeri) blir det en del trängsel och även fast jag är väldigt nära startlinjen tar det mig en halv minut att ta mig dit. Därefter lättar det dock snabbt och den rejält breda vägen bjuder på i stort sätt trängselfri löpning. Loppet slingrar sig igenom Honolulu men eftersom det är mörkt är det svårt att se något annat den långt ifrån diskreta julbelysningen. Den är dock så kitchig och överdriven så den höjer mitt humör ännu ett snäpp. Vem blir inte glad av lysande delfiner med en tomte ridande på dem?

Efter en stunds löpning kommer det en kilometerskylt. Då loppet mäts i miles så blir jag glatt överraskad och trycker till en mellantid. Efter ytterligare en liten stund dyker det upp ytterligen en skylt med en etta på, denna gång i miles. Detta förvirrar mig och jag trycker till igen. Denna mellantid säger mig mycket lite och jag blir lite irriterad över att jag tryckte. Jag bestämmer mig för att köra på kilomtermarkeringarna eftersom det är det jag är van vid. Tvåan kommer och jag trycker till, fortfarande en mellantid som inte säger mig så mycket men om jag nu bara kan hålla fingrarna i styr så borde ingenting störa mig innan tre kilometerskylten.

Trean dyker dock aldrig upp och detta skyltinferno börjar störa mig. Skylten för två miles existerar i alla fall så jag trycker till ännu en gång. Nu hade jag alltså sprungit i två miles och inte fått en enda vettig mellantid, illa. Nu kommer det inga fler kilometerskylter så jag lyckas klara mig fram till milesskylt nummer tre och får till en första ordentlig mellantid. Den visar att jag håller lite för långsam fart men att det är ändå är inom rimliga gränser. Skönt. Nu dyker det upp en fem kilometerskylt men den lyckas jag mot alla odds ignorera så nu får jag flera mellantider på rad som är korrekta. Efter detta följer det mönstret att var femte kilometer dyker det upp en kilometerskylt.

Alla dessa lyckades jag ignorera utom 35-kilometeraren som gäckade mig och fick mig att trycka till en menlös mellantid. Nåväl 26 miles löpning renderade i 32 mellantider, något jag får reda upp det med datorns hjälp senare.

Om kilometer- och milesskyltarna vållade mig problem så gjorde vätskestationerna det motsatta. Dessa kom föredömligt tätt och jag kunde till och med hoppa över flera stycken utan att för den skull känna ångest. Den första serverade enbart vatten vilket passade mig utmärkt. Övriga stationer hade även sportdrycken Amino med i utbudet. Denna japanska dryck utlovar fantastiska belöningar till intagaren: ökad snabbhet, bättre uthållighet, ingen stelhet dagen efter med mera. En sådan dryck säger man ju inte nej till trots att smaken är lite underlig. Jag känner att den ger mig en aningen magknip så jag blandar ut den med lite vatten och då håller sig magen lugn.

Vid den tredje vätskekontrollen står det tonårsflickor som sträcker fram spatlar med vaselin på och ropar högt vaseline!, känns mycket suspekt. Några hundra meter efter vaselinflickorna står det en lång transvestit iklädd svart latextklänning och pratar högljutt i mobiltelefon. Personen i fråga är mycket upprörd och håller på att förklara i telefon varför han försenad: I was just about to walk over to you and all of a sudden there’s like a million runners here!. Det här loppet håller på arta sig tänker jag när springer förbi den upprörda latexmannen.

Efter sex miles kommer den första backen värd namnet. Då jag studerat höjdkurvan för banan vet jag att denna rackare återkommer mot slutet av loppet så hoppas att den inte ska vara alltför besvärlig. Eftersom jag lärt mig att man ska försöka hålla samma ansträngningsnivå uppför som nerför så sänker jag farten en del när jag börjat bestiga backen. De löpare jag dittills sprungit i samma tempo som jag verkar inte besitta den kunskapen utan fortsätter glatt i samma tempo och luckan mellan mig och dem och mig växer stadigt.

Optimistiska dårar tänker jag, övertygad om att jag lätt ska komma ikapp dem efter backens krön. Nu är den förbannade backen bra mycket längre än vad jag hade tänkt mig så avståndet växer oroväckande mycket. Har jag överdrivet temposänkningen? Efter en lång stund når jag äntligen krönet. Jag har klockat avståndet mellan mig och en löpare jag hade bredvid mig innan backen och märkt att denna sprungit backen ungefär 40 sekunder snabbare än jag. En eon av tid känner jag när jag ökar farten i nedförsbacken. Efter 15 sekunder är jag ikapp och förbi nämnda löpare och jag känner mig oförskämt nöjd, på gränsen till självgod, över min disciplin i backen.

Efter backen, som hör till berget Diamond Head, kommer man ut på en motorväg där publik är ett helt främmande begrepp. Här är det också mycket sämre upplyst vilket gör att jag måste använda mig av min klockas inbyggda lyse för att kunna utröna puls och dylikt. Nu är en av de mest irriterande egenskaperna med min pulsklocka att om man tryckt till för en mellantid så kan man inte slå på lyset förrän mellantiden försvunnit. En något märklig egenskap kan man tycka. På motorvägen springer man i ungefär tre miles för att sedan springa i runt i en ögla som är runt en och en halv miles och sedan springa tillbaka på motorvägen mötandes löpare.

Nu har solen hastigt och lustigt gått upp, den smyger inte fram som hemma i Sverige utan kastar sig upp på några minuter känns det som. Att ha Stilla havet till vänster och rejält svulstiga grönbeklädda berg till höger känns maffigt och gör mig glad. Jag känner även att jag till skillnad från många andra kan hålla samma fart som tidigare och plockar därför placering efter placering. En underbar och för mig mycket ovan känsla.

Allting rullar på fint fram till 24 miles då jag stöter på den obehagliga backe jag stiftat bekantskap med 18 miles tidigare. Nu är det inte fråga om att ha disciplin för att hålla farten nere, det kommer helt naturligt. All den glada och härliga stämning jag kände för några miles sedan är som bortblåst, nu är det bara förbannat jobbigt. Mitt i backen kommer jag ikapp en rullstollsåkare som faktiskt är tröttare än jag. Hon är så trött att hon står helt stilla i backen och har fullt sjå med att inte rulla bakåt, ser ytterst jobbigt ut.

Av någon anledning börjar jag mitt i denna jobbiga period tänka på den av mina tonårshjältar skrivna textraden: covered with hope and vaseline, still cannot fix this broken machine

Jag blir fascinerad över att jag kom att tänka på den för tillfället mycket passande textraden och blir ännu mer fascinerad över att jag kan recitera hela texten i mitt huvud trots att jag inte hört låten på flera år. Jag inser att senast jag hörde låten var fysisk aktivet något jag höll mig så långt ifrån som möjligt och att jag aldrig tidigare förknippat låten med ett maratonlopp. Tankarna man har under ett maratonlopp kan vara mycket underliga.

Denna tankeverksamhet har fått mig att glömma bort backeländet och när jag tröttnat på att tänka på gamla låttexter inser jag att äntligen kommit fram till krönet och att jag nu har nerförsbacke rakt in i mål. Benen är dock inte så lyckliga över att springa nerför som jag tycker att de borde vara utan ber mig sluta med dessa dumheter. Nu är det så att jag även har fått ett rejält håll så benens bön överöstas av den växande smärtan i mellangärdet. Precis innan jag ska svänga in på upploppet känner jag att hållet är mig övermäktigt så jag stannar i någon sekund i hopp om att den ska släppa så jag åtminstone kan ge sken av göra en spurt de sista hundra meterna. Hållet släpper en aning och jag springer iväg in på upploppet. Dessa metrar är lika plågsamma som vilan när jag kommit över mållinjen är underbar.

Efter att gått runt lite skönt yr i målområdet några minuter hör jag min sambo ropa efter mig. Jag blir väldigt glad över att vi lyckats hitta varandra bland allt folk och stapplar iväg mot henne. Det känns rätt märkligt att jag har sprungit ett maraton och klockan är knappt halv nio på morgonen. På väg hem till hotellet träffar vi många trevliga personer som gratulerar och undrar hur det har gått. De reaktioner jag får på min alltför märkvärdiga tid gör mig mer och mer nöjd och jag känner mig riktigt duktig. När sedan receptionisten utbrister att jag är en Elite runner! har mitt självförtroende nått kulmen för vad jag klarar innan jag blir dryg så jag sansar mig raskt. Innan jag klarat den magiska tretimmars gränsen kan jag minsann inte hålla på och gotta mig så här mycket över ett resultat.

Dagen tillbringas därefter med att se på amerikansk fotboll och dricka stora paraplydrinkar. Att springa ett maraton och därefter se tre på varandra följande matcher i amerikansk fotboll (som är dryga tre timmar långa) drickandes drinkar försätter de flesta hjärnfunktionerna ur spel så mina planer på att göra stan på kvällen förbyts mot sänggående runt sjusnåret.

Sammanfattningsvis kan jag varmt rekommendera att springa Honolulu Marathon. Även om banan inte är den märkvärdigaste och loppet börjar klockan fem på morgonen så uppvägs det av att man är på Hawaii med allt vad det innebär. Jag har svårt att tänka mig bättre ställen att vila upp sig på.

New York Marathon 2013

Fixa idéer är inget jag känner mig främmande inför. Jag kan till och med erkänna att stora delar av min tillvaro kretsar kring just fixa idéer. Får jag för mig en sak ska det oerhört mycket till för att jag inte ska försöka in i absurdum tills jag jag lyckats med det jag har fått för mig att göra.

Att springa en viss sträcka på en viss tid har i tio års tid var en sådan fix idé. Det senaste målet har varit att springa ett marathon med en snittid av fyra minuter per kilometer vilket ger en sluttid på 2:48:47. I drygt tre års tid har det varit något jag velat uppnå och jag har misslyckats alltför många gånger för att det ska vara rimligt.

Senaste försöket gick riktigt dåligt, trots att jag trodde att jag hade det i mig vid det tillfället. Efter det loppet var jag nära att ge upp målet och acceptera att jag sprungit marathondistansen så fort jag är kapabel till och att mina 2:53:30 skulle bli mitt livstidspersonbästa. Efter att jag legat ganska lågt med löpning under sommaren sparkade dock den fixa idén på mig och sa att nu tar du tag i det här din dåre annars kommer du gräma dig rejält, att gräma sig är också en av mina specialiteter nämligen.

Sagt och gjort var det bara att bita ihop och sätta igång med hårdare träning än någonsin tidigare och med all fokus på den 3 november då New York Marathon går av stapeln. Med stark inspiration av min gode vän och kollega Johan lade jag mig till med morgonpass fyra dagar i veckan för att öka antalet mil jag springer i veckan. Jag var något reserverad inför att gå upp 05:15 och springa en mil tisdag till fredag varje vecka men har jag bestämt mig så har jag.

Nu var det faktiskt inga större problem utan det blev en fin och trevlig rutin där jag sprang medan övriga delar av familjen sov och när jag väl var tillbaka och nyduschad var jag på otroligt mycket bättre humör än jag brukar vara på morgonen så stämningen var över lag bättre på morgonen. Efter några veckor av mitt nya morgonspringarliv fick jag även sällskap på två av morgonpassen så oron jag hade över dessa pass kom på skam.

Övrig träning flöt på som vanligt med löpning varje lunch där tisdagarna gick i intervallernas tecken och torsdagarna i snabbdistansens. Ytterligare ett intervallpass på en kraftigt kuperad terrängbana på lördagarna och ett långpass på söndagarna knöt ihop veckans träning. När det kom till långpassen skar jag ned rätt kraftigt på längden och körde bara ett riktigt långt pass på 36 kilometer under den här träningsperioden. Jag har insett att om långpassen går över en viss distans blir jag för sliten och efterföljande pass blir lidande. Det här var något av en chansning och det ur träningssynpunkt som gjorde mig en aning nervös.

När jag så till slut äntligen var på väg till startområdet för 2013 års upplaga av New York Marathon kunde jag summera ihop 10 veckors träning utan ett enda missat pass och ett snitt på över 11 mil i veckan. Jag hade även ett nysatt personbästa på milen så självförtroendet satt där det skulle. Då jag har vikt ned mig alltför många gånger i mina försök att springa marathondistansen så här fort tar jag verkligen inte ut något i förskott.

Trots att det är mitt 25:e marathon är jag lika nervös som jag var när jag sprang mitt första. Jag har funderat mycket på hur jag ska lägga upp loppet och jag har haft en många givande samtal med 2:33-Karlsson under alla våra gemensamma pass om hur han gör. Det jag kommit fram till är att det är av yttersta vikt för mig att ha delmål under loppet och att jag aldrig tänker längre fram än dessa. Det har hänt många gånger att jag tänker på hur långt jag har kvar till mållinjen vid ett för tidigt skede och därigenom fått panik och gett upp.

New York Marathon är ett fantastiskt lopp men det hindrar inte från att allt fram till själva loppet är ett härke utan dess like. Det är en orgie i överdrivna instruktioner och väntan. Det hela blir inte bättre av att det dagen till ära är rejält blåsigt och kallt så väntan blir än mer otrevlig. Idag verkar dock inget bekomma mig så jag behåller lugnet och fokuset när jag står och huttrar bland alla andra förväntansfulla löpare på Verrazano bridge.

Till slut dånar Frank Sinatras New York New York i högtalarna och starten går. Trots att det känts som jag har haft bra fokus på vad som komma skall under den långa väntan har jag ändå svårt att komma igång. Jag är på rätt dåligt humör och mina fötter är stelfrusna så stegen känns skumma och utan det flyt jag vill åt. När damen framför mig dessutom tvärstannar och vänder sig om för att filma starten med sin smartphone, så jag får kasta mig åt sidan för att undvika en frontalkrock, är humöret verkligen på väg ned i källaren.

Jag tänker tankar om damen som inte lämpar sig i tryck och springer på i motvinden och motlutet. Den kaosartade starten med tvära girar och inbromsningar har gjort att första kilometern gått 30 sekunder långsammare än jag tänkt vilket stressar mig. Då USA har beslutat sig för att i all evighet hata metersystemet och hålla fast vid sina miles har jag varit tvungen att göra om mina beräkningar till att stödja denna tvivelaktiga avståndsuppdelning. Varje miles ska gå på sex minuter och 26 sekunder så det är lite småbittert att den första milesmarkeringen passeras först efter sju minuter.

Jag får lätt panik och trycker på en aning för att långsamt och fint jaga ikapp det jag förlorat i början. Jag är sur och efter i mitt tidsschema och allt är den fotograferande damens fel! Jag blir dock snabbt på bättre humör eftersom blodet nu har runnit ned i fötterna och värmt upp dessa så jag får bättre flyt i löpningen. Trängseln har dessutom försvunnit och det går även utför med ökad fart som följd.

Mile nummer två passeras på under 13 minuter och jag är således i fas med mina drömmar igen. Jag blir lite stressad över att det går väldigt fort ett tag men det känns overkligt lätt och fint. Den nya och fina GPS-klocka jag inhandlat på marathonmässan dagen innan indikerar att jag springer ganska så mycket för fort men det går inte helt att lita på den så jag vågar inte slå av på farten allt för mycket. Om jag får tro på klockan ligger jag nu och tuggar på i 3:45-fart, det vill säga att varje kilometer går på tre minuter och fyrtiofem sekunder.

Det är lite högmodigt av mig att springa i den farten så jag försöker bromsa men benen vill bara inte springa långsammare. Det är en helt overklig känsla att springa på i farten jag gör och vara helt oberörd, men jag klagar inte. De första fem kilometerna avverkas på 19:30 och med tanke på att jag tappade 30 sekunder i början har det gått bra fort på slutet. Jag försöker fortfarande halvhjärtat bromsa men har börjat känna mig så bekväm i den nuvarande farten att jag intalar mig att det kan vara bra med en liten tidsbuffert att ta av på slutet.

Alla som har sprungit något lopp vet att bufferttaktiken är något av det sämsta man kan företa sig som löpare. Det man vinner i sekunder i början förlorar man i minuter i slutet heter det och det har jag fått uppleva på nära håll ett flertal gånger. Nu har jag dock förlorat mig i den höga fartens charm och likt Sirenernas sång har den förfört mig att ignorera all tidigare erfarenhet och köra vidare i samma tempo.

När milmarkeringen, jag pratar nu om 10 kilometer alltså, passeras har klockan ännu inte slagit över till 39 minuter och jag verkligen myser i min nyupptäckta bekvämlighetsfart. Jag känner mig trygg i löpningen och tar ryggar när jag tycker det behövs och drar ifrån när jag känner för det. Det står tidsangivelser vid varje miles och en trevlig sak att fördriva tiden med är att räkna ut vad dessa bör visa när jag springer förbi. Det är ett aritmetiska åtagande av bibliska proportioner att räkna ut vad sex minuter och 25 sekunder gånger den nuvarande milepasseringen blir och när jag väl fått fram ett resultat har jag glömt vad klockan visade. Det stör mig dock inte nämnvärt då jag vet att jag ligger före tidsplan. Jag får även ett mer lätträknat problem vara femte kilometer då det bara är en multipel av 20 minuter jag behöver ta hänsyn till.

Vid 15 kilometer ska jag ta min första härligt sockerstinna gel vilket är dagens första delmål. De gel jag trycker i mig under ett lopp brukar i vanliga fall smaka skunk alternativt bävergäll, beroende vilket man tycker är äckligast. Nu har det som tur är kommit en som är riktigt god så jag ser verkligen fram emot att trycka i mig den första.

När så 15 kilometer passeras och klockan visar strax över 58 minuter trycker jag omgående i mig gelen. Jag inser direkt att jag kanske var lite för stringent i min strävan att följa utstakad plan då gel bör ackompanjeras av vatten. Då det är en rätt bra bit till nästa vätskestation får jag springa med visst obehag och lätt sträv känsla i svalget några minuter. Ett illamående ingår även i paketet men i och med vätskan jag till sist får i mig släpper det och jag känner mig stärkt av sockret.

Om man bortser från obehaget av att trycka i sig gel utan vatten är jag fortfarande helt oberörd trots att jag sprungit i en dryg timme. Jag är fylld av självförtroende och glädje då jag fortfarande behöver koncentrera mig på att hålla farten nere. Stämningen runt banan är som den alltid är i New York, helt fantastisk, så det är en ren njutning att springa för tillfället. Folk tjoar och skriker som galningar och det så otroligt peppande.

Jag avverkar halvmaran på 1:22:25 vilket är fem sekunder snabbare än vad jag sprang Stockholm Halvmarathon på. Det är förstås en aning kaxigt men jag har förpassat alla dessa funderingar till delar av medvetandet jag inte besöker för tillfället. Det går fortfarande otroligt lätt och då nästföljande kilometer är en av dagens hittills snabbaste börjar jag få den obeskrivliga känslan av att jag idag kanske kanske kommer lyckas.

Vid 22 kilometermarkeringen är det dags för gel nummer två och den här gången anpassar jag till att ta den i samband med en vätskestation vilket är en rejäl uppgradering från gel nummer ett. Det känns fortfarande svinlätt och allt flyter på som det ska. Jag har nu sprungit i Queens ett tag och publiktrycket har varit något mindre än det var i Brooklyn så det känns skönt när jag kommer fram till Queensboro Bridge som ska föra mig över till Manhattan.

Bron i sig är dock inte det minsta skön då den bjuder på ett rätt brant motlut och motvind. Motvinden kan jag inte lasta bron för men jag tror den fotograferande damen i början av loppet absolut har ett finger med i spelet. För första gången i loppet är det redigt jobbigt och ansträngningsnivån når en höjd jag sluppit fram tills nu. Det som gör att det inte är så besvärligt är att jag trots sänkt fart springer om och ifrån folk. Det är många som även ger upp här och börjar gå. Hur tarvligt och lågt det än låter så stärker det att se att folk inte klarar att hålla den fart jag själv håller.

Allt har ett slut och så även brons motlut så i samband med att jag har sprungit 25 kilometer börjar det nu gå utför. Vid brofästet svänger det kraftigt och ett gäng höbalar står utplacerade som skydd i ytterkurvan. Jag funderar på hur fort man måste springa för att helt tappa kontrollen och vara nödgad att kasta sig in i de uppställda höbalarna. Sen kommer jag på att det är ett rullstolslopp samtidigt och är glad att jag inte diskuterat detta resonemang högt med någon.

Efter kurvan kommer det som jag hoppas att alla som gillar löpning ska få uppleva. Känslan att svänga ut på First Avenue och höra dånet av hundratusentals entusiastiska vrålande människor låter sig inte lätt beskrivas. Det är nu rätt glest med löpare så det känns som om vrålen och hejaropen riktas mot varje enskild löpare. Det här är nog det närmsta ett kodbiträde som jag kan komma rockstjärnekänslan.

Jag hör någon ropa go Wolverine vilket jag omgående anser vara riktat till mig. Jag är inte helt säker dock då jag drar mig till minnes London marathon för ett antal år sedan då folk ropade go Elvis och jag tagit för givet att det var mina polisonger som fått publiken att kalla mig Elvis för att sedan bli omsprungen av en person i full Elviskostym. Nu kollar jag nervöst runt omkring men det kommer aldrig en person i Wolverinedräkt så det är faktiskt mig de hejar på.

Jag gör en minnesanteckning över det inträffade, att någon kallat mig Wolverine alltså, då jag hemmavid ofta hävdar att jag är slående lik nämnda superhjälte. Övriga familjemedlemmar är dock alltid helt oförstående och mina påståenden möts ofta med ett oresonligt hån. Nu kommer det förhoppningsvis bli ändring på det!

Jag släpper mina funderingar om mina eventuella superhjältelikheter och insuper den underbara atmosfär som ockuperar hela min tillvaro för tillfället. Publiken skriker och jag springer i en härlig symbios och de fem kilometer mellan 25 och 30 går i rask takt på 19 minuter och 30 sekunder. Det har tagit 1:57:35 att springa tre mil vilket betyder att jag nästan är två och en halv minut före tidsschemat. Det är fin känsla och jag har nu slutat fundera på att bromsa farten, inte så mycket för att jag vill utan snarare för att det inte behövs, jag springer på i den fart jag kan för tillfället.

Banan rullar upp i Bronx med hjälp av en kort men rätt brant bro och det känns att jag sprungit i drygt två timmar nu. Kroppen börjar så sakteliga tröttna på rådande aktivitet men det är inget dramatiskt och det är bara en mil kvar så jag känner mig fortfarande relativt stursk. Efter lite kringelikrokande i Bronx så är jag tillbaka på Manhattan och uppe på Fifth Avenue. Jag är på 128:e gatan och ska ned till 90:e innan jag svänger in i Central Park. Det är både bra och dåligt att kunna räkna ned kvarter efter kvarter men jag börjar nu få sådant tunnelseende att jag missar många radnummer så nedräkningen haltar betänkligt.

För att stödja cancerfondens hedervärda arbete har jag rosa bandet och rosa armvärmare som en del av min löparutstyrsel. Jag har fått många glada tillrop över de rosa armvärmarna och jag får nu även ett looking great pink Wolverine ropat efter mig och jag behöver inte ens kolla efter en man i rosa Wolverinekostym, jag vet att epitet är riktat till mig och jag gillar det!

Jag har mått oförskämt bra fram till 35 kilometer men nu är det en snabbt accelererande nedgång av välbefinnande. Jag har betat av Fifth Avenues sega motlut och svängt in i Central Park vars väg skiljer sig markant från de spikraka gator och avenyer loppet tidigare bestått av. Nu är det mer än landsvägsliknade väg med en ganska böljande topologi. Jag har knappt sju kilometer kvar men det är som sagt mer och mer besvärligt att transportera sig framåt, det börjar till och med närma sig asjobbigt.

Från att ha delat upp loppet i sjukilometersbitar är jag nu nere i att dela upp det i steg-för-steg-bitar. Varje steg är en utmaning och kraftansträngning som får mig att vilja stanna. Jag känner även att energin är på väg att ta slut, det känns som jag springer på ångor för tillfället. För att försöka få lite mer energi i kroppen fiskar jag upp min Red Bull shot jag har burit med mig hela resan. Tyvärr är jag stelfrusen om händerna och allmänt fumlig så jag lyckas inte skruva av korken. I vanliga fall hade jag antagligen försökt några gånger men nu blir jag momentant ursinnig, blodsockret är nog en aning lågt, så jag skriker svenska svordomar och kastar iväg den lilla flaskan så långt jag kan. Jag ångrar mig direkt då jag verkligen hade velat ha den gudabenådade drycken men det är nu kört då flaskan seglar iväg in i Central Park; FORE!

Det är en stor glädje att hela familjen står och hejar vid 38 kilometer då det ger mig ny energi och får mig att glömma smärtan en kort stund. Jag vinkar så mycket jag vågar och försöker springa snyggt och avspänt. Allt inom mig skriker att jag ska stanna och jag förbannar mig själv att jag kommit på att jag springa maran snabbare än 2:50. Det vore för tillfället oerhört mycket bättre att inte ha det här självförvållade kravet hängandes över mig. Jag funderar på vilka orsaker som skulle vara godtagbara för att skita i det här och lägga sig ned vid sidan av banan men 10 veckors hård indoktrinering av att det här är väldigt viktigt gör att jag inte kommer på några.

Jag svänger nu ut från Central Park upp längs kortsidan på av nämnda park. Jag tar kurvan så snävt jag bara kan och ser antagligen rätt plågad ut då en i publiken skriker dig deep man, dig deep! Jag är väldigt svag för amerikanska sportklyschor och vill skrika tillbaka yeah, I won’t leave anything out on the course, pain is just temporary but pride lasts forever men det hinner jag inte. Jag blir dock stärkt av tillropen och håller uppe humöret några sekunder.

Det är nu 800 meter kvar vilket i sammanhanget är kort men för tillfället känns fruktansvärt långt. Jag har fem minuter på mig men är ändå osäker på om jag ska ta mig i mål. Kroppen känns som den ska falla i bitar och det är framförallt benen som sitter riktigt löst till. Höftböjarna är knappt i brukbart skick och låren är redigt söndermosade. Jag har nu sprungit klart på kortsidan och svänger in i Central Park igen. Det är 300 meter kvar men jag tycker fortfarande att det är för långt och kan inte slappna av.

Det är först när jag har mindre än 100 meter kvar och ser målet som jag verkligen förstår att jag kommer klara det jag velat så länge. Jag stapplar mig över mållinjen och lyckan över att få stanna är helt obeskrivlig. Den är till och med så ljuv att jag glömmer att stanna klockan. När jag väl kommer på att klockan fortfarande rullar så har den fortfarande inte gått över 2:49 så jag vet att jag verkligen att jag klarat det!

Jag är lycklig men alltför trött och illamående för att riktigt förstå det. Jag vill bara lägga mig ned men ihärdiga funktionärer föser mig framåt. En fotograf kommer och ska ta en bild och jag försöker göra segertecknet men får upp fyra fingrar istället. När jag rätta till det tar jag ned alla utom långfingret så det blir inte riktigt den gest jag tänkt mig. Det ska bli spännande att se hur den bilden blev. Jag vill konversera andra löpare men jag måste med jämna mellanrum avyttra sportdryck i lämpligt utplacerade papperskorgar så jag får inget flyt i mitt socialiserande.

Jag får gå och gå för att hämta min inlämnade väska och det är en ambivalent känsla av svårt misär och total eufori. När jag väl fått min väska och tagit mig ur Central Park börjar vandringen mot hotellet. Amerikanerna är underbara på att berömma en insats så var och varannan person jag möter gratulerar till prestationen. Jag tackar dem alla så gott det går i mitt nuvarande skick. När en dam frågar hur fort jag sprungit och jag svarar henne around 2:48 blir jag så glad över att bli påmind om min tid att när hon sedan undrar om det beror på mina Spideman shoes, svarar jag helt plötsligt jättehögt OF COURSE IT DOES! Hon ser ut att tänka herregud vad jag ångrar att jag började jag prata med den här galningen men ler ändå vänligt.

Efter en eon av långsam gång når jag så äntligen hotellet och jag överös av gratulationer från familjen. Jag hoppar, eller här hoppas verkligen inte, jag stjälper ned min lekamen i ett varmt bad och får en kall öl i handen. Värmen och energin som fyller mitt inre puttar bort misären och kvar finns bara euforin. Känslan av ha lyckats med något jag kämpat hårt och länge för är sagolik och jag njuter av varje sekund! Nu gäller det att njuta av det här tills nästa fixa idé tar fäste.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det är en stor egokick att kolla resultatlistan: Tid 2:47:51, placering 229 av 50303.

St Ives 10k

Att resa någonstans utan att springa ett lopp känns helt vansinnigt så för undvika totalt dårskap letade jag upp ett millopp som skulle gå av stapeln på lämpligt datum och på passande avstånd från vårt semestercentra.

Loppet, som för övrigt heter St Ives 10K, var mycket välorganiserat och löparvänligt och en fröjd för asfaltstuggare. För personer som uppskattar en vacker och inspirerande bana var det nog den värsta bansträckning man kan föreställa sig dock.

Banan började med en kilometer svagt utför och sedan en kilometer svagt uppför. Den del som gick uppför sprangs på en väg som antagligen asfalterats under mellankrigstiden och sedan lämnats i glömska. Efter dessa två kilometerar kom man ut på en flygplats vars start- och landningsbanor fick agera löparbana i knappt sex kilometer.

Banan var här, som man kan förvänta sig av en flygplats, platt som en pannkaka och helt utan vindskydd. Även om det inte känts som om det blåst så mycket tidigare under dagen var det en rejäl vind som virvlade runt på banorna.

Som tur var fick jag en bra rygg i motvinden så jag fick en hyfsat behaglig resa fram till vändpunkten. I medvinden började jag sedan plocka löpare efter löpare vilket gjorde att jag bröstade upp mig ordentligt och sneglade med falskt medlidande på de trötta stackare jag sprang om. Mitt mål för dagen var att inte gå ut för hårt och sedan totalkrascha så jag hade sprungit väldigt lugnt och försiktigt första delen av loppet vilket nu gav utdelning.

Tyvärr har den senaste tidens orgier i onyttigheter satt sina spår och formen är därefter så jag hade ingen extraväxel att lägga in de sista kilometerna. Då den sista kilometern även går lätt uppför så blir det ingen fartökning alls utan bara en ökad ansträngningsnivå. I och med den kommer såklart ett burdust illamående som ett brev på posten.

På målrakan står familjen och hejar med den äran så jag gör en halvhjärtad fartökning in i mål. Väl i mål är det fullt fokus på att inte bete sig illa vilket inte är det lättaste. Det blir inte bättre av att en funktionär böjer sig ned framför mig och ska ta av tidtagarchipet från min sko. En viss scen från Monty Pythons Meningen Med Livet spelas om och om igen i mitt huvud och jag ber en stilla bön att panikillamåendet ska gå över.

Allt går i princip bra och någon minut senare är allt obehag över och jag känner mig nöjd och belåten. 38:35 blev tiden, vilket räckte till plats 25 av knappt 500. Jag tror att det är precis där jag ligger i dagsläget då det kändes som jag fick ut max idag. Nu börjar snart ett nyttigare liv och mer strukturerad träning så jag hoppas att fart och form snart är tillbaka.

Fullt fokus på att bli så snabb som möjligt på fem kilometer är det som gäller de närmaste veckorna!

Stockholm Marathon 2013

Sällan har jag varit så spänd och förväntansfull inför ett lopp som inför Stockholm Marathon 2013. Efter en rätt motig vinter kom träningen igång riktigt bra under april och maj. Jag hade haft många pass som gått fortare än någonsin och endast två löppass som inte gått som jag velat.

Med den träningen i bagaget och ett allmänt gott humör så är det med lätta och glada steg jag beger mig till Stockholm Stadion för årets stora, för att inte säga största, begivenhet. Även vädret gjorde sitt till för humöret eftersom det var oändligt mycket trevligare än året innan, då det spöregnade och var fyra grader varmt.

Nere på Östermalms IP är det mer folk än någonsin tidigare, något som också bekräftades av speakerrösten, vilket gör att man får kryssa sig fram mellan stretchande och insmörjandes löpare. Själv brukar jag smörja in väl valda delar av kroppen med vaselin i hemmets skyddande mörker men många anser att det här är inget att skämmas över utan visar skamlöst upp både det ena och det andra i sin iver att vaselinbekläda utsatta partier av kroppen.

Om sanningen ska fram hade jag i år också tänkt ta seden dit man kommer och smörja in mig på Östermalms IP men då jag av misstag packat ned mjukgörande fotkräm i stället för vaselin lät jag det bero. Det var antagligen lika bra det.

Efter att ha packat ihop mina saker och lämnat in dessa på klädesinlämningen går jag vidare mot startfållan där jag tänkt samla kraft och mod inför starten. Nu blir det inte så mycket till kraftansamlingen eftersom jag direkt stöter på gamla bekanta och diskuterar löpning så hälften hade varit nog.

Jag är nu så i gasen att jag håller på att hamna i självsvängningen och om inte startskottet avfyras snart kommer jag inom kort prata ihjäl de stackare som är i min närhet. Nu är det som tur var inte många minuter kvar och då de sista tre minuter dessutom förgylls med ned Slades gamla hit Run Runaway är starten över mig innan jag hinner ta livet av någon.

Startskottets ljuvlig klang släpper iväg oss och skolorna borde titta på maratonstarter istället för kosläpp för det här är bra mycket mer spektakulärt; jag erkänner villigt att allt förvisso är relativt. Jag har handbromsen i från början för benen vill inget hellre än att rusa. Att jag dessutom har hundratals andra löpare på grönbete runt omkring mig gör inte saken lättare men jag håller mig i lugn och bromsar för glatta livet.

Första kilometern passeras detta till trots på tre minuter och 50 sekunder och jag bromsar ytterligare något. Efterföljande kilometerar gå precis under fyra minuter och det känns i princip som jag är ute på en kvällspromenad med familjen. Jag springer bredvid kollegan och träningspartnern Johan och vi trimmar farten allt vad vi kan för att inte rusa iväg. Ibland skenar vi men det åtgärdas omgående och kilometerskyltarna passeras precis när de ska.

De första fem av nämnda kilometerar tar knappt 20 minuter att avverka och det handlar fortfarande enbart om att hålla farten nere. Det har aldrig känts så lätt att springa i fyraminutersfart och jag känner att idag är det min dag. På Södermälarstrand är medvinden som en varm hand i ryggen och farten går upp en aning utan ökad ansträngning vilket alltid är angenämnt. Första ansatsen upp till Västerbron är brant och farlig så vi smyger uppför den för att sedan ta ut stegen igen på den mindre branta men likväl sega bron. Halvvägs upp för Västerbron förkunnar Johan att han inte håller för tänkt fart idag utan tänker slå av en aning. Jag tackar för sällskapet och tuggar vidare.

Vid vätskekontrollen som dyker upp en liten bit efter Västerbron rycker jag åt mig ett glas av en vänlig funktionär och blir förvånad när hon verkar veta vad jag heter och hejar på bra. Det tar någon sekund innan jag ser att det är en kollega som delar ut att vätskan och det tar ytterligare någon sekund innan jag hinner reagera på den nyvunna informationen. Jag hinner i alla fall få ur mig ett hejande läte innan jag är utom hörhåll.

Den första milen är nu avverkad och det har gått precis enligt plan. 39 minuter och 30 sekunder har det tagit och håller jag nu bara farten är det inte mer än två timmar och 10 minuter kvar av löpning. Det är långt ifrån ett bra sätt att se på loppet så jag slår bort uträkningen och tänker mer på hur lång tid det är kvar tills jag ska få min första vätska langade.

I vanlig ordning har Stefan ställt upp och ska langa vätska och han står och väntar vid Stadshuset med drycken i högsta hugg. Överlämningen går smidigt och även själva inmundigandet går som planerat. Farten är fortfarande precis som den ska vara och fokus ligger fortfarande på att hålla ned den, inte tvärtom som det kommer bli förr eller senare.

Torsgatans motlut gör stegen kortare och andningen något mer ansträngd men i och med den lilla tidsbuffert jag byggt upp kan jag unna mig att ta det lugnt och fint uppför backen. Precis innan jag svänger runt upp på Odengatan står hejningarna som spön i backen och ytterligare ett gäng kollegor hejar för full hals.

Knappt hundra meter senare står hela familjen och hejar för allt vad de är värda vilket ger en sådan ofantlig kick att det inte går att hålla ned farten och hade jag varit en travhäst hade jag blivit diskad för galopp. Jag besinnar mig hyfsat snabbt och faller tillbaka till att hålla mina fyra minuter per kilometer.

15 kilometer passeras på 59 minuter och det känns knappt som loppet har börjat vilket är en oerhört angenäm känsla. Banan följer Odengatan fram till Birger Jarlsgatan där man tar höger och fortsätter uppför Karlavägen. Nu är det en kilometer som hela tiden smyger sig uppför så det är lätt att luras att tro att krafterna tryter när det i själva verket är banprofilen som lömskt tröttar ut en.

Det här vet jag av erfarenhet så jag låter mig inte nedtryckas av att det känns en smula jobbigare för tillfället att hålla farten. Jag vet även att när vi kommer upp på Vallhallavägen är det lätt utför och några riktigt behagliga kilometerar. Mycket riktigt så är allt glömt och förlåtet efter några 100 meter på Vallhavägen och när Stefan står med langning nummer två i högsta hugg känns allt oförskämt bra.

Jag ligger nu i en suverän klunga med samma tidsplan som jag och jag håller mig i bakgrunden för att snylta så mycket jag kan på vindskyddet. Det fungerar strålande och jag bestämmer mig för att hålla mig i klungan runt hela Djurgården. Jag har alltid svår ångest inför Djurgårdspartiet av loppet eftersom det är rätt tunglöpt och bedrövligt lite publik. Jag klamrar mig därför fast i klungan och både 20 kilometer och halvmaran passeras exakt enligt plan. Jag hinner även få ytterligare en dryck langad av Stefan innan vi via Lindarängsvägen ger oss ut på Djurgården.

Jag behöver inte längre bromsa för att hålla farten men jag behöver heller inte kämpa för densamma. Manillavägen bjuder som vanligt på motstånd och pulsen går upp en aningen innan jag passerar Manillaskolan och den efterföljande nedförsbacken bjuder mig på ett uns vila.

25 kilometer passeras något snabbare än en timme och 40 minuter och jag längtar tills jag är ute på Strandvägen och kan slippa springa i det publikvakum jag befinner mig i nu och som inte alls känns speciellt inspirerande. Innan Strandvägen hinner jag få en till langning, med Red Bull den här gången, och det känns som att jag klarat den värsta delen av loppet.

När jag ska börja pressa i mig Red Bullen så känner jag att det kommer bli tufft att göra i farten då jag fått mitt sedvanliga illamående. Jag kämpar dock på och får i mig större delen av flaskan innan jag slänger iväg den.

Jag har nu börjat få en väldigt otrevlig känsla i kroppen. En känsla jag känner igen alltför väl men som det var väldigt länge sedan jag hade. Det jag pratar om har många namn men jag brukar föredra att kalla det soppatorsk. Det var som sagt väldigt länge sedan jag råkade ut för det, speciellt på ett lopp, men känslan går inte att ta miste på.

Av någon anledning har tydligen min fettförbränning inte kommit igång ordentligt och nu är alla kolhydrater slut och det är godnatt. Jag kan ta mig fan inte tro att det är sant då det har känts helt fantastiskt fram till för en kilometer sedan! Jag försöker trycka på och hålla fast vid klungan jag har hängt på runt hela Djurgården men det går inte att hålla ihop alls, kraften och orken trillande ned i Djurgårdskanalen och sjunker fortfarande.

Jag vill bara lägga mig ned och gråta men håller mig i skinnet då det skulle vara en aning teatraliskt. Till skillnad från förra året då jag frös och mådde piss men kunde kämpa mig fram sitter jag nu här med en väl fungerande motor men utan något som helst bränsle.

Bryttankarna är mer än starka men jag bestämmer mig för att ta mig i mål som någon form av straff alternativt en läxa i högmodets farlighet. Tankarna är inte direkt ljusa men trots totalhaveriet går det faktiskt att ta sig framåt. Jag lullar på och tar inte längre notis om kilometerskyltar eller att jag konstant blir omsprungen. Jag behöver nu ta en hel del gångpauser för att vara säker på att mig i mål och det är aldrig ett speciellt bra läge att vara i.

Jag satsade återigen allt på ett kort och som så många gånger förr gick det inte. Vad det berodde på den här gången känns mer oklart än vanligt men det är bara hårklyveri för resultatet är det samma. Eftersom kroppen för övrigt känns relativt bra kan man mäkta med ett leende och en och annan vinkning till hejade vänner och kollegor. När Stefan delar ut den sista drickan stannar jag och småpratar lite med honom vilket alltid är trevligt. Kanske inte det optimala att göra om man jagar en bra tid men nu är det som det är. Väl upp på Odengatan står familjen och hejar och den här gången kan jag stanna och krama om Axel och Lisen som blir väldigt förvånade: varför springer du inte pappa? Jag svarar att det är för att det gått åt helvete varpå båda snabbt säger att man inte får svära.

Jag hasar iväg de sista kilometerna, tar ett snack med ytterligare en kollega vid Roslagsgatan, för att sedan moloken lunka in på Stadion och se klockan slå över till tre timmar och sju minuter. Det var bra länge sedan jag tog så lång tid på mig att springa ett maraton. Jag är inte glad någonstans men ändå rätt nöjd över att jag tog mig mål då sista milen varit minst sagt varit urlakande.

Som för att spä på mitt missmod har det dessutom börjat spöregna vilket får mig att känna mig om möjligt ännu mer usel. Mitt rationella jag viskar till mig att det är patetiska att tycka synd om sig själv för något sådant här. Mitt energitömda känslomässiga inre tycker dock precis tvärtom och anser att en rimlig reaktion vore att lägga sig gråtande i fosterställning tills någon snäll samarit tar hand om mig och löser det här.

Som tur är vinner min rationella sida och jag byter om och tar mig hem för egen maskin.

Jag har under loppets sista timma lovat mig själv flera gånger om att aldrig mer springa ett maraton eller ens springa över huvud taget. Löpningen har aldrig känts så förjävlig som då. Nu dröjer det dock inte förrän till nästa dag då barnen springer minimaran förrän jag inser att det bara var tomt prat. Det finns inte en chans i helvetet att jag skulle sluta springa eller inte springa fler maraton.

Målet är redan satt på Stockholm Halvmaraton och New York Marathon. Fortsätter jag träna som jag gör ska jag förr eller senare klara att springa de där 42195 meterna i fyraminutersfart!

Berlin Marathon 2012

Om diamanter är flickas bästa vän så är ursäkter en löpares. Att ha ursäkter som förklarar varför det inte har gått som man vill när man sprungit ett lopp är fullständigt nödvändigt för mig. Att lägga så mycket tid och kraft som jag gör på att springa och sedan inte ha en ursäkt när det inte går som jag vill skulle var helt ohållbart. Speciellt då det i princip aldrig går som jag vill.

För ett år sedan, när jag stod på startlinjen till Berlin Marathon, fanns det inga ursäkter, inga brasklappar eller undanflykter. Allt hade gått precis enligt plan träningsmässigt, vädret var perfekt och banan var lika platt som vanligt. På grund av detta var det väldigt bittert att inte alls få till det enligt plan. Att stå med byxorna nere och inte ha något att skylla på är aldrig kul.

När jag nu ett år senare återigen står på startlinjen är situationen det helt omvända. Mitt ursäktskonto är fyllt till bristningsgränsen. Jag har de senaste månaderna kunnat bocka av följande: bihålsinflammation, bruten lilltå och tre kraftiga förkylningar. Att jag dessutom kryddade detta med att bli magsjuk veckan innan var grädden på moset som tog bort alla mina egna krav på att lyckas prestera på max.

Sista dagarna har dock varit väldigt trevliga så humöret är det inget fel på. Att jag dessutom sett två frodiga danskar väg till starten gå och blossa cigaretter med nummerlappen på bröstet har i sitt absurda fördomsuppfyllande sceneri fått igång mig ordentligt.

I startfållan är det uppsluppet och harmonisk stämning. Jag har ställt mig en aning längre bak och slipper därigenom den värsta trängseln. Eftersom jag släppt tankarna på springa 42.2 kilometer snabbare än vad jag någonsin tidigare gjort så tar jag det lugnt och fint när starten närmar sig och de tre främsta startgrupperna slås ihop.

När väl starten går håller jag mig väldigt lugn och bestämmer mig för att ha som mål att inte springa om någon den första kilometern. Det är väldigt enkelt då de allra flesta startar långt snabbare än sitt blivande snittempo. Det är en bred och härlig väg man springer på så trots den stora folkmassan som ger sig av är de inga problem att springa ostört. Det enda som stör, eller mest förvånar faktiskt, är mannen som tvärt stannar och går mot strömmen för att plocka upp den gel han har tappat. Otroligt dumdristigt gjort och att han inte trampas ner är ett under.

De första två kilometerna rullar på i ett behagligt tempo. Lite för behagligt visar det sig då klockan tickat en aning för mång tick. Till skillnad från andra lopp stressar jag inte upp mig utan känner mig lugn i vetskapen om att det är fyrtio kilometer kvar att ta igen förlorad tid på.

Jag har nu fått syn på ett antal röda ballonger en bit framför mig. Ballongerna hålls av de farthållare som ska springa in på en tid strax under tre timmar. En plan utformas i mitt inre om att lägga mig bakom nämnda farthållare och ligga där den första milen. Planen känns oerhört påhittig och jag är mycket nöjd över den.

Sagt och gjort, jag ökar farten något, kommer ikapp klungan och tränger mig in i den och myser. Det går jämnt och fint och sekunderna jag tappat i början är redan uppättna. Farten är lite snabbare än vad som krävs för sub tre, vilket är löparjargong för att springa maran under tre timmar, men det känns så lätt och ledigt att det passar mig perfekt.

Efter drygt åtta kilometer verkar det som om farthållarna har insett att det gått lite för fort för de slår av på farten något. Det är visserligen ännu bekvämmare men jag känner mig så pigg att min påhittiga plan från kilometer två överges och jag håller fast vid mitt tempo och drar ifrån.

Strax före kilometer nio kommer jag ifatt Olle och vi har sällskap fram till milmarkeringen. Olle snackar på och det är väldigt trevligt men jag känner att de här är inte rätt tillfälle att socialisera så jag tackar för sällskapet och ökar farten en aning. Första milen har avverkats på strax under 42 minuter och jag bestämmer mig för att se vad jag kan öka till utan att riskera kollaps.

Ökning går fint och nästföljande fem kilometrar går på 20:20 utan någon större ansträngningsökning. Det är såklart glädjande men jag är fortfarande nervös över all missad träning så jag slår av på farten en aning. Det är mycket farttrimning i det här loppet hittills men det blir så när jag försöker springa på känsla.

Tjugo kilometer passeras i ett huj och milen mellan tio och tjugo kilometer gick på en bit under 41 minuter så den positiva trenden håller i sig. Vid 22 kilometer står Tessan beredd med langning. Jag har krängt av mig vantarna och armvärmarna, som blivit överflödiga i den stigande temperaturen, och har paketerat alltsammans i en prydlig boll. Jag kastar över bollen till Tessan i samma stund som jag hugger den Red Bull hon står beredd med. En i sanningen lyckad och avancerad manöver att utföra i fyraminutersfart!

Koffeinet, sockret och taurinet kickar in någon kilometer efter att jag svept ned Red Bullen och det känns väldigt bra. Jag är hela tiden orolig att benen eller orken ska tryta men inga sådan tendenser känns alls. Milen mellan tjugo  och trettio kilometer har också tagit runt 41 minuter så farten håller fint.

De fem kilometer som följer efter trettio brukar vara lite av en vattendelare för hur loppet ska fortlöpa så jag koncentrar mig till det yttersta för att hålla ihop. Jag har hittills haft det behagligt och känner att desto närmare jag kommer målet desto troligare är det att jag kommer ha kraft nog att härda ut den stundande plågan.

Koncentrationen och fokuset har hjälpt och femman mellan trettio och trettiofem har gått på 20:50. Jag blir glad i hågen men slår ändå inte klackarna i taket då det som vanligt krupit upp ett förbannat illamående. Vid trettiosex kilometer står Tessan och hejar igen och det stärker men jag mår helt klart sådär.

Nu är det bara sex kilometer kvar och jag förmår mig själv att slå över till autopilot och tvingar benen att hålla farten. Illamående kulminerar och det hela går tyvärr över styr. Som tur är tappar jag inte allt för mycket fart och det känns lättare ett litet tag efteråt. Autopiloten fungerar dock fortfarande och har ställt in sig på en låt-det-inte-gå-över-styr-igen-fart .

Jag är nu inne i en bubbla och missar några kilometermarkeringar och allt jag tänker på är att benen ska ta mig framåt i en så pass hög fart jag mäktar med. Jag väcks bryskt upp ur min fokuseringsbubbla när springer igenom en dusch och blir alldeles blöt. Framförallt blir mina tuffa solglasögen, som jag kan vara mig själv bakom, nedstänkta så jag ser inte speciellt mycket. Det känns inte hållbart så jag tar av mig solglasögonen och torkar av dem på linnet.

Bubblan jag var inne och ruvade i har nu spruckigt helt och jag måste komma på ett nytt sätt att hålla fokus. Som en skänk från ovan dyker det då upp en äldre asiatisk herre i Mimmi Pigg dräkt i synfältet. Nog för att jag blev omsprungen av Elvis i London Marathon 2007 men jag blir ta mig fan inte slagen av Mimmi Pigg! Jag höjer farten och tar sikte på fru Pigg och kommer ikapp och förbi. Jag känner mig nöjd då jag känner att Mimmi är akterseglad.

Trots glädjen känner jag tomhet, Mimmi Pigg hade lett mig framåt i flera minuter, jag springer nu utan mål och mening. Som tur är finns det fler mål att ta sikte på. Det första jag ser är en löpare med camel-back, det vill säga en specialgjord ryggsäck att ha vätska i. Jag känner att det är helt i paritet att bli slagen av ryggsäckslöpare som att bli slagen av Mimmi Pigg så fokus förflyttas och farten bibehålls. Ryggsäckslöpare passeras och ett nytt mål eftersöks omgående.

Om de två föregående antagonisterna hade varit smärtsamma att ha sprungit långsammare än är det inget om vad känner av löparen jag nu fått syn på, en barfotalöpare! Han är det inte fullt ut då han har ett par barfotaskor, där har vi ett oxymoron om något, på sig men det gör det samma. Jag ska bara om honom.

Innan jag har hunnit ikapp och förbi passerar jag fyrtio kilometer och ser att jag har tappat en del. Det är ingen katastrof men ändå lite surt nu när jag har kämpat på så ordentligt. 21:35 har det tagit mig att springa de senaste fem kilometerna och det är för långsamt. Jag har dessutom tappat bort barfotalöpare vilket också känns irriterande. Nåväl, Born to Run är en helt ok bok har jag hört.

Något som är glädjande är förstås att jag passerat fyrtio kilometer och det bara är drygt två kilometer kvar. Jag blir också glad när jag inser att jag kan springa väldigt långsamt och ändå ta mig under tre timmar. Glad är förresten fel ord för jag har svårt att ha positiva tankar för tillfället då det tar emot rejält att föra sig framåt.

På något sätt går det trots allt framåt och fyrtioen kilometer passeras och jag ser nu den triumfbågeliknande byggnad man springer under på väg mot upploppet. Jag vågar fortfarande inte vara säker på att jag kommer ta mig i mål då det känns som att jag när som helst kan falla i bitar. Jag håller ihop mig själv så under bågen kommer jag i alla fall och jag ser nu målet.

Jag passerar fyrtiotvå kilometers-skylten och nu är det bar 195 meter kvar och även om allt i mig skriker att jag ska stanna så pressar jag mig in i det sista och tar mig stapplande in på en tid av 2:56:40.

Jag är nervös över vad som ska ske då jag stannar då jag mått väldigt dåligt den senaste tiden. Som tur är behöver jag inte vara nervös länge för efter några sekunder, då kroppen insett att jag står still och däreigenom har slutats plågas, kommer det endorfiner och adrenalin i svallvågor. Jag känner mig som en sällskapssjuk överförfriskad pubbesökare som söker ögonkontakt med folk att prata av sig med.

Jag ser en man med Örebro IK tröja framför mig som jag går fram till och vrålar heja Örebro! Han ser något överraskad ut men verkar också glad och undrar om jag slagit personbästa. Nej, det har jag inte! Vrålar jag tillbaka fortfarande lika glad  vilket gör att han ser ännu mer förvånad ut. Jag följer upp med ett –Vi är i mål, så jävla skönt! Vilket leder till high-five och handskakningar.

Jag är glad och vill krama hela världen så jag pratar på med alla jag ser. Det var länge sedan jag kände mig så här upprymd. När jag tagit mig igenom målområdet får jag tag min gode vän, kollega, träningspartner och de senaste dagarna även resesällskap; 2:38-Karlsson. Det visar sig att han inte längre är 2:38-Karlsson utan numera är 2:34-Karlsson. Helt galet bra och snabbt kutat som vanligt. Där är en löpare som inte behöver ursäkter!

För att sammanfatta de senaste timmarna kan jag konstatera att dagen började med ursäkter och slutade i eufori, en lyckad övergång minst sagt.

Stockholm Halvmaraton 2012

Det är svårt att i förväg veta vilka saker som kommer ha stor påverkan på ens fortsatta liv och det kan även vara knepigt att i efterhand peka på enskilda händelser som styrt livets riktning. Vissa saker är dock solklara vändpunkter och en sådan inträffade för 10 år sedan då jag stod på startlinjen till det som då hette St:Eriks Loppet redo att springa mitt livs första lopp.

Jag hade blivit utmanad av en kollega några månader tidigare och således börjat löpträna lite sporadiskt för att komma i någon slags dräglig form. Det är oklart hur mycket träning jag fått men jag minns att jag var galet nervös när jag stod och väntade på starskottet.

Utan någon som helst erfarnhet av att springa lopp gjorde jag flera klassiska misstag under loppet. Till exempel startade jag alldeles för fort och jag prioriterade att springa förbi vätskekontrollerna istället för att dricka på dessa för att tjäna några sekunder.

Det här beteendet resulterade såklart i att jag tog totalt slut efter knappt 13 kilometer och fick stapplande fösa mig själv i mål på en tid runt 1:50. Väl i mål vräkte jag i mig allt i sockerväg jag kom över, bland annat fem gigantiska kanelbullar, och hasade mig moloken hem.

Hemma kollapsade jag i sängen tills magen skadeglatt undrade om jag verkligen trodde jag skulle få behålla de fem gigantiska kanelbullarna jag vräkt i mig någon timme innan. Jag hade inte alls funderat i de banorna men magen hade redan bestämt sig så det var bara att säga tack och adjö till bullarna och sedan krypa tillbaka till sängen och förpassa sig till ett komaliknande tillstånd.

Här kan man tycka att jag borde ha gjort mitt på löpartävlingarna men så blev det inte.

Så 10 år och 22 maratonlopp senare står jag på samma startlinje redo att springa Stockholm Halvmaraton, som loppet nu heter. Även om jag är oändligt mycket bättre förberedd än jag var första gången jag sprang loppet så har sommarens missöden gjort att jag inte alls är i den form jag skulle vilja vara.

Jag har länge haft som mål att springa halvmaran snabbare än 80 minuter, och varit knappt 30 sekunder ifrån som närmast, men idag finns inte den formen i mig. Jag tror att jag har möjlighet att ta mig in på en tid runt 82 minuter men frågan är om jag är beredd att plåga mig för att uppnå den tiden.

Jag har placerat mig i vad jag tror är en hyfsad position i startfållan och står och småpratar med några trevliga löpare. När starten väl går inser jag att det är mycket längre till startlinjen än vad jag har trott och det tar mig en halv minut att komma fram till mattorna som registrerar min start. Det är trångt och bökigt och det går inte alls att springa i den fart jag har tänkt mig. Visserligen är det ganska behagligt men ändå frustrerande.

När jag kommer till första kilometern och ser att det tagit nästan fyra och en halv minut så bestämmer jag mig att det inte är värt att plåga sig idag för att springa några minut snabbare. Jag ställer in farten på att vara behaglig och springer vidare.

Vädret är riktigt härligt och det är mycket folk ut och hejar. I vanlig fall är jag så koncentrad på att hålla farten uppe att jag inte tänker så mycket på omgivningen men idag är det annorlunda. Det känns väldigt roligt att ta del av folkfesten och hejaropen på ett mer aktivt sätt.

Jag är på ett strålande humör och när jag ser att kilometrarna klockar in på runt fyra minuter blir jag ännu gladare. Jag passerar milen på prick 40 minuter och medvinden på Norrmälarstrand gör att farten höjs något.

När jag svänger in på Tegelbacken och sedan vidare mot riksdagshuset får jag lite Tour de France-känsla av all publik som står och hejar. Det är så jäkla härligt allting. På Skeppsbron står familjen och hejar och det blir high five och rejäla hurrarrop.

När jag kommer ned på Södermälarstrand blir jag omsprungen av en rapp italienare och jag känner att det kanske är dags att plåga sig lite så jag tar rygg på honom och höjer farten. Det går fint i någon kilometer men sen börjar det kännas lite jobbigt och mitt nya bekväma jag säger tack för kaffet och låter honom försvinna iväg.

De fem kilometrarna mellan 10 och 15 har dock gått hyfsat snabbt och jag känner att jag med gott samvete kan ta det lugnt och harmoniskt uppför Tantobacken. De övriga gånger jag sprungit det här loppet har backen var en riktigt pina men idag är den en mild västanfläkt. Efter backen är det platt ett tag men sen ska man upp för ytterligare en brant på St Paulsgatan vilket känns lite drygt.

Innan krönet av backen står det en gäng och hejar på mig varav Stefan ropar att jag får för fan springa på lite. Något jag gestikulerar att jag inte alls tänker göra, jag har det så fint i min bekvämlighetszon.

Efter St Paulsgatan bär det av nedför Slussen där familjen återigen står och hejar och sen är det i princip bara Skeppsbron kvar. Jag börjar bli omsprungen av folk som spurtar och jag försöker mig själv på en spurt men lägger omedelbart ned de försöken då jag vill njuta hela vägen in i mål.

Stämningen är fantastisk hela vägen in i mål och det är med ett stort leende jag tar mig över mållinjen, 26 minuter snabbare än vad jag gjorde för 10 år sedan.

Det kan kännas märkligt att några minuters tidskillnad på 21 kilometer kan ha så stor påverkan av hur ett lopp upplevs men så är det i mitt fall. Jag skulle gärna tro att eftersom det är kändes så pass lätt borde det inte vara några problem att springa flera minuter snabbare men så fungerar det inte alls för mig. Det är synnerligen binärt det här!

Det känns i alla fall skönt att fira 10 år som löpare och jag är säker på att jag kommer stå på många startlinjer i flera decenier till!