Stockholm Triathlon 2013

Jag brukar alltid försöka leva efter devisen att ska man göra något så ska man göra det ordentligt. För mig är det sällan ett alternativ att bara göra något lite halvhjärtat. Därför känns det helt fel och rent ut sagt pinsamt när jag beger mig till starten av Stockholm Triathlon.

När jag anmälde mig för knappt ett år sedan var ambitionen att utöka löpträningen med några sim- och cykelpass i veckan. Av den planen blev dessvärre noll och intet så cykeln togs fram för första gången på tre år dagen innan loppet och simningen kom aldrig längre än ett fåtal crawllektioner med Stefan.

Jag har som tur är fått låna en våtdräkt dagen innan loppet och jag har till och med hunnit prova den, så ett visst mått av förberedelse existerar. Våtdräktens flytförmåga och värmande effekt har fått mina farhågor om drunkning resptive ihjälfrysning att dämpas vilket alltid är något.

När jag 20 minuter innan start har hamnat i clinch med våtdräkten inser jag att jag har glömt simglasögonen. Det förbättrar knappast min känsla av oförberedhet och när jag dessutom kommer på att jag lämnat cykelns reservslang och pump hemma ryser jag stilla inombords.

Efter att ålat min stela löparkropp så mycket det bara går kommer jag till slut i våtdräkten och jag går barfota och nervös mot starten. Min gode vän Micke som är en van simmare ska tydligen gå och värma upp innan men jag tänker inte ta ett extra simtag i onödan så jag håller mig på land så länge det går.

Till slut måste dock även jag hoppa i Riddarfjärden men det vanliga obehaget av iskyla uteblir tack vare våtdräkten så humöret är relativt gott trots allt. Starten går och jag håller mig så långt bak det bara går för att inte dras in den frenesi av bensparkar och armtag som försigår i framkanten av simmarskaran.

Jag har tyvärr inte lärt mig crawla vilket för egen del mest är estetiskt genant, det ser så mycket coolare ut att crawla än att simma bröstsim. Att jag dessutom simmar bröstsim som en elegant dam vars huvuduppgift är att inte blöta ned sitt nypermanentade hår gör inte saken bättre. Trots min höga hållning och bristande teknik händer det faktiskt att jag simmar om folk.

De personer jag simmar om är huvudsakligen folk som inte kunnat stå ut med skammen att simma bröstsim utan benhårt kör på crawl trots att de inte kan. Det roar mig lite grann men mest är simningen en orgie i att röra sig långsamt framåt för min del. Jag ser hela tiden den uppblåsta röda boj som jag ska runda och den känns omänskligt långt borta och inte verkar den komma närmare heller.

Till slut är jag framme vid bojeländet och en av de personer som crawlar fast de inte kan simmar rakt in i den. Eftersom den synen får mig att för första gången inte känna mig sämst skrattar jag lite ondskefullt. Det skulle jag inte gjort eftersom det resulterar i en rejäl kallsup. Somliga straffar gud meddetsamma.

Äntligen är jag tillbaka där jag startade och graciös som en valross häver jag mig upp på den trappa man ska ta sig i land med. Jag är något vimmelkantig och undrar hur lång tid det här spektaklet har tagit. 34 minuter och 40 sekunder visar klockan vilket är väldigt långsamt men ändå personligt rekord då jag aldrig simmat 1500 meter i öppet vatten tidigare.

Jag lufsar i väg mot cykeln och börjar återigen brottas med våtdräkten och får mot alla odds av den till slut. Jag känner mig rätt illamående och kallsuparna jag fått under simning gör mig något äckelmagad. Jag slår bort tankarna på vad vattnet jag fått i mig innehållit och gör mig redo för cyklingen.

Eftersom växlingsområdet är flera hundra meter långt blir det en rejält springtur med cykel. Som tur är har jag fått veta att de tuffa triatleterna håller cykeln i sadeln och inte styret när de springer så det gör även jag. Då det är många starter kan ingen veta hur långsam jag är så ser jag bara tuff ut är hälften vunnet.

Väl uppe på cykeln kommer illamåendet tillbaka och dumt nog drar jag mig till minnes när Stockholm sökte OS på 90-talet och en käck politiker drack ett glas vatten direkt ur Riddarfjärden och löpsedeln dagen efter deklarerade: ”Här dricker borgarrådet avföring”. Jag jobbar hårt på att inte tänka i de banorna utan koncentrera mig på cyklingen istället.

Eftersom jag simmat med fokus på att inte blöta ned håret så är nacken ohyggligt stel vilket känns mindre bra när jag sitter på cykeln. Det känns helt hanterbart om jag tittar ned i marken när jag cyklar men överlevnadsinstinkten tvingar mig att titta framåt. Det är lättare att inte cykla in i saker då.

Jag inser direkt att det kommer gå fruktansvärt dåligt på cyklingen. Jag har ingen vana alls av att cykla på racern och då det är många skarpa svängar och två stycken 180-graders vändpunkter är det evigt bromsande och accelererande. Jag ångrar att jag inte tog min mountainbike istället då jag antagligen kunnat köra på bättre med den.

Någonstans på Söder Mälarstrand börjar jag helt plötsligt gnola på en av årets sommarplågor. Jag tycker det är genant eftersom jag helst vill gilla cool alternativ musik och inte tonårshouse men det går inte att hejda sig. Texten talar dessutom till mig på ett nytt sätt; det vore skönt om någon väckte mig när det här var över och jag var klokare och äldre. Jag kanske är ute och finner mig själv trots att jag inte visste att jag var vilse?

Benen pinnar på och ibland kommer jag upp i respektabel fart men det är ofta snabbt övergående då jag hela tiden måste bromsa för någon skarp kurva. Jag får ingen rytm i cyklingen och jag börjar även få skavsår på ställen där man helst inte vill ha det. Jag blir mer och mer missnöjd över beslutat att ställa upp idag.

Jag har dessutom problem med balansen och klarar knappt av att ta upp drickan från cykleramen utan att vingla in i staket eller andra cyklister. Det går marginellt snabbare än det brukar gå när jag cyklar till jobbet och det känns inte speciellt inspirerande. Hursomhelst tar jag mig runt de tre varven och tänker att nu ska jag äntligen få glänsa lite när jag ska gå över till löpning. Cyklingen har tagit 80 minuter vilket är skamligt.

De triatleter jag känner pratar ofta om hur stela benen är när man ger sig av på löpningen men det har jag mest hånskrattat åt. Jag har sprungt mer än 25 maror och känner minsann min ben utan och innan. Det kan jag omöjligt vara värre än sista milen på maran har mitt resonemang varit. Det visar sig nu ha varit ett helt felaktigt antagandet.

Det löpsteg jag är så van vid är helt omöjligt att ta. Någon muskel jag inte känner till men som uppenbarligen behövs vid löpning har fullkomligt förintats under cyklingen. Benen känns som om de ska lossna från höften och varje steg känns stelt och onaturligt. Jag kikar snabbt på klockan och fartangivelsen får mig darra till av obehag.

Jag bestämmer mig för att inte titta mer på klockan och stoppa undan tidsangivelserna i ett svart hål och aldrig någonsin mer kännas vid dessa. Det känns som jag står still men lyckligtvis finns det en referensram i form av andra löpare varav de flesta är långsammare än jag.

Löpningen börjar med att man springer från Stadshuset till Gamla Stan och sedan knixar runt in absurdum bland gränderna. Min höfter och ben är inte alls glada över de skarpa svängar jag hela tiden måste ta men det är bara bita ihop. Slottsbacken ska även bestigas fyra gånger och varje gång jag ser målets retfulla resultattavla blir jag sugen på att strunta i återstående rundor och ta mig i mål. Nu gör jag inte det utan fullföljer varje varv.

Det hjälper enormt att familjen och vänner står och hejar på olika ställen i Gamla Stan och det ger mig lite glädje varje gång jag passerar dem. Till slut har jag sprungit upp för Slottsbacken en sista gång och får äntligen springa i mål. Det är som vanligt väldigt skönt att få sluta upp med att anstränga sig och jag lägger mig ett slag och kontemplerar.

Det har tagit mig två timmar och 47 minuter att genomföra dagens bravader. Eftersom det är första gången jag utsätter mig för det här så har jag svårt att relatera till tiden men spontant känns den hyfsat usel.

Jag är inte besviken över min insats, den var vad jag kunde förvänta mig. Jag är dock arg på mig själv att jag inte tagit mig tiden det krävs för att genomföra en sådan här tävling på förtjänstfullt sätt. Det är inte kul att göra något halvdant och charlatanlikt simma, cykla och springa runt i Stockholm.

Jag inser tjusningen i triathlon men än så länge tycker jag det är allt för kul att springa för att vilja tumma på den träningen och då räcker tiden helt enkelt inte till. Jag kommer nog ge mig på det här någon mer gång men det blir i så fall när löparsuget har avtagit. Nu blir det marathon om drygt två månader, där känner jag mig mer hemma!

Depeche Mode – Crystal Palace

I och med en tävling som gick ut på att beskriva sitt bästa konsertminne med Depeche Mode så skrev jag ihop mina minnen från när jag var var och såg dem i London för länge sedan. Tydligen gick det hem hos juryn för jag vann tävlingen och fick träffa bandet. Det här var mitt bidrag

Depeche Mode – Crystal Palace

Året var 1993 och jag var 17 år. Jag och en likasinnad vän hade för första gången fått resa utrikes föräldrafritt och då vi båda var stora Depechefans hade vi valt London med huvudsyftet att kunna se Depeche Mode spela live på Crystal Palace.

Som fattig student var det självklara valet av hotell det numera nedlagda Regent Palace vid Picadilly Circus. Det var ett spartanskt hotell där rummen saknade dusch och badrum och festande ungdomar fyllde korridorerna stora delar av kvällen och natten. Då det här var innan medelålderns bekvämlighetskätting slagit sina varv runt oss så bekom det oss inte alls, snarare tvärtom.

Det var slutet av juli och det var så varmt som det kan vara i London och jag minns tydligt frihetskänslan av att komma upp från tunnelbanan vid Picadilly Circus och världsvant, eller kanske mest nervöst och tafatt, checka in på Regent Palace. Man började känna sig vuxen och redo för allt.

För att fira den nyvunna känslan av vuxenhet hade vi beslutat oss för att pröva något så exotiskt som att äta på Kentucky Fried Chicken. Det här var en tid då snabbmat i Sverige fortfarande bestod av hamburgare och pizza så tanken på att få friterad kyckling snabbt kittlande. Stursk som jag var beställde jag in en 20-bitars i tron om att dess storlek skulle motsvara chicky bits.

Det gjorde det nu inte alls utan 20 stycken friterade kycklingfiléer i en stor hink var det som uppenbarade sig på disken framför mig. Så här i efterhand borde jag förstås ha skickat tillbaka hinken och erkänt att jag beställt fel men så jobbade inte jag utan det var bara att slanta upp vad det nu kan ha kostat och se stora delar av resekassan försvinna bort i flotyrdimman.

Eftersom jag var proppmätt redan efter tre flottiga kycklingfiléer och inte hade råd att slänga de resterande 17 fick hinken följa med mig vart jag än gick resten av dagen. I ett desperat försök att jämna ut snittkostnaden per måltid fick hinken bli min middag och jag sparade den även bredvid sängen i hopp om att den skulle kunna fungera som frukost nästa dag.

Dagen efter var så äntligen dags för konserten och trots att min resekamrat påpekade att det var ytterst osäkert huruvida hinkens innehåll fortfarande var tjänlig som människoföda så följde den med på väg mot Crystal Palace. Till slut fick även jag nog av friterade kyckling så på en tunnelbaneperrong mellan Picadilly Circus och Crystal Palace skildes hinken och mina vägar åt.

För att få så bra platser som möjligt hade vi gett oss av i löjligt god tid. Vi var dock långt ifrån först så vi satte oss ned i den sittande kö som slingrade sig från entren. Det kändes härligt att sitta bland alla Depeche fans och på knackig engelska bekantade vi oss med en del av dessa. Det ingav respekt att vid så unga år ha rest ensamma från Sverige för att se konserten.

När grindarna väl slagits upp och rusningen för de bästa platserna tagit fart var vi med på noterna och kom bara ett fåtal människorader från scenen. Väntan kändes olidilig och solens strålar värmde oss på ett relativt påträngande sätt. Timmarna gick och vi började känna oss rätt sega och undrade om vi verkligen skulle kunna komma igång då Depeche Mode skulle börja spela.

Dagen till ära var det flera förband men då vi varken kände till eller uppskattade de två första gjorde de inte väntan lättare alls. Det tredje förbandet var Sisters of Mercy och även om de verkade rätt trötta så fick de gång publiken hyfsat. Efter att ha spelat några av sina hits så avslutade de konserten med att mumla något om att de fullständigt sket i om vi uppskattat spelningen eller inte, de hade i vilket fall som helst haft jävligt kul.

Nu började vi verkligen känna att det vi var här för var i antågande och stämningen skruvades upp mer och mer. Minsta rörelse på scenen orsakade lätt hysteriska vrål bland publiken och när rörelserna äntligen inte var ytterligare ett falsklarm visste euforin inga gränser. Att jag äntligen blivit av med den fadda smaken av frityr gjorde även sitt till.

Det dagsljus som strålat över stadion på förbandens spelningar började så sakteliga avta och övergå i skymning vilket ramade in Depeche intåg perfekt. De suggestiva ljuden som inleder Higher Love skapade direkt en magisk atmosfär och uppföljningen med flertalet hits från Violator och Music for the Masses höjde nivån ytterligare.

I samband med att solen till slut gick ned drog de igång en av mina absolut favoriter, Stripped och Anton Corbijns fantastiska bildspel kom verkligen till sin rätt i det nyvunna mörker som intagit arenan. Trots att vi bara var halvvägs in i konserten började vi redan oroa oss för att den snart skulle ta slut. Den här kvällen ville vi skulle hålla på länge.

Favoritlåtarna avlöste varandra och alla de karakteristiska delarna i en Depechekonsert var givetvis på plats. Vi fick veva armarna i sidleds i Never Let Me Down Again, vi fick sträcka händer mot scenen och unisont vråla reach out and touch faith i Personal Jesus och vi fick om och om igen sjunga the grabing hands grab all they can, everyting counts in large amounts.

Det är svårt att så här 20 år i efterhand sätta fingret på varför jag skattar den här konserten högst av alla Depechespelningar jag varit på. Men det här är och förblir måttstocken jag mäter alla konserter med.