Stockholm Marathon 2013

Sällan har jag varit så spänd och förväntansfull inför ett lopp som inför Stockholm Marathon 2013. Efter en rätt motig vinter kom träningen igång riktigt bra under april och maj. Jag hade haft många pass som gått fortare än någonsin och endast två löppass som inte gått som jag velat.

Med den träningen i bagaget och ett allmänt gott humör så är det med lätta och glada steg jag beger mig till Stockholm Stadion för årets stora, för att inte säga största, begivenhet. Även vädret gjorde sitt till för humöret eftersom det var oändligt mycket trevligare än året innan, då det spöregnade och var fyra grader varmt.

Nere på Östermalms IP är det mer folk än någonsin tidigare, något som också bekräftades av speakerrösten, vilket gör att man får kryssa sig fram mellan stretchande och insmörjandes löpare. Själv brukar jag smörja in väl valda delar av kroppen med vaselin i hemmets skyddande mörker men många anser att det här är inget att skämmas över utan visar skamlöst upp både det ena och det andra i sin iver att vaselinbekläda utsatta partier av kroppen.

Om sanningen ska fram hade jag i år också tänkt ta seden dit man kommer och smörja in mig på Östermalms IP men då jag av misstag packat ned mjukgörande fotkräm i stället för vaselin lät jag det bero. Det var antagligen lika bra det.

Efter att ha packat ihop mina saker och lämnat in dessa på klädesinlämningen går jag vidare mot startfållan där jag tänkt samla kraft och mod inför starten. Nu blir det inte så mycket till kraftansamlingen eftersom jag direkt stöter på gamla bekanta och diskuterar löpning så hälften hade varit nog.

Jag är nu så i gasen att jag håller på att hamna i självsvängningen och om inte startskottet avfyras snart kommer jag inom kort prata ihjäl de stackare som är i min närhet. Nu är det som tur var inte många minuter kvar och då de sista tre minuter dessutom förgylls med ned Slades gamla hit Run Runaway är starten över mig innan jag hinner ta livet av någon.

Startskottets ljuvlig klang släpper iväg oss och skolorna borde titta på maratonstarter istället för kosläpp för det här är bra mycket mer spektakulärt; jag erkänner villigt att allt förvisso är relativt. Jag har handbromsen i från början för benen vill inget hellre än att rusa. Att jag dessutom har hundratals andra löpare på grönbete runt omkring mig gör inte saken lättare men jag håller mig i lugn och bromsar för glatta livet.

Första kilometern passeras detta till trots på tre minuter och 50 sekunder och jag bromsar ytterligare något. Efterföljande kilometerar gå precis under fyra minuter och det känns i princip som jag är ute på en kvällspromenad med familjen. Jag springer bredvid kollegan och träningspartnern Johan och vi trimmar farten allt vad vi kan för att inte rusa iväg. Ibland skenar vi men det åtgärdas omgående och kilometerskyltarna passeras precis när de ska.

De första fem av nämnda kilometerar tar knappt 20 minuter att avverka och det handlar fortfarande enbart om att hålla farten nere. Det har aldrig känts så lätt att springa i fyraminutersfart och jag känner att idag är det min dag. På Södermälarstrand är medvinden som en varm hand i ryggen och farten går upp en aning utan ökad ansträngning vilket alltid är angenämnt. Första ansatsen upp till Västerbron är brant och farlig så vi smyger uppför den för att sedan ta ut stegen igen på den mindre branta men likväl sega bron. Halvvägs upp för Västerbron förkunnar Johan att han inte håller för tänkt fart idag utan tänker slå av en aning. Jag tackar för sällskapet och tuggar vidare.

Vid vätskekontrollen som dyker upp en liten bit efter Västerbron rycker jag åt mig ett glas av en vänlig funktionär och blir förvånad när hon verkar veta vad jag heter och hejar på bra. Det tar någon sekund innan jag ser att det är en kollega som delar ut att vätskan och det tar ytterligare någon sekund innan jag hinner reagera på den nyvunna informationen. Jag hinner i alla fall få ur mig ett hejande läte innan jag är utom hörhåll.

Den första milen är nu avverkad och det har gått precis enligt plan. 39 minuter och 30 sekunder har det tagit och håller jag nu bara farten är det inte mer än två timmar och 10 minuter kvar av löpning. Det är långt ifrån ett bra sätt att se på loppet så jag slår bort uträkningen och tänker mer på hur lång tid det är kvar tills jag ska få min första vätska langade.

I vanlig ordning har Stefan ställt upp och ska langa vätska och han står och väntar vid Stadshuset med drycken i högsta hugg. Överlämningen går smidigt och även själva inmundigandet går som planerat. Farten är fortfarande precis som den ska vara och fokus ligger fortfarande på att hålla ned den, inte tvärtom som det kommer bli förr eller senare.

Torsgatans motlut gör stegen kortare och andningen något mer ansträngd men i och med den lilla tidsbuffert jag byggt upp kan jag unna mig att ta det lugnt och fint uppför backen. Precis innan jag svänger runt upp på Odengatan står hejningarna som spön i backen och ytterligare ett gäng kollegor hejar för full hals.

Knappt hundra meter senare står hela familjen och hejar för allt vad de är värda vilket ger en sådan ofantlig kick att det inte går att hålla ned farten och hade jag varit en travhäst hade jag blivit diskad för galopp. Jag besinnar mig hyfsat snabbt och faller tillbaka till att hålla mina fyra minuter per kilometer.

15 kilometer passeras på 59 minuter och det känns knappt som loppet har börjat vilket är en oerhört angenäm känsla. Banan följer Odengatan fram till Birger Jarlsgatan där man tar höger och fortsätter uppför Karlavägen. Nu är det en kilometer som hela tiden smyger sig uppför så det är lätt att luras att tro att krafterna tryter när det i själva verket är banprofilen som lömskt tröttar ut en.

Det här vet jag av erfarenhet så jag låter mig inte nedtryckas av att det känns en smula jobbigare för tillfället att hålla farten. Jag vet även att när vi kommer upp på Vallhallavägen är det lätt utför och några riktigt behagliga kilometerar. Mycket riktigt så är allt glömt och förlåtet efter några 100 meter på Vallhavägen och när Stefan står med langning nummer två i högsta hugg känns allt oförskämt bra.

Jag ligger nu i en suverän klunga med samma tidsplan som jag och jag håller mig i bakgrunden för att snylta så mycket jag kan på vindskyddet. Det fungerar strålande och jag bestämmer mig för att hålla mig i klungan runt hela Djurgården. Jag har alltid svår ångest inför Djurgårdspartiet av loppet eftersom det är rätt tunglöpt och bedrövligt lite publik. Jag klamrar mig därför fast i klungan och både 20 kilometer och halvmaran passeras exakt enligt plan. Jag hinner även få ytterligare en dryck langad av Stefan innan vi via Lindarängsvägen ger oss ut på Djurgården.

Jag behöver inte längre bromsa för att hålla farten men jag behöver heller inte kämpa för densamma. Manillavägen bjuder som vanligt på motstånd och pulsen går upp en aningen innan jag passerar Manillaskolan och den efterföljande nedförsbacken bjuder mig på ett uns vila.

25 kilometer passeras något snabbare än en timme och 40 minuter och jag längtar tills jag är ute på Strandvägen och kan slippa springa i det publikvakum jag befinner mig i nu och som inte alls känns speciellt inspirerande. Innan Strandvägen hinner jag få en till langning, med Red Bull den här gången, och det känns som att jag klarat den värsta delen av loppet.

När jag ska börja pressa i mig Red Bullen så känner jag att det kommer bli tufft att göra i farten då jag fått mitt sedvanliga illamående. Jag kämpar dock på och får i mig större delen av flaskan innan jag slänger iväg den.

Jag har nu börjat få en väldigt otrevlig känsla i kroppen. En känsla jag känner igen alltför väl men som det var väldigt länge sedan jag hade. Det jag pratar om har många namn men jag brukar föredra att kalla det soppatorsk. Det var som sagt väldigt länge sedan jag råkade ut för det, speciellt på ett lopp, men känslan går inte att ta miste på.

Av någon anledning har tydligen min fettförbränning inte kommit igång ordentligt och nu är alla kolhydrater slut och det är godnatt. Jag kan ta mig fan inte tro att det är sant då det har känts helt fantastiskt fram till för en kilometer sedan! Jag försöker trycka på och hålla fast vid klungan jag har hängt på runt hela Djurgården men det går inte att hålla ihop alls, kraften och orken trillande ned i Djurgårdskanalen och sjunker fortfarande.

Jag vill bara lägga mig ned och gråta men håller mig i skinnet då det skulle vara en aning teatraliskt. Till skillnad från förra året då jag frös och mådde piss men kunde kämpa mig fram sitter jag nu här med en väl fungerande motor men utan något som helst bränsle.

Bryttankarna är mer än starka men jag bestämmer mig för att ta mig i mål som någon form av straff alternativt en läxa i högmodets farlighet. Tankarna är inte direkt ljusa men trots totalhaveriet går det faktiskt att ta sig framåt. Jag lullar på och tar inte längre notis om kilometerskyltar eller att jag konstant blir omsprungen. Jag behöver nu ta en hel del gångpauser för att vara säker på att mig i mål och det är aldrig ett speciellt bra läge att vara i.

Jag satsade återigen allt på ett kort och som så många gånger förr gick det inte. Vad det berodde på den här gången känns mer oklart än vanligt men det är bara hårklyveri för resultatet är det samma. Eftersom kroppen för övrigt känns relativt bra kan man mäkta med ett leende och en och annan vinkning till hejade vänner och kollegor. När Stefan delar ut den sista drickan stannar jag och småpratar lite med honom vilket alltid är trevligt. Kanske inte det optimala att göra om man jagar en bra tid men nu är det som det är. Väl upp på Odengatan står familjen och hejar och den här gången kan jag stanna och krama om Axel och Lisen som blir väldigt förvånade: varför springer du inte pappa? Jag svarar att det är för att det gått åt helvete varpå båda snabbt säger att man inte får svära.

Jag hasar iväg de sista kilometerna, tar ett snack med ytterligare en kollega vid Roslagsgatan, för att sedan moloken lunka in på Stadion och se klockan slå över till tre timmar och sju minuter. Det var bra länge sedan jag tog så lång tid på mig att springa ett maraton. Jag är inte glad någonstans men ändå rätt nöjd över att jag tog mig mål då sista milen varit minst sagt varit urlakande.

Som för att spä på mitt missmod har det dessutom börjat spöregna vilket får mig att känna mig om möjligt ännu mer usel. Mitt rationella jag viskar till mig att det är patetiska att tycka synd om sig själv för något sådant här. Mitt energitömda känslomässiga inre tycker dock precis tvärtom och anser att en rimlig reaktion vore att lägga sig gråtande i fosterställning tills någon snäll samarit tar hand om mig och löser det här.

Som tur är vinner min rationella sida och jag byter om och tar mig hem för egen maskin.

Jag har under loppets sista timma lovat mig själv flera gånger om att aldrig mer springa ett maraton eller ens springa över huvud taget. Löpningen har aldrig känts så förjävlig som då. Nu dröjer det dock inte förrän till nästa dag då barnen springer minimaran förrän jag inser att det bara var tomt prat. Det finns inte en chans i helvetet att jag skulle sluta springa eller inte springa fler maraton.

Målet är redan satt på Stockholm Halvmaraton och New York Marathon. Fortsätter jag träna som jag gör ska jag förr eller senare klara att springa de där 42195 meterna i fyraminutersfart!

Berlin Marathon 2012

Om diamanter är flickas bästa vän så är ursäkter en löpares. Att ha ursäkter som förklarar varför det inte har gått som man vill när man sprungit ett lopp är fullständigt nödvändigt för mig. Att lägga så mycket tid och kraft som jag gör på att springa och sedan inte ha en ursäkt när det inte går som jag vill skulle var helt ohållbart. Speciellt då det i princip aldrig går som jag vill.

För ett år sedan, när jag stod på startlinjen till Berlin Marathon, fanns det inga ursäkter, inga brasklappar eller undanflykter. Allt hade gått precis enligt plan träningsmässigt, vädret var perfekt och banan var lika platt som vanligt. På grund av detta var det väldigt bittert att inte alls få till det enligt plan. Att stå med byxorna nere och inte ha något att skylla på är aldrig kul.

När jag nu ett år senare återigen står på startlinjen är situationen det helt omvända. Mitt ursäktskonto är fyllt till bristningsgränsen. Jag har de senaste månaderna kunnat bocka av följande: bihålsinflammation, bruten lilltå och tre kraftiga förkylningar. Att jag dessutom kryddade detta med att bli magsjuk veckan innan var grädden på moset som tog bort alla mina egna krav på att lyckas prestera på max.

Sista dagarna har dock varit väldigt trevliga så humöret är det inget fel på. Att jag dessutom sett två frodiga danskar väg till starten gå och blossa cigaretter med nummerlappen på bröstet har i sitt absurda fördomsuppfyllande sceneri fått igång mig ordentligt.

I startfållan är det uppsluppet och harmonisk stämning. Jag har ställt mig en aning längre bak och slipper därigenom den värsta trängseln. Eftersom jag släppt tankarna på springa 42.2 kilometer snabbare än vad jag någonsin tidigare gjort så tar jag det lugnt och fint när starten närmar sig och de tre främsta startgrupperna slås ihop.

När väl starten går håller jag mig väldigt lugn och bestämmer mig för att ha som mål att inte springa om någon den första kilometern. Det är väldigt enkelt då de allra flesta startar långt snabbare än sitt blivande snittempo. Det är en bred och härlig väg man springer på så trots den stora folkmassan som ger sig av är de inga problem att springa ostört. Det enda som stör, eller mest förvånar faktiskt, är mannen som tvärt stannar och går mot strömmen för att plocka upp den gel han har tappat. Otroligt dumdristigt gjort och att han inte trampas ner är ett under.

De första två kilometerna rullar på i ett behagligt tempo. Lite för behagligt visar det sig då klockan tickat en aning för mång tick. Till skillnad från andra lopp stressar jag inte upp mig utan känner mig lugn i vetskapen om att det är fyrtio kilometer kvar att ta igen förlorad tid på.

Jag har nu fått syn på ett antal röda ballonger en bit framför mig. Ballongerna hålls av de farthållare som ska springa in på en tid strax under tre timmar. En plan utformas i mitt inre om att lägga mig bakom nämnda farthållare och ligga där den första milen. Planen känns oerhört påhittig och jag är mycket nöjd över den.

Sagt och gjort, jag ökar farten något, kommer ikapp klungan och tränger mig in i den och myser. Det går jämnt och fint och sekunderna jag tappat i början är redan uppättna. Farten är lite snabbare än vad som krävs för sub tre, vilket är löparjargong för att springa maran under tre timmar, men det känns så lätt och ledigt att det passar mig perfekt.

Efter drygt åtta kilometer verkar det som om farthållarna har insett att det gått lite för fort för de slår av på farten något. Det är visserligen ännu bekvämmare men jag känner mig så pigg att min påhittiga plan från kilometer två överges och jag håller fast vid mitt tempo och drar ifrån.

Strax före kilometer nio kommer jag ifatt Olle och vi har sällskap fram till milmarkeringen. Olle snackar på och det är väldigt trevligt men jag känner att de här är inte rätt tillfälle att socialisera så jag tackar för sällskapet och ökar farten en aning. Första milen har avverkats på strax under 42 minuter och jag bestämmer mig för att se vad jag kan öka till utan att riskera kollaps.

Ökning går fint och nästföljande fem kilometrar går på 20:20 utan någon större ansträngningsökning. Det är såklart glädjande men jag är fortfarande nervös över all missad träning så jag slår av på farten en aning. Det är mycket farttrimning i det här loppet hittills men det blir så när jag försöker springa på känsla.

Tjugo kilometer passeras i ett huj och milen mellan tio och tjugo kilometer gick på en bit under 41 minuter så den positiva trenden håller i sig. Vid 22 kilometer står Tessan beredd med langning. Jag har krängt av mig vantarna och armvärmarna, som blivit överflödiga i den stigande temperaturen, och har paketerat alltsammans i en prydlig boll. Jag kastar över bollen till Tessan i samma stund som jag hugger den Red Bull hon står beredd med. En i sanningen lyckad och avancerad manöver att utföra i fyraminutersfart!

Koffeinet, sockret och taurinet kickar in någon kilometer efter att jag svept ned Red Bullen och det känns väldigt bra. Jag är hela tiden orolig att benen eller orken ska tryta men inga sådan tendenser känns alls. Milen mellan tjugo  och trettio kilometer har också tagit runt 41 minuter så farten håller fint.

De fem kilometer som följer efter trettio brukar vara lite av en vattendelare för hur loppet ska fortlöpa så jag koncentrar mig till det yttersta för att hålla ihop. Jag har hittills haft det behagligt och känner att desto närmare jag kommer målet desto troligare är det att jag kommer ha kraft nog att härda ut den stundande plågan.

Koncentrationen och fokuset har hjälpt och femman mellan trettio och trettiofem har gått på 20:50. Jag blir glad i hågen men slår ändå inte klackarna i taket då det som vanligt krupit upp ett förbannat illamående. Vid trettiosex kilometer står Tessan och hejar igen och det stärker men jag mår helt klart sådär.

Nu är det bara sex kilometer kvar och jag förmår mig själv att slå över till autopilot och tvingar benen att hålla farten. Illamående kulminerar och det hela går tyvärr över styr. Som tur är tappar jag inte allt för mycket fart och det känns lättare ett litet tag efteråt. Autopiloten fungerar dock fortfarande och har ställt in sig på en låt-det-inte-gå-över-styr-igen-fart .

Jag är nu inne i en bubbla och missar några kilometermarkeringar och allt jag tänker på är att benen ska ta mig framåt i en så pass hög fart jag mäktar med. Jag väcks bryskt upp ur min fokuseringsbubbla när springer igenom en dusch och blir alldeles blöt. Framförallt blir mina tuffa solglasögen, som jag kan vara mig själv bakom, nedstänkta så jag ser inte speciellt mycket. Det känns inte hållbart så jag tar av mig solglasögonen och torkar av dem på linnet.

Bubblan jag var inne och ruvade i har nu spruckigt helt och jag måste komma på ett nytt sätt att hålla fokus. Som en skänk från ovan dyker det då upp en äldre asiatisk herre i Mimmi Pigg dräkt i synfältet. Nog för att jag blev omsprungen av Elvis i London Marathon 2007 men jag blir ta mig fan inte slagen av Mimmi Pigg! Jag höjer farten och tar sikte på fru Pigg och kommer ikapp och förbi. Jag känner mig nöjd då jag känner att Mimmi är akterseglad.

Trots glädjen känner jag tomhet, Mimmi Pigg hade lett mig framåt i flera minuter, jag springer nu utan mål och mening. Som tur är finns det fler mål att ta sikte på. Det första jag ser är en löpare med camel-back, det vill säga en specialgjord ryggsäck att ha vätska i. Jag känner att det är helt i paritet att bli slagen av ryggsäckslöpare som att bli slagen av Mimmi Pigg så fokus förflyttas och farten bibehålls. Ryggsäckslöpare passeras och ett nytt mål eftersöks omgående.

Om de två föregående antagonisterna hade varit smärtsamma att ha sprungit långsammare än är det inget om vad känner av löparen jag nu fått syn på, en barfotalöpare! Han är det inte fullt ut då han har ett par barfotaskor, där har vi ett oxymoron om något, på sig men det gör det samma. Jag ska bara om honom.

Innan jag har hunnit ikapp och förbi passerar jag fyrtio kilometer och ser att jag har tappat en del. Det är ingen katastrof men ändå lite surt nu när jag har kämpat på så ordentligt. 21:35 har det tagit mig att springa de senaste fem kilometerna och det är för långsamt. Jag har dessutom tappat bort barfotalöpare vilket också känns irriterande. Nåväl, Born to Run är en helt ok bok har jag hört.

Något som är glädjande är förstås att jag passerat fyrtio kilometer och det bara är drygt två kilometer kvar. Jag blir också glad när jag inser att jag kan springa väldigt långsamt och ändå ta mig under tre timmar. Glad är förresten fel ord för jag har svårt att ha positiva tankar för tillfället då det tar emot rejält att föra sig framåt.

På något sätt går det trots allt framåt och fyrtioen kilometer passeras och jag ser nu den triumfbågeliknande byggnad man springer under på väg mot upploppet. Jag vågar fortfarande inte vara säker på att jag kommer ta mig i mål då det känns som att jag när som helst kan falla i bitar. Jag håller ihop mig själv så under bågen kommer jag i alla fall och jag ser nu målet.

Jag passerar fyrtiotvå kilometers-skylten och nu är det bar 195 meter kvar och även om allt i mig skriker att jag ska stanna så pressar jag mig in i det sista och tar mig stapplande in på en tid av 2:56:40.

Jag är nervös över vad som ska ske då jag stannar då jag mått väldigt dåligt den senaste tiden. Som tur är behöver jag inte vara nervös länge för efter några sekunder, då kroppen insett att jag står still och däreigenom har slutats plågas, kommer det endorfiner och adrenalin i svallvågor. Jag känner mig som en sällskapssjuk överförfriskad pubbesökare som söker ögonkontakt med folk att prata av sig med.

Jag ser en man med Örebro IK tröja framför mig som jag går fram till och vrålar heja Örebro! Han ser något överraskad ut men verkar också glad och undrar om jag slagit personbästa. Nej, det har jag inte! Vrålar jag tillbaka fortfarande lika glad  vilket gör att han ser ännu mer förvånad ut. Jag följer upp med ett –Vi är i mål, så jävla skönt! Vilket leder till high-five och handskakningar.

Jag är glad och vill krama hela världen så jag pratar på med alla jag ser. Det var länge sedan jag kände mig så här upprymd. När jag tagit mig igenom målområdet får jag tag min gode vän, kollega, träningspartner och de senaste dagarna även resesällskap; 2:38-Karlsson. Det visar sig att han inte längre är 2:38-Karlsson utan numera är 2:34-Karlsson. Helt galet bra och snabbt kutat som vanligt. Där är en löpare som inte behöver ursäkter!

För att sammanfatta de senaste timmarna kan jag konstatera att dagen började med ursäkter och slutade i eufori, en lyckad övergång minst sagt.

Stockholm Halvmaraton 2012

Det är svårt att i förväg veta vilka saker som kommer ha stor påverkan på ens fortsatta liv och det kan även vara knepigt att i efterhand peka på enskilda händelser som styrt livets riktning. Vissa saker är dock solklara vändpunkter och en sådan inträffade för 10 år sedan då jag stod på startlinjen till det som då hette St:Eriks Loppet redo att springa mitt livs första lopp.

Jag hade blivit utmanad av en kollega några månader tidigare och således börjat löpträna lite sporadiskt för att komma i någon slags dräglig form. Det är oklart hur mycket träning jag fått men jag minns att jag var galet nervös när jag stod och väntade på starskottet.

Utan någon som helst erfarnhet av att springa lopp gjorde jag flera klassiska misstag under loppet. Till exempel startade jag alldeles för fort och jag prioriterade att springa förbi vätskekontrollerna istället för att dricka på dessa för att tjäna några sekunder.

Det här beteendet resulterade såklart i att jag tog totalt slut efter knappt 13 kilometer och fick stapplande fösa mig själv i mål på en tid runt 1:50. Väl i mål vräkte jag i mig allt i sockerväg jag kom över, bland annat fem gigantiska kanelbullar, och hasade mig moloken hem.

Hemma kollapsade jag i sängen tills magen skadeglatt undrade om jag verkligen trodde jag skulle få behålla de fem gigantiska kanelbullarna jag vräkt i mig någon timme innan. Jag hade inte alls funderat i de banorna men magen hade redan bestämt sig så det var bara att säga tack och adjö till bullarna och sedan krypa tillbaka till sängen och förpassa sig till ett komaliknande tillstånd.

Här kan man tycka att jag borde ha gjort mitt på löpartävlingarna men så blev det inte.

Så 10 år och 22 maratonlopp senare står jag på samma startlinje redo att springa Stockholm Halvmaraton, som loppet nu heter. Även om jag är oändligt mycket bättre förberedd än jag var första gången jag sprang loppet så har sommarens missöden gjort att jag inte alls är i den form jag skulle vilja vara.

Jag har länge haft som mål att springa halvmaran snabbare än 80 minuter, och varit knappt 30 sekunder ifrån som närmast, men idag finns inte den formen i mig. Jag tror att jag har möjlighet att ta mig in på en tid runt 82 minuter men frågan är om jag är beredd att plåga mig för att uppnå den tiden.

Jag har placerat mig i vad jag tror är en hyfsad position i startfållan och står och småpratar med några trevliga löpare. När starten väl går inser jag att det är mycket längre till startlinjen än vad jag har trott och det tar mig en halv minut att komma fram till mattorna som registrerar min start. Det är trångt och bökigt och det går inte alls att springa i den fart jag har tänkt mig. Visserligen är det ganska behagligt men ändå frustrerande.

När jag kommer till första kilometern och ser att det tagit nästan fyra och en halv minut så bestämmer jag mig att det inte är värt att plåga sig idag för att springa några minut snabbare. Jag ställer in farten på att vara behaglig och springer vidare.

Vädret är riktigt härligt och det är mycket folk ut och hejar. I vanlig fall är jag så koncentrad på att hålla farten uppe att jag inte tänker så mycket på omgivningen men idag är det annorlunda. Det känns väldigt roligt att ta del av folkfesten och hejaropen på ett mer aktivt sätt.

Jag är på ett strålande humör och när jag ser att kilometrarna klockar in på runt fyra minuter blir jag ännu gladare. Jag passerar milen på prick 40 minuter och medvinden på Norrmälarstrand gör att farten höjs något.

När jag svänger in på Tegelbacken och sedan vidare mot riksdagshuset får jag lite Tour de France-känsla av all publik som står och hejar. Det är så jäkla härligt allting. På Skeppsbron står familjen och hejar och det blir high five och rejäla hurrarrop.

När jag kommer ned på Södermälarstrand blir jag omsprungen av en rapp italienare och jag känner att det kanske är dags att plåga sig lite så jag tar rygg på honom och höjer farten. Det går fint i någon kilometer men sen börjar det kännas lite jobbigt och mitt nya bekväma jag säger tack för kaffet och låter honom försvinna iväg.

De fem kilometrarna mellan 10 och 15 har dock gått hyfsat snabbt och jag känner att jag med gott samvete kan ta det lugnt och harmoniskt uppför Tantobacken. De övriga gånger jag sprungit det här loppet har backen var en riktigt pina men idag är den en mild västanfläkt. Efter backen är det platt ett tag men sen ska man upp för ytterligare en brant på St Paulsgatan vilket känns lite drygt.

Innan krönet av backen står det en gäng och hejar på mig varav Stefan ropar att jag får för fan springa på lite. Något jag gestikulerar att jag inte alls tänker göra, jag har det så fint i min bekvämlighetszon.

Efter St Paulsgatan bär det av nedför Slussen där familjen återigen står och hejar och sen är det i princip bara Skeppsbron kvar. Jag börjar bli omsprungen av folk som spurtar och jag försöker mig själv på en spurt men lägger omedelbart ned de försöken då jag vill njuta hela vägen in i mål.

Stämningen är fantastisk hela vägen in i mål och det är med ett stort leende jag tar mig över mållinjen, 26 minuter snabbare än vad jag gjorde för 10 år sedan.

Det kan kännas märkligt att några minuters tidskillnad på 21 kilometer kan ha så stor påverkan av hur ett lopp upplevs men så är det i mitt fall. Jag skulle gärna tro att eftersom det är kändes så pass lätt borde det inte vara några problem att springa flera minuter snabbare men så fungerar det inte alls för mig. Det är synnerligen binärt det här!

Det känns i alla fall skönt att fira 10 år som löpare och jag är säker på att jag kommer stå på många startlinjer i flera decenier till!

Cykelvasan 2012

– Fortsätt framåt, du får inte stanna här.
– Det går inte!
– Du måste, annars bli du påkörd
– Det är bättre att bli påkörd än att röra sig framåt för tillfället…

Dialogen utspelar sig mellan en funktionär och en hyfsat trött cyklist i målområdet till Cykelvasan 2012. Men nu går jag händelserna i förväg så jag backar ett knappt dygn.

Dagen före Cykelvasan kör jag och min granne, tillika goda vän, Johan i ett förvirrat tillstånd bil de närmare 35 milen mellan Stockholm och Mora. Egentligen blir det drygt 40 mil då vi kör fel på grund av en oerhört spännande handbollssemifinal i OS. Felkörningen och diverse vägarbeten gör att vi missar nummerlappsutdelningen i Mora och får således hämta nummerlappen i Sälen dagen efter.

Det blir dessutom rätt sent så det blir något för få antal timmars sömn natten före loppet. Det är inte mycket att göra något och då Sverige dessutom vann handbollsmatchen är det helt klart värt det. Vi bor hos mina svärföräldrar i deras stuga några mil väster om Mora och markservicen är formidabel. Trots att vi går upp vid 05:00 så står frukosten dukad på bordet. Mätta, glada och svintrötta beger vi oss mot Mora och de bussar och lastbilar som ska föra oss och våra cyklar till Sälen.

Allt går väldigt smidigt och vi lyckas båda somna på bussen och kan således fylla på sömnkontot med en dryg halvtimme. Väl på plats rullar allt på smidigt så nummerlapparna hämtas ut och cyklarna placeras i rätt starfålla på mindre än 20 minuter. På grund av att det gått så fort har vi nu en timme på oss att fixa i ordning oss själva och bli nervösa. Jag lyckas briljant med båda delarna.

Istället för att stå och bli nervös borde jag värma upp men det har jag inte en tanke på. Det är rätt så olyckligt då Cykelvasan, likt Vasaloppet, börjar med några kilometer rejäl uppförsbacke. Att kallstarta i den backen känns sådär och jag får duktigt flås direkt. Eftersom jag cyklar väldigt mycket mindre än jag springer så har jag inte vant mig vid att det acceptabelt att det blir redigt flåsigt titt som tätt när man cyklar då det uppstår en helt annan sorts vila i nedförsbackar på cykel än i löpning.

På grund av den okunskapen håller jag igen en del under den första stigningen. När stigningen är över blir det är några kilometers utförsåkning där man kan ligga på rulle och vila ut ordentligt. Jag grämer mig därför en smula att jag inte tagit i mer i backen. Att ligga på rulle i stora klungor är härligt, det går fort och man behöver inte ta i speciellt mycket. Det är lite nervöst att dundra på i 45 kilometer i timmen på en grusväg med lömska gropar och hål i när man har fullt med andra cyklister runt omkring sig. Många som säkert är lika ovana cyklister som jag. Det höjer emellertid spänningen och adrenalinet så det i ett uppumpat tillstånd jag flyger fram.

Det gäller dock att vara vaksam för i ett moln av grus och damm några meter framför mig stupar ett antal cyklister omkull. Johan är mitt i smeten men hinner som tur är veja undan. Själv har jag tid på mig att bromsa och signalera bakåt att farten måste sänkas omgående. De kraschade cyklisterna ser ut att klara sig bra och det tar inte lång tid innan jag skakat av mig försiktigheten och är uppe i samma fart igen.

Efter ett antal mysiga, om man bortser från kraschen, kilometrar i svagt medlut svänger vägen upp och det blir en seg motslaka på ganska sugande underlag. Det är här jag direkt blir synad att jag inte är någon cyklist för mina benmuskler kan inte alls hålla farten uppe på samma sätt som närliggande cyklister. Jag tar i för allt vad jag är värd för att hålla någon form av anständig hastighet och börjar känna att orken tryter och att benmusklerna fylls av mjölksyra.

Som jag redan nämnt vågar jag aldrig komma upp i sådan ansträngningen när jag springer eftersom om man får mjölksyra i början av ett maratonlopp är man totalt rökt. Nu är jag dock vis av tidigare erfarenheter, det vill säga den begynnande backen, och har insett att jag kan ta ut mig ordentlig och ändå få tillbaka krafterna vid ett senare tillfälle. Jag fortsätter därför mata på trots att jag ligger på gränsen. Jag måste se rätt sliten ut för Johan skriker åt mig att trycka i mig en gel, något jag omedelbart gör.

Efter den sega grusvägen blir det härlig landsvägskörning i några kilometer. Nu går det fort och jag blir glad av att ligga i en stor klunga och susa fram i dryga 50 kilometer i timmen. Landsvägskörningen avslutas med en tvär avstickare rakt in i skogen och ut på en mindre grusväg. Det är fortfarande medlut så farten hålls fortfarande rätt hög. Grusvägen har små vågor i sig så det är rätt stökigt och cykeln hoppar och far en hel del.

Det första som händer när det börjar skumpa är att en av mina flaskor med sportdryck flyger iväg. Som tur är fungerar langningen väldigt bra så det är inget som oroar mig speciellt mycket. Jag känner bara viss saknad efter min fina Vitargoflaska som har varit med mig i många år, må den vila i frid. Något som däremot är störande är att det börjar känns plågsamt i ländryggen av allt skumpande. Det gör rätt ont men är än så länge hanterbart så jag ignorerar det efter bästa förmåga.

Det rullar på bra men vi måste hela tiden vara vaksamma på de ryggarna vi tar då många kroknar och släpper det stora fina tåg vi vill ligga på rulle till. Själv blir jag fortfarande synad i alla backar men orkar än så länge jaga ikapp klungan så fort backen planat ut.

Vi har nu passerat halvvägs och allt känns fantastiskt. Det är sol, det går fortare än i fjol och jag är pigg som en lärka. Vi far återigen fram i dryga 50 knyck i en stor klunga och jag beslutar mig för att gå upp och dra en stund. Precis när jag fått upp farten och planerar glänsa i fronten hugger det till rejält i ländryggen. Det gör förbannat ont och det går helt plötsligt inte att trampa alls.

Jag blir orolig över vad det är som gått sönder i mig och att jag sitter på en cykel i hög hastighet med låst och smärtande rygg. Tur i oturen så tar landsvägen slut och vi svänger in i skogen där en kort men relativt brant backe väntar. Då jag inte kan trampa och farten inte räcker kommer jag bara halvvägs upp i backen innan jag får hoppa av cykeln och kasta mig åt sidan för att inte vara i vägen för efterföljande cyklister.

Johan har hunnit se att jag fått problem och har själv stannat i backen. Jag leder cykeln dit han står och förklarar vad som hänt. Han undrar om jag kan fortsätta men jag är mycket osäker och säger åt honom att köra på. Han drar iväg och själv ställer jag mig framåtböjd med händer i knävecken och dra ut ryggen för allt jag är värd. Jag har ingen aning om det är en bra eller dålig övning i rådande tillstånd men jag är desperat.

Om det är beroende på min stretch eller på att jag klivit av cykeln är oklart men efter någon minut känns ryggen rätt normal så jag hoppar åter upp på cykeln. Så fort jag sätter mig ned på sadeln spänner det till i ryggen men det fungerar att stå upp och cykla. Det är hyfsat jobbigt men det går framåt och då det återigen är utförsåkning är farten godkänd.

Efter ett ha cyklat stående en stund verkar ryggen mjukas upp och det går återigen att sitta på sadeln. Jag är stressad över att det ska hugga till igen men jag trycker på mer och mer och efter ett tag kan jag köra på som jag gjorde innan. Jag ser nu Johan en bit framför och börjar försöka jaga ikapp honom. Det tar några kilometrar men till slut är jag i fatt och jag blir lycklig som få. Ryggen gör ont men den verkar inte låsa sig så vi kan börja växeldra igen.

Inget ont som inte för något gott med sig och i det här fallet har jag insett att jag kan hålla bra mycket högre fart i backarna om jag står upp och cyklar i dem. Så även om alla runt omkring mig sitter fint på sadeln slänger jag nu i tyngre växlar och ställer mig upp i minsta backe vi möter. Jag blir därför inte längre akterseglad gång på gång och behöver därför inte jaga ikapp klungan efter varje backe.

Det här är något jag spar mycket energi på och då jag även dragit i mig en Red Bull shot är jag i full gas igen. Det är nu bara en mil kvar och känner mig full av energi. Jag och Johan har växeldragit fram tills nu men nu verkar han ha tappa lite så jag kör på och hoppas han tar rygg. Jag kör om trötta cyklister i parti och minut vilket alltid är inspirerande. Efter tag inser jag att Johan inte längre ligger bakom mig men jag hoppas han är i närheten så jag fortsätter trycka på.

Precis innan jag ska svänga upp på Vasagatan och köra de sista 300 meter in i mål bestämmer jag mig för att ta en sista titt efter Johan då jag gärna vill att vi går i mål samtidigt. Nu är det inte alls smart att titta bakåt i en tvär sväng så jag kör rätt in i det rödmålade trästaket som så fint ställts upp för att markera banan. Det blir en rejäl smäll och det verkar som staketet välter. Några funktioner ropar förskräckt till och undrar vad det är för fyllo som kommer farande. Jag lyckas dock mot alla odds undvika att ramla men jag skrapar upp handen och armen en del.

Efter den lilla malören vågar jag inte titta bakåt fler gånger utan tar det istället lugnt på upploppet i hopp om att Johan snart ska dyka upp. Han hinner dock inte göra det innan jag gått i mål men jag behöver bara vänta fyra sekunder innan han kommer i mål bakom mig. Hans ben har tokkrampat och skakar loss på eget initiativ vilket inte ser alltför behagligt ut.

Framför oss ligger mannen som håller på att tillkännage att det är ett bättre alternativ att bli påkörd än att röra sig framåt för tillfället och det ger en perfekt inramning på ett fantastiskt roligt lopp. Hade det inte varit för att jag fått något märkligt hugg i ryggen en kort stund har hela dagen varit underbar. Jag vet inte om det är att jag tar ut mig mer på löpning men jag har aldrig varit i närheten av det obehag jag känner under ett maratonlopp. Idag har det i princip bara varit roligt hela tiden.

Jag längtar redan till nästa år för jag kommer garanterat köra cykelvasan nästa år igen!

Stockholm Marathon 2012

Att inget maraton är det andra likt är något jag verkligen är beredd på när det återigen är dags för en av årets stora höjdpunkter, Stockholm Marathon. Vädret kan minst sagt variera i Juni i Stockholm och från att ha varit 29 grader och sol för fyra år sedan var det idag runt 4 grader, spöregn och kraftig blåst. Jag hade med stort intresse följt väderprognoserna dagarna fram till loppet och även fast dessa bara pekat på värre och värre väder trodde jag inte att det skulle bli så illa som det nu var. Nåväl, vädret är inget som går att påverka så det är bara att försöka anpassa sig.

För första gången ska även Therese springa Stockholm Marathon vilket betydde att vi var två nervösa löpare som försökte förbereda sig inför dagens drabbning. Vi resonerar en hel del om vad vi ska ha på oss för att tackla dagen så bra som möjligt. Själv bestämer jag mig för att springa i linne, armvärmare, vantar och mössa medan Therese kör på en mer vinterlik klädnad med tights, underställ, långärmat och så vidare. Hon undrar försynt om inte jag också borde ha underställ men det vill jag inte kännas vid, tävling springer man i linne.

Vi drar på oss många lager överdragskläder för att transporten till starten inte ska bli alltför obehaglig och sen bär det av. Vi har sällskap med grannen Johan och lite senare möter vi även Stefan som ska hjälpa till med att langa vätska till mig.

Väl framme vid Östermalms IP är det mycket glesare än vanligt på planen då största delen av alla löpare står och trycker inne i något av alla de tält som är uppställda. Det är riktigt kallt, blött och blåsigt nere på planen så vi följer alla andras exempel och pressar oss in i ett tält och försöker hålla humöret uppe. Det går sämst för Therese som säger att hon ska skita i det här och åka hem. Det gör hon såklart inte men tanken lockar även mig mer än vad jag vill erkänna.

Vi håller oss inomhus så länge de går men 15 minuter innan start måste man infinna sig i startfållan så 20 minuter innan start är alla överdragskläder inlämnade och jag står i shorts och linne i snålblåsten. Då vaknar man till liv vill jag lova. Tur att gubben som har valt att springa i speedos glider förbi för den synen värmer upp mig i sin absurdhet.

Jag har en billig regnponcho på mig som jag ska slänga ifrån mig någon minut innan start och den värmer en aning så kylan är ändå hanterlig. Jag säger lycka till och hej då till Therese och Johan och beger mig till startfållan. Där pågår uppvärmning i någon form av ringdans och det är mycket glesare än vanligt. Jag hittar kollegorna Johan och Mattias och vi skrattar åt vädret och konstaterar krasst att det kommer bli kallt.

Jag och Johan har samma tidsmål, något vi insett inte kommer vara alltför lätt att hålla med de yttre förhållandena, så vi ska slå följe. Mattias ligger på en helt annan nivå så honom kommer vi inte se röken av.

Det är en stor befrielse när startskottet går och vi äntligen får komma iväg. Jag känner mig väldigt kall så jag har svårt komma igång. Jag har även problem med att känna någon riktigt entusiasm över det som komma skall. Första kilometern går lite för långsamt men det är bara positivt då jag oftast startar alldeles för fort. Jag springer bredvid Johan och vi ökar något för att komma i fas med vårt tidsmål.

Det går fint och vid tre kilometer är tiden precis det den ska vara. Jag känner att det går lite för fort och släpper Johan och kör på i eget tempo. Vinden och regnet känns inte alltför betungande och även om jag är några sekunder efter plan vid fem kilometer är humöret gott. Jag ligger i bra klunga vilket är riktigt viktigt då vi snart ska springa längs Södermälarstrand där motvinden kommer vara betungande.

Jag har lyckats få riktigt bra ryggar att gå på så motvinden påverkar inte alltför mycket. Väl framme vid Västerbron har klungan glesats ut en aning men det går fortfarande att skydda sig mot de värsta vindbyarna. Regnet piskar i ansiktet och det är svårt att hålla de negativa tankarna borta. När bron är avverkad och jag kommer ned till Norrmälarstrand är det medvind vilket känns ljuvligt. Jag bärs fram av vinden och det går lätt att hålla hög fart. De positiva tankarna är snabbt tillbaka och när Stefan langar vätska vid Stadshuset känns allt riktigt bra.

Allt flyter på fint längs Vasagatan och uppför Torsgatan. I korsningen Torsgatan Odengatan så står familjen och hejar glatt vilket alltid ger en stor kick. Jag avundas Axel och Lisens regnkläderen då jag själv är helt genomblöt. Det står även en hel del vänner och bekanta och hejar längs Odengatan och jag blir verkligen glad över att de har tagit sig ut i det här vädret för att heja.

Banan slingrar sig vidare och inne bland husen är vinden inte speciellt störande så det är vid gott mod jag tar nästa vattenflaska vid 17 kilometer. Stefan har tagit sig dit på sin sons sparkcykel och slår även följe en bit längs Valhallavägen då han ska langa igen vid 22 kilometer ut på Lindarängsvägen.

I och med att banan gjordes om för två år sedan springer man nu ut på Djurgården via Djurgårdsbrunsvägen. Det är kraftigt medvind och så det känns fantastiskt lätt. Jag vet att jag snart måste vända in på Greve von Essens väg, rakt in i motvinden så jag försöker hitta en bra klunga att ligga i. Det går väldigt bra fram tills det att vi väl svänger in på sagda väg och klungen blir till ett rakt streck där alla försöker skydda sig från det som möter oss.

Jag har förberett mig på att det ska bli en redig utmaning att möta vinden men är inte beredd på hur vidrigt det är. Jag vet inte vem Greve von Essen är och antar han antagligen är oskyldig till denna motvind och har fått ge namn till vägen på helt andra grunder än att plåga maratonlöpare men det spelar ingen roll för just nu hatar jag honom innerligt. Det här är nog det värsta jag sprungit i någonsin och mitt humör sjunker som en sten i Mariannegraven.

Jag börjar dessutom bli löjligt kall och grämer mig ordenligt över att jag inte satt på mig mer kläder. Något jag grämer mig ännu mer över är att jag fnysit åt Thereses förmaningar om att jag borde sätta på mig mer kläder. Det är något jag kommer få höra i all framtid. Eftersom jag trots motvind, regn och kyla faktiskt tar mig framåt så tar vägen till sist slut och vi svänger åter in i den den ljuva medvinden. Stefan står återigen och langar och han ser nog på mig att jag inte är helt nöjd för han peppar på bra att jag ska slå bort de negativa tankarna.

Det lyckas jag också med och medvinden gör att farten höjs igen. De åtta kilometerna på Djurgården är sega men jag lyckas hålla humöret uppe och tycker inte jag tappar allt för mycket fart. Jag håller mig ifrån att kolla på min klocka eftersom det lätt kan få mig ur balans men det finns stora klockor som skvallrar om tiden var femte kilometer. Dessa talar i klartext om för mig att jag springer långsammare och långsammare men jag har förberett mig mentalt på att inte vika ned mig och jag lyckas över förväntat att pressa mig.

Djurgården är helt öde så det är väldigt skönt när jag ser Djurgårdsbron och får komma tillbaka till civilisationen igen. Stefan langar dessutom en Red Bull som jag sveper i mig. Han forsar även vidare bredvid banan på sin sparkcykel vilket gör mig på på glatt humör. Något jag inte är nöjd med är att jag under vistelsen på Djurgården börjat må rätt illa. Red Bull, som är bra mot det mesta, har mot allt vad sunt förnuft heter inte dämpat nämnda illamående, tvärtom faktiskt. Magen har även börjat dra ihop sig som ett russin i återkommande krampattacker. Jag kan inte påstå att det är positivt för min löpning men det är inte mycket att göra åt.

Något som får mig att inte deppa alltför mycket är att jag intalar mig att det kan omöjligtvis bli värre än vad det var på Greve von Essens väg. Då har jag förstås inte räknat med att jag nu mår vansinnigt illa och att magen krampar med jämna mellanrum. Jag passerar 30 kilometer och klockan synar mig återigen att farten inte är vad den borde vara. Nu har jag dock släppt alla tidsambitioner och gett mig själva fan på att ta mig i mål bara. Det får ta den tid det tar helt enkelt.

Vid 32 kilometer står Stefan som har fått kämpa rejält för att hinna ta sig dit före mig. Jag belönar honom med att vägra ta emot drickan han sträcker fram eftersom jag anar det värsta om jag trycker i mig något mer. Trots min återhållsamhet kommer jag bara några hundra meter innan jag måste stanna och okontrollerat kräkas vid sidan av banan. För första gången idag känner jag glädje över att det regnar eftersom allt bevismaterial från mitt ovärdiga beteende försvinner lika snabbt som det dök upp.

Jag tar mig samman och sätter igång att springa så fort jag kan så jag inte ska hinna inse att det kanske skulle vara läge att avbryta rådande aktivitet. Jag känner mig rätt befriad då jag för stunden inte mår speciellt illa. Detta resulterar i en viss fartökning och jag hinner ikapp de som sprungit förbi mig då jag stått och betett mig illa vid vägkanten. Det gör jag givetvis inte ostraffat utan blir direkt tvungen att återigen hoppa åt sidan.

Vis av detta snedsteg höjer jag inte farten när jag är tillbaka på banan utan kör på i samma fart jag haft innan. Det fungerar något bättre och det dröjer någon kilometer innan illamåendet är tillbaka igen. Vedermödorna på Södermälarstrand har fått mig att glömma bort att jag ska över Västerbron igen så när jag är väl är framme är jag inte helt förberedd på den storm som möter mig. Det är nästan så det inte går att ta sig framåt alls.

Jag hade ju intalat mig att det inte kunde bli värre än vad det var på Greve von Essens väg men det var dikt och förbannad lögn. Nu är det samma motvind, jag har ingen att ta rygg plus att jag kräks med jämna mellanrum. Det finns dock ingenting kvar i mig så det är bara lufthulkningar som i sammanhanget inte är så farliga.

Det som är värst är nu kölden. Jag har ingen känsel alls från axlar uti i armarna och ned till händerna. Jag försöker räta ut armarna efter dessa varit böjda i drygt två timmar. Det visar sig dock vara omöjligt eftersom någon stelopererat dessa utan att jag märkt det. Samma sak gäller även fingrarna inser jag när jag försök knyta händerna. Mycket olyckligt men återigen inget att göra någonting åt. Det påverkar ju heller inte löpningen så det berör mig oroväckande lite. Hjärnan har tvingats kapitulera inför min egen dumhet, den saken är säker.

Även Västerbron passeras till slut och belöningen i form av medvind är tacksam. Jag kan inte hålla någon vidare fart men känner att det inte spelar någon roll. Magen krampar ihop då och då men det har mest blivit som en störande vana. Vid 36 kilometer står min trogne langare Stefan för sista gången men även denna gång tackar jag nej. Känns bättre att magen är helt tom för tillfället. Han ropar att Mattias går som tåget och det förvånar mig inte då karln är en maskin som inte drabbas av sådan vekhet som jag själv gör.

Jag svänger upp på Vasagatan och blir glatt överraskad av hejaropen jag får av mina vänner med familjen Falk i spetsen. Jag får även ”ta i nu, det är ingen jävla friskvård det här” ropat efter mig och jag ropar instämmande tillbaka. Jag tänker även att det har de rätt i, det slutade det vara för många kilometrar och kräkningar sedan.

När jag svänger upp på Torsgatan och passerar 39 km börjar jag se ljuset i tunneln. Det släcks dock omedelbart då gruppen med farthållaren som ska dra in folk under tre timmar passerar mig. Det är något jag ofta råkade ut för förr i tiden men det var några år sedan sist så det känns riktigt demoraliserande. Jag har inte kollat på klockan på många kilometrerar men tycker inte att jag borde ha tappat så pass mycket. Jag sneglar på min klocka och inser att jag inte har det heller utan att det snarare är farthållarna som ligger en aning före sitt schema.

Jag håller därför fast vid mitt tempo och harvar vidare mot mål. Jag har börjat inse att min kollega, som kallar alla för Bengtson har lovat kasta ägg på mig om jag inte passerar Roslagsgatan, där han står, en viss tid. Det var såklart inte allvarligt menat men i mitt nuvarande tillstånd börjar jag ändå känna stress över den eventuella äggkastningen. Väl framme på Roslagsgatan så står han glad i hågen och hejar och äggen lyser med sin frånvaro så jag kan släppa de tankarna.

De sista två kilometrarna är ett enda långt töcken och jag pressar mig så gott det går för att ta mig i mål under tre timmar. Rolle står och vrålar på ordentligt utanför Stadion vilket väcker mig till liv lite grann. Jag lyckas ta fram någon form av spurt och tar mig i mål med några sekunders marginal till tre timmar. Jag har ingen möjlighet att stoppa klockan eftersom fingrarna är helt ur funktion.

I vanliga fall är det fantastiskt att gå i mål men när jag stannat känner jag hur ohyggligt mycket jag fryser. Eller, jag känner absolut ingenting på grund av kylan, jag bara skakar okontrollerat. Jag försöker ta emot min medalj av en funktionär men tappar den direkt. Eftersom det inte finns någon möjlighet att ta upp den går jag vidare till nästa funktionär och får en ny som jag har bättre koll på. Promenaden till Östermalms IP är vedervärdig och jag känner lätt panik över att halsmusklerna krampar. Det är en ny upplevelse jag varit förskonad från tidigare.

När jag ska hämta ut mina överdragskläder inser jag att min förmåga till verbal kommunikation ligger kvar någonstans vid Odenplan så jag pekar bara på min nummerlapp och hoppas att det ska ordna upp sig. Det gör det inte eftersom jag får fel påse tillbaka. Jag är ytterst missnöjd men kan inte uttrycka detta alls utan ger bara ifrån mig ljud och ropar ”fel” och pekar på min nummerlapp igen. Jag får, efter vad som känns som en evighet, till slut min påse och beger mig mot omklädningsrummet.

Väl på plats i omkläddningsrummet upptäcker jag att jag skakar för mycket för att kunna byta kläder. Jag slår mig ned på en bänk och skakar loss i några minuter. Till slut börjar jag få tillbaka viss motorik och kan kränga av mig de blöta kläderna och dra på mig varma och torra dito. Min förhoppning är att skakningarna ska sluta men de fortsätter, om än i minskad skala. Jag funderar på om jag ska sitta kvar i samma ställning tills skakningarna går över men beslutar mig för att åka hem och lägga mig i ett varmt bad.

Efter en inte alltför harmonisk hemfärd följt av en olidlig väntan på att badkaret ska fyllas med varmvatten så tar jag det skönaste badet i hela mitt liv. Jag känner hur värmen fyller mig med energi och att jag, trots att jag sprungit drygt 10 minuter långsammare än vad jag ställt in mig på, är jag riktigt nöjd över dagsverket. När jag sedan ser att Therese sprungit in på nytt personbästa så är jag åter på topp!

En naturlig fråga som tornar upp sig är varför. Varför investerar jag så mycket tid och pengar på att göra något som kan resultera i att jag stelfrusen springer kräkandes uppför Västerbron? Ett enkelt svar är att jag är helt dum i huvudet men jag väljer kort och gott att inte se det på det sättet.

Berlin Marathon 2011

Berlin Marathon är platt. Jag vet inte vad Berlin gjort av sina höjdskillnader men de finns inte på maratonbanan i allafall den saken är säker. Lättsprunget är det också då det är raksträcka på raksträcka på breda gator av välvårdad asfalt. Det är ingen slump att världsrekordet är satt här med andra ord.

Dagen jag själv ska ta mig an rundan är vädret perfekt för löpning. Nio grader varmt och strålande sol vilket är svårslaget för maratonlöpning. Vädret, banan och det faktum att de sista veckornas träning gått strålande gör att jag känner mig enormt taggad när vi beger oss iväg mot startområdet tidigt på söndagmorgonen.

Det är ett riktigt kul gäng löpare jag har sällskap med denna morgon. Det är kollegan Mattias som har haft en utvecklingskurva som liknar en svart alpin nedfart och ska göra ett försök på sub 2:40. Det är Anders som gör sin elfte start i Berlin och som snittar runt åtta maratonlopp per år. Det är Göran som i år tagit sig under 2:50 i Paris trots att han är en bit över 50 år och det är Olle som kommit tillbaka från diskbråcksoperationen och kan dra historier som får en att bara gapa i misstro.

Resan till målområdet går väldigt smidigt så vi kommer fram i lite väl god tid. Det gör ju nu inte så mycket när man är i trevligt sällskap så det är inget som stör. Morgonsolen har inte hunnit värma upp Berlin så det är ganska kallt i startområdet. För att inte bli kalla så sätter vi oss i tält för att hålla värmen och förbereda oss.

Efter att jag hållit på att skratta käken ur led för andra gången på grund av en av Olles historier anser jag att det är dags att bege sig till klädesinlämningen. Jag tackar för sällskapet och önskar alla lycka till. Det är tysk ordning i startområdet vilket behövs då 45.000 löpare ska hanteras på en hyfsat liten yta. Det är därmed inga problem att lämna in sina ombyteskläder och bege sig mot starten.

Något som är en aning förvånande är att det är en underdimensionering av toaletter vilket gör att jag måste köa en bra stund för att uträtta vissa behov. Det blir en så pass bra stund att jag får rätt bråttom till starten och måste småjogga sista biten. Det är helt i sin ordning dock då jag får en uppvärmning på köpet, förena nytta med nöje som man säger. Väl framme vid själva starten ser jag att startfållan är lika packad som de tre tyska damerna som satte sig bredvid oss på restaurangen kvällen innan var. Den är tokfull.

Jag bestämmer mig för att ignorera eventulla sura miner och klättrar över staketet längst fram i startfållan och klämmer mig ned bland övriga löpare. Jag pressar mig in mot mitten för att de arga löpare som sett min manöver inte ska hinna säga något. Taktiten lyckas perfekt och jag har fått en mycket bra plats i startfållan.

I startfållorna lite längre fram i stora maratonlopp gäller inte längre vanliga sociala normer. Saker som på de flesta ställen skulle ses som oacceptabla passerar här relativt obemärkt. Därför blir jag bara måttligt upprörd när jag hör ett skvalande och känner stänk på fötter och ben och inser att brasilianaren bredvid mig har gått ned på huk och kissar på min fötter. Innan New York Marathon höll jag på att råka ut för samma sak men hann flytta mig i tid. Här är det dock för trångt för att röra sig så det är bara att gilla läget. Jag intalar mig att han har antagligen har vätskeladdat så mycket så det är i princip rent vatten som stänker på mina ben.

Rent vatten eller inte, jag känner nu att det skulle vara trevligt att komma iväg innan ytterligare incidenter inträffar. Därför är det skönt att speakern förkunnar att det nu bara är en minut till start. Minuten går snabbt och med pompa och ståt så är vi iväg. Jag ser ledarbilen försvinna iväg i horisonten och förundras som alltid över farten de där framme håller. Jag brukar säga till folk att de ska ställa sig på ett löpband och dra upp den till 20km/h för att känna hur fort världseliten springer maraton. Det ger en lite perspektiv.

För mig gäller en helt annan fart och jag har trimmat in mig på den senaste veckan för att snabbt hitta rätt. På träningarna innan loppet har det känts löjligt lätt att hålla farten jag tänkt, ca 3:55 per kilometer så jag är mest orolig över att springa för fort i början. Jag startar loppet med handbromsen i men förväntar mig ändå att första kilometern ska gå något för fort, något den alltid brukar göra.

Nu gör den dock inte det utan den går några sekunder för långsamt. Jag tänker att det är bra men blir samtidigt lite orolig för det känns inte som jag har bromsat så mycket. Det känns inte heller alls lika lätt som det gjort dagarna innan. Jag slår bort tankarna och pressar på en aning. Nästa kilometer går i rätt fart men känslan saknas. Oftast brukar det kännas som man myser fram i början av att maraton och att man hela tiden får hålla emot för att inte öka. Idag är känsla precis tvärt om, jag får hela tiden pressa mig för att inte tappa fart.

Det kan ju vara en ok känsla när man sprungit 35 kilometer men efter två kilometrar har det en något förödande effekt. Jag kämpar för att inte tänka på tider och bara springa på känslan men det är svårt. Jag lovar mig att inte kolla på klockan varje kilometer men det är som förgjort. Vid varje skylt slänger jag ett öga på klockan och även om tiderna stämmer överens med planen så är känslan bedrövlig.

Jag känner mig lite som en new age guru som yrar om känslan hela tiden men det är helt klart något som saknas idag. I andra lopp jag sprunget har jag inte behövt koncentrera mig på att hålla farten redan nu utan har kunna insupa atmosfären och njuta över hur kul det är att får springa mitt inne i en storstad med hundratusentals människor som hejar. Nu är det inte kul alls, bara en enorm stress över att hålla farten hela tiden.

Vid sju kilometer funderar jag på att kliva av, inte för att jag är trött utanför att jag tycker det är skittrist! Så här ska det ju inte vara, jag vill ha kul när jag springer tänker jag hela tiden och det gör det hela en mer jobbigt. Jag passerar första milen på 39.30 och det enligt plan så jag borde vara nöjd men icke.

Jag har på vägen dit passerat både Anders och Göran som har lägre ambitioner än jag på dagens lopp och springer en aning långsammare. De har uppenbarligen lyckats komma iväg snabbare än jag dock eftersom jag kommer kom ikapp dem efter ungefär fem kilometer. De har båda önskat lycka till vilket livade upp mig för en kort stund. Jag hoppas att det ska börja kännas roligt att springa snart men det är fortfarande bara ett jagande av kilometertider. Jag passerar 15 kilometer på strax över 59 minuter så planen håller fortfarande.

Vid 17 kilometer känns det helt plötsligt lite annorlunda, jag har lyckats strunta i att titta på klockan när jag passerat båda 16 och 17 kilometer och direkt släpper anspänningen. Jag får ett mycket bättre steg och jag springer ifrån klungan jag legat i utan någon ökad ansträngning. Äntligen tänker jag, nu blir det åka av. Känslan håller i sig ända fram till till 20 kilometer och jag tänker att den här femman kommer ha gått snabbt. Jag funderar på att inte titta på klockan men är så säker på att tiden bara kommer glädje mig så jag noterar tiden.

Den är visserligen helt enligt plan men jag var så säker på att den skulle gått riktigt snabbt att jag ändå blir besviken. Känslan jag haft är borta lika snabbt som den kom och det är återigen stressigt och tråkigt att springa. Jag beslutar att trycka i mig en Red Bull vid halvmarapasseringen för att se om koffeinet kan pigga upp mig.

Halvmaran passerar på 1:23:30 och det är det snabbaste jag öppnat ett maratonlopp på. Dock har jag uppenbarligen blivit, alternativt alltid varit, helt dum i huvudet för jag blir ändå besviken. Jag hivar i mig min koffeinstinna shot och hoppas på underverk. Jag vet att det brukar ta upp mot 10 minuter innan kicken kommer och jag lyckas förhala genomklappningen några kilometer i väntan på att den ska komma. Det känns varken bättre eller sämre när kicken kommer så underverket uteblir.

Jag har återigen tagit upp den värdelösa vanan att kolla kilometertider vilket gör mig helt oförmögen att slappna av och springa på ett ledigt och fint sätt. När jag konstaterar att de kilometrarna mellan 20 och 25 gått för långsamt, det är bara 10 sekunder på fem kilometer men är man dum i huvudet så är man, så går luften ur mig. Jag har tråkigt, det gör ont av varierande grad på flertalet ställen på kroppen, jag mår rejält illa och nu går det dessutom för långsamt!? Jag vill bara stanna, skrika fula ord och ta en taxi till hotellet men besinnar mig.

Jag bestämmer mig för ignorera klockan helt och slå av farten så det inte är jobbigt alls. Jag går ned i fart rejält och som ett brev på posten börjar löpare springa om mig. Det är inget som gör en direkt gladare men jag gett upp allt så det påverkar mig inte nämnbart. Jag har gått in i mysjogg och börjar återigen känna att löpning kan vara trevligt. Gatorna man springer är så pass breda att jag kan lägga mig långt ut i ytterspår för att inte vara ivägen och märka av de horderna av löpare som passerar mig.

Efter någon kilometers lunkade kommer Anders ikapp mig och undrar om det är tungt. Det är minsta man kan säga svarar jag och önskar honom lycka till när han försvinner bort med övriga löpare. Ytterligare några kilometrar senare kommer Göran som ropar att det är 2:54:a tåget som kommer och att jag ska haka på. Jag ropar att jag har lagt ned verksamheten helt och att vi ses i mål.

Efter att ha sprungit i sådant tempo att det inte har varit jobbigt ett tag börjar saker och ting te sig lite bättre. Jag är fortfarande svinsur över att jag inte klarade av att pressa och plåga mig hela vägen så jag kan inte riktigt glädjas men jag kan ändå ta in det som faktiskt är härligt med att springa maraton.

Jag har nu passerat 38 kilometer och eftersom jag fortfarande springer, om än långsamt, så börjar jag passera folk som är helt under isen. Det är alltid befriande att se att de finns fler som har gett upp, så trevlig är jag som löpare, så det gör mig på lite bättre humör. Att passera 40 kilometer är alltid en temperaturhöjare så omedvetet ökar jag farten en aning. Det är medför att ansträningen inte längre är behaglig men det kan man leva med när det inte är mer än 10 minuter kvar.

Målgången är magnifik och det är läktare på vardera sida där publiken dricker öl ur de största ölstop jag någonsin sett. Det gör mig på gott humör för en kort stund och jag vinkar glatt när jag springer i mål. Sen inser jag att jag missat mitt mål med ungefär 10 minuter och jag känner hur vansinnigt besviken jag är. Jag går runt och tycker synd om mig själv tills jag träffar på Mattias som berättar att han sprungit in på 2:38 vilket får mig helt ur balans, så osannolikt bra är det! Det gör mig inte på bättre humör, än en gång: så trevlig är jag, men jag är galet imponerad.

Jag går och hämtar mina kläder och mobil och ringer hem till frugan och gnäller. Som tur var har jag en snäll och förstående fru som inte har den naturliga reaktionen: ” idiot du har ju gjort det frivilligt vad fan gnäller du för?” utan istället säger snälla saker som får mig på bättre humör. Efter att ha gnällt av mig och blivit på bättre humör går jag bort till övriga i sällskapet för att höra hur det gått för alla andra.

Alla har har lyckats bra och den här gången gör det mig faktiskt gladare, jag kan vara en trevlig person ibland. Efter att snackat löpning ett tag beger vi oss till hotellet och gör oss i ordning. Efter det äter vi en helt ok lunch, under andra omständigheter hade den nog varit ganska usel men man är inte så kräsen efter en mara, och sitter och njuter i solen. Ölen är kall och god och Olle drar ytterligare några riktigt sköna historier som får käken att återigen vara på väg ur led. Man kan inte vara deppig i sådant sällskap.

Trots att jag är riktigt besviken över hur loppet utvecklade sig så är det inte mycket att göra annat än att bita ihop och träna mer. Av någon anledning fick jag prestationsångest och kunde inte alls springa på samma sätt som jag gjort på träning. Efter att pratat med Mattias som förkunnade att roligt har man inte när man springer i de här farterna så inser jag att jag har mycket att jobba på.

Roligt kan man ha före och efter, under själva loppet ska man vara beredd på att lida!

Stockholm Marathon 2011

Fyra minuter. Jag har under våren varit besatt av fyra minuter. Anledning är att jag vill springa en kilometer på precis fyra minuter och sen göra det igen och igen 42 gånger i rad. Lyckas jag med det så avlägger jag maratondistansen på 2 timmar 48 minuter och 47 sekunder.

Ett problem är att jag på träning tycker att det är jäkligt jobbigt att springa kilometer på kilometer i fyraminutersfart. Upp till en mil funkar det hyfsat men sen blir det plågsamt. Det talar såklart mot att jag skulle försöka mig på att springa drygt fyra mil i den farten men jag har lärt mig att vid tävling är det något helt annat.

Jag försöker därför springa så lite som möjligt i fyraminutersfart på träning eftersom det sänker självförtroendet rejält. Springer jag snabbare är det såklart också jobbigt men då har jag ursäkten att jag just sprang snabbare och springer jag långsammare så är det inte jobbigt helt enkelt.

De sista veckorna innan loppet är det dock väldigt lämpligt att springa några pass i sin tänkta fart så man får en känsla för farten. I år minimerade jag dessa pass till tre stycken, ett på 30 minuter, ett på 20 minuter och ett på 10 minuter. 30-minuters passet kändes helt ok men de övriga kändes som jag fruktat: alldeles för jobbiga!

Nu brukar det vara så att om genrepen går dåligt så bådar det gott för själva loppet så jag valde att ignorera känslan från passen och istället pumpa mig själv full med en övertro på att jag absolut kan klara det mål jag satt upp.

Förväntansfull, nervös, stressad och förbannat sugen på att springa är mitt sinnestillstånd när jag kliver in startgrupp B på Lidingövägen 20 minuter före start. Min plan är att gå in i en bubbla och sitta för mig själv och koncentrera mig på det som komma skall. Som vanligt träffar man alldeles för många trevliga löpare för att det ska vara möjligt.

Så istället för att sitta och meditera för mig själv hamnar jag på den virtuella ljugarbänken där brasklappar och ursäkter utbyttes. Alla är dock överens om att de yttre förutsättningar var nästintill perfekta, det är givetvis aldrig helt perfekt, sånär som på en lite för kraftig vind.

I och med den trevliga konversation försvinner minuterna rasande fort och helt plötsligt är det bara någon minut kvar till start. Lyckönskningar utbyts och så äntligen bär det iväg. Som vanlig är det tjurrusning i början men jag har vant mig och håller mig lugn. Känslan är helt sagolik och jag bromsar upp mig hela tiden för att inte skena iväg. Det känns otroligt lätt så jag är orolig att jag bromsar för mycket men rutinen säger att det händer bara inte.

Mycket rikigt, vid två kilometer sneglar jag på klockan som visar några sekunder under åtta minuter. Helt perfekt start med andra ord. Förr brukade jag klocka varje kilometer men det kan vara otroligt stressande så på senare tid klockar jag bara var femte kilometer. När fem kilometer är passerade tar jag således min första mellantid och konstaterar nöjd att den ligger på 19:30.

Det har känts helt galet lätt och det är verkligen en bjärt kontrast mot hur de 20 minuter jag sprang i marafart fyra dagar tidigare kändes. Adrenalin och en ordentlig laddning gör verkligen sitt till!

Jag springer tillsammans med min kollega Johan som jag även kört många träningspass tillsammans med senaste året. Han har en tendens att öppna för hårt och har därför deklarerat att han ska ta rygg på mig första halvan för att inte förivra sig. Jag kan se att han har lätta ben och har svårt att hålla igen då han gång på gång ökar och är på väg att dra ifrån.. Han har varit starkare än jag de senaste månaderna så det borde vara en tidsfråga innan han drar iväg på riktigt.

Nästföljande fem kilometer är lite jobbigare än de första då man ska ta sig över Västerbron för första gången. Nu har jag, på samma sätt som jag gjorde förra året, psykotränat på att springa över nämnda bro. 72 gånger har jag tagit mig springande över bron sedan årsskiftet så jag känner jag besten är tämjd. Det hindrar mig dock inte från att ta det försiktigt både uppför och utför, benen har fortfarande 34 kilometer att förflytta sig.

När jag kommit ned från Västerbron passerar jag en löparvän som berömmer, måhända ironiserat, min fina frisyr. Det gör mig i vilket fall som helst på gott humör då jag råkat ha i en absurd mängd hårgele på morgonen. Man vill ju göra sig fin när man ska springa förbi tusentals människor men i mitt speedade sinnesläge gick gelemängden över styr. Jag har reflekterat över detta i och med att frisyren inte förändrat utseende alls efter nio kilometers löpning.

Oberoende av frisyr så passerar jag första milen på 39:30 med en nästan overklig känsla över hur lätt det gått. Vid 12 km ska min gode vän Stefan langa dricka. Han har varit vänlig nog att gå med på att langa på sex olika ställen längs banan. En ovärderlig hjälp då jag tycker att sportdrycken som Stockholm Marathon bjuder på är under all kritik. Sen är det även lättare att dricka ur flaska än små plastmuggar när man springer.

Stefan är på plats och den första flaskan levereras och avnjuts under några hundra meters löpning. Det är mycket publik där jag springer nu och stämningen är riktigt bra. Löpningen och livet leker och det är sådana här tillfällen man tränar för. Benen går av sig själv och ansträngningen är minimal för att hålla min fyraminuters fart.

Vid 14 kilometer kommer man upp till Vasaparken där familjen brukar stå och heja. I år är det dock annorlunda då T är på möhippa. Jag har dock fått höra att det kanske tar sig dit och hejar och mycket riktigt, ett redigt jubel utbrister när jag springer förbi. Vilken temperaturhöjare! Jag försöker verkligen att lägga band på mig men med sådan påhejning går det bara inte hålla igen, farten trissas upp och pulsen höjs.

Jag dansar in nästa femma på strax under 20 minuter vilket resulterar i att de första 15 kilometerna gått på 59:29. Allt känns toppen och det börjar bli dags att samla mod och kraft för den tyngsta passagen på banan: Djurgården. Som tur vad har restererande delar av familjen placerat sig på Gärdet där de kan heja både vid 20 och 23 kilometer. Dessutom ska Stefan langa den tredje drickan vid 22 kilometer så Norra Djurgården är så att säga heltäckt.

Vid 20 kilometer står mycket riktigt familjen och A hejar som en galning. Han har övat de senaste dagarna och är mycket nöjd över att han äntligen har tillstånd att skrika allt vad han orkar, han får inte det hemma. L har somnat i vagnen men hejar nog i drömmen. Återigen blir det en hejdundrade kick och farten går raskt upp.

Jag passerar halvan på 1:24:00 och jag känner att jag har stora möjligheter att klara mitt mål. Vid 22 får jag langning av Stefan och vid 23 hejar familjen igen. Pang, så var Norra Djurgården avklarad. Nu ska man in på riktiga Djurgården och första anhalt är Manillavägen. Det är en rätt lömsk backe som kan knäcka en om man inte passar sig. Backen avklaras dock i kontrollerat tempo och även den efterföljande nedförsbacken tas med ett visst mått av försiktighet så inte låren ska sargas för mycket.

Efter backen konstaterar min kombatant Johan att han måste sänka tempot en aning. Jag blir en aning förvånad för att har sett riktigt pigg ut och jag försöker intala honom att det bara sitter i huvudet och att han ska fortsätta trycka på. Jag blir nästan sur på honom för jag vet att han har riktigt bra tider i kroppen. Inte helt rationellt att bli irriterad över en sådan sak men blodsockret är antagligen inte i helt perfekt balans. Jag försöker peppa en sista gång men det verkar dessvärre inte hjälpa då Johan släpper.

Nu är det bara två kilometer kvar att springa på Djurgården vilket är behövligt då de negativa tankarna börjar torna upp sig. När det återstår två kilometer får jag ytterligare en langning av Stefan och när den är uppdrucken är det inte mer än en och en halv kilometer kvar till Strandvägen. Jag går in i bubblan och kämpar på och vips så springer jag över Djurgårdsbron och ut på Strandvägen.

Min bror och hans flickvän står och hejar vid slutet av Djugårdsbron och det ger en behövlig tändning! Nu blir det till att borra motvind fram till Västerbron då vinden ligger på och bra ryggar att ligga bakom saknas. Allt har flutit på kanonfint och även om jag har tappat en aning fart så håller jag mig fortfarande inom tidsramen. Den riktiga maran börjar dock inte förrän efter 30 kilometer så ingenting är än så länge säkert. Det är det för övrigt inte förrän man är inne på Stadion.

Jag har försökt förbereda mig mentalt för att stå på när det blir jobbigt efter drygt två timmars löpning. Jag vet att jag har tränat för att klara distansen med den fart jag håller men det gäller att stå emot när alla signaler i kroppen begär att få stanna. Jag har legat och tänkte på hur jag ska tackla plågan de senaste kvällarna. Jag har sett framför mig hur jag välkomnae smärtan och ser den som ett tecken på att jag ger mig chansen att klara uppsatt mål.

Vid 30 kilometer har jag tappat ytterligare några sekunder och ligger nu lite efter tidsplanen. Det är nu jag vill att all träning och förberedelse ska pressa mig till att öka och ta nya tag men jag viker ned mig direkt. Istället för att ignorera obehag och smärta och bara mata på så börjar räkna på vad som krävs för att ta sig under tre timmar. Jag inser att jag kan springa i femminuters fart och ändå ta mig in på en tid som börjar på två.

Riktigt så illa blir det nu inte, mycket tack vare att Stefan återigen langar och peppar exemplariskt. Den här gången är det dessutom Red Bull jag får langat vilket jag vet kommer väcka mig om några kilometer. Precis innan Västerbron står E-L och hejar men jag är en människospillra för tillfället och orkar tyvärr inte med några extravaganza hälsningar.

Västerbron är ett enda töcken och farten är under all kritik. På mindre än 30 minuter har livet gått från att vara toppen till att vara avgrundsdjup ångest. Nere på Norr Mälarstrand så slår äntligen koffeinet till och jag vaknar upp ur min misär och inser att jag för bövulen har krafter kvar och att det är dags att sluta tycka synd om sig själv.

Jag har dessvärre tappat drygt två minuter på de senaste fem kilometerna så möjligheten att springa maran i fyraminutersfart är försvunnen. Jag höjer ändå farten och börjar springa om folk igen. Det hade varit det omvända ett bra tag. Vid 37 får jag den sista drickan langad av Stefan och jag tackar för ett exemplariskt utfört uppdrag. Vilket tur att jag har kompisar som ställer upp på det sättet.

Jag tar nu fart för att försöka avsluta i stil. Livslusten har kommit tillbaka och jag känner mig pigg och snabb igen. Jag trycker på relativt bra förbi Centralen och uppför Torsgatan och in på Odengatan. T med anhang står inte i hörnan av Vasaparken som de gjorde på första varvet och jag misstänker att de rumlat vidare. Lite tråkigt att inte få ett sista hejande men nu är det bara lite drygt tre kilometer kvar så det får gå ändå.

När jag sprungit en bit på Odengatan så ser jag en gigantisk banderoll längs vägen. Jag kisar med ögonen för att se vad det står på den konstaterar häpet att det står något med Jakob på den. Mycket riktigt T med anhang har förvisso rumlat vidare men bara några hundra meter där de står och vrålar och hejar med nämnda banderoll. Jag blir så sjukt glad över hejandet att plågan är som bortblåst och jag trycker på ytterligare ett snäpp.

Det känns riktigt bra igen och jag håller stilen och farten hela farten in i mål. Jag försöker spurta för åtminstone slå min tid från förra året. Jag missar den tyvärr med fem sekunder vilket känns en aning retligt men inte i närheten av så retligt som min mentala härdsmälta vid 30 kilometer.

I mål är jag alldeles för pigg för att jag ska vara nöjd, jag mår inte ens illa! Frisyren är även den helt oförändrad, det var inga dålia grejer jag hade haft i på morgonen. Jag är riktigt besviken över att jag inte kunde förmå mig att pressa på när det blev tungt runt 30 kilometer. Jag hade ju uppenbarligen krafter nog att hålla farten. Men det måste göra också!

Det jag tar med mig är att den tid som jag var överlycklig över förra året nu gör mig rätt besviken. Jag vet att fortsätter jag på samma väg kommer jag klara hålla mina fyra minuter per kilometer hela vägen.

Ett stort tack till alla som hejade och ett extra tack till Stefan som langade exemplariskt hela vägen!

New York Marathon 2010

Av alla maratonlopp jag sprungit är det inget som har varit mer rigoröst när det gäller instruktioner och regler än New York Marathon. Det är konstanta påminelser om hur nummerlappen ska hämtas ut och sedan bäras, hur tidigt man måste vara i startområdet, hur man sätter fast tidtagarchipet och så vidare. För att uttrycka sig milt så gör de det hela en aning mer komplicerat än vad det faktiskt är.

Ett exempel på den något överdrivna planeringen är att man minst tre timmar innan start måste befinna sig i starområdet. Det leder till att folk har med sig sovsäckar och liggunderlag för att kunna får ytterligare någon timmes sömn.

Det är bara någon enstaka plusgrad när vi kommmer fram till startområdet men som tur var är det klar himmel. Jag har klätt på mig ordentligt i utjänta träningskläder, vilka jag planerar slänga när starten närmar sig.

Jag har inte bestämt mig om det är för kallt för att springa i linne och shorts så jag har mig ett gammalt underställ som jag kan ha under linnet utifall att. När det är knapp en timme kvar till start så är det dags att bege sig till startfållan. Det har blivit någon grad varmare men fortfarande är jag osäker på om jag ska springa i bara linne och shorts. Väl inne i starfållan känns det alltid lite varmare och solen ligger på så efter ett tags funderade beslutar jag mig för att linne och shorts är tillräckligt.

Med en knapp minut kvar till start slänger jag ifrån mig överdragskläderna och inväntar start. Det tar inte många sekunder innan jag börjar frysa rejält så jag ångrar mitt val men nu finns det inget att göra åt saken. Starten är dessutom försenad med några minuter så det är på riktigt kalla och stela ben jag ger mig av.

Starten är, som i alla stora maratonlopp, riktigt mäktig. Man börjar sin långa färd på Staten Island men det är inte många meter man springer där. Starten ligger nämligen precis vid bron över till Brooklyn så de första tre kilometerna av loppet går över en bro. Bron har två våningar och startledet jag befinner mig i springer på undervåningen. Det blåser ordentligt och solen som gav lite värme i starområdet når inte igenom där vi springer.

Det är bedövande kallt och jag har nog aldrig frusit så mycket när jag sprungit som jag gör nu. Jag känner inte längre av att benen är stela för jag känner inte av dem alls. Även armarna är bortdomnade och kinderna känns som när man åker skidor på vintern.

Jag har planerat att springa den första milen (amerikanska miles, inte svensk mil) lugnt och fint och inte låta mig luras med i den vanliga rushen. Jag tar det därför väldigt lugnt uppför och låter horder av löpare springa förbi mig. När jag springer förbi första milesskylten visar den på 7:15 vilket är lite väl långsamt.

Jag har inte vågat sätta upp något direkt tidsmål då träningen inte känts speciellt bra de senaste veckorna. Det var först dagen före maratonloppet, när jag och T sprang i Central Park, som det kändes att formen nog ändå fanns där. Efter det passet kände jag att det nog skulle gå att springa hyfsat. Hyfsat för mig skulle vara en tid under tre timmar och då måste varje miles gå på 6:50. 7:15 var med andra ord alldeles för långsamt.

Jag börjar förbereda mig på att det kommer bli ett långsamt och plågsamt lopp men hoppas att nedförsbacken från bron, och att jag nu vågar trycka på lite, kommer kompensera den långsamma starten. Det gäller att tänka positivt hela tiden. När jag kommer till slutet av bron och passerar den andra milesskylten försvinner alla negativa tankar direkt. Klockan har precis slagit om till 13 minuter så jag har hastigt och lustigt sprungit i snitt 6:30 per miles vilket motsvarar 4 minuter per kilometer.

Stärkt av min nyvunna fart bestämmer jag mig att köra på så länge det går. Det får bära eller brista helt enkelt. Håller jag farten kommer jag in på en tid under 2:50 och det skulle kännas otroligt tillfredställande. Den tråkiga bron med sin blåst och kyla är nu lämnad bakom mig och loppet går in i Brooklyn. Solen värmer och publikleden börjar tätna. Farten jag håller, som för bara några dagar sedan framkallat ångest, känns nu mer än lätt. Jag måste dra i handbromsen för att inte skena iväg helt.

De första fem kilometerna klockas in på 20:10 och livet leker. Jag lägger mig in en klunga med löpare som verkar ha liknande mål som jag och låter dessa ta motvinden. Det är vätska vid varje miles men jag håller mig till vatten den första timmen så förbränningen ska komma igång ordentligt.

Teorin säger att om man trycker i sig kolhydrater i början av loppet kommer aldrig, den för långlopp så viktiga, fettförbränningen igång ordentligt. Jag har testat teorin och fått uppleva hur det är när man endast bränner kolhydrater. Allt känns då lätt och fint i någon dryg timme men sen är det tack och hej. Så först dricker jag vatten i 50-60 minuter därefter börjar jag ta sportdryck och gel.

Klungen jag låg och myste i har nu splittrats men jag har hittat en löpare som håller jämn och fin fart. Det blir fler och fler åskådare och jag får koncentrera mig ordentligt för att farten inte ska bli för hög. Trots att handbromsen är i så går nästa fem kilometer på 19:45 och således har de första 10 kilometerna avverkats på en tid precis under 40 minuter. Allt känns oförskämt fint och jag fantiserar om en allt bättre och bättre sluttid.

Loppet har i princip gått på samma raka gata genom hela Brooklyn och det skulle kunna varit monotont men publiken och miljöerna gör det helt fantastiskt. Gatan är dessutom helt platt så man behöver inte tänka på någonting annat än att hålla farten. Väldigt sympatiskt. Efter 8 miles lämnar banan den 4:de avenyn som vi sprungit så länge på och vänder upp på en gata med ett litet förädiskt motlut. Här har publikhavet tagit oceanproportioner och ljudet av publikens vrål är nästan övermäktigt. Det är täta led och jag känner mig som cyklisterna i Tour de France när de ålar sig fram genom folkmassorna på bergsetapperna.

Det är svårt att sänka farten, som man bör göra i uppförsbackar, med det publiktryck som råder men jag ökar i alla fall inte. Femma nummer tre går på 20 minuter blankt och målet känns mer och mer inom räckhåll. Jag har nu börjat dricka sportdryck och även fast jag övat hela hösten på att dricka den sportdryck som serveras, Gatorade, så är magen inte helt överens med mig om att det är det här jag ska trycka i mig de närmaste två timmarna. Jag börjar må lite illa och det är alldeles för tidigt.

Jag mår alltid illa efter ett tag när jag springer maraton men det brukar inte komma förrän efter 30 kilometer. Nu har det alltså redan kommit efter 15. Övriga delar av kroppen känns dock i riktigt gott slag så jag ignorerar illamåendet så mycket det går.

Jag håller min fyraminutersfart utan problem och 20 kilometer passeras således på 1:20. Halvmaran går på 1:24:27 och det är det snabbaste jag någonsin sprungit den första halvan av ett maraton på. Vi kommer nu till en bro och även fast jag har läst på noga över hur banan ska gå så har missat att det skulle vara en bro här. Jag får för mig att det är bron över till Manhattan och blir väldigt entusiastisk över att jag redan är där.

Jag inser snabbt att det är helt fel och att det här är en annan bro som jag inte kalkylerat med. Den är brant och allmänt obehaglig och jag tycker inte om den alls. Som tur är är den inte speciellt lång och när jag sprungit ned för den inser jag att jag nu lämnat Brooklyn och kommit in Queens. Här är det inte lika mycket folk som hejar och miljön är inte speciellt glamorös.

Man springer bara i Queens i ungefär två miles som tur är men även om det är skönt att lämna det relativt tråkiga område jag varit i så är sättet man gör det på bedrövligt jobbigt. Löpning uppför en lång och seg bro i kraftig motvind är det som krävs för att säga adjö till Queens. Jag får omgående deja vu känslor från starten då även denna bron har två våningar och vi springer på den undre våningen. Kallt och tröttsamt är det även denna gång.

Mitt på bron står 25-kilometersskylten och klockan visar nu 1:41 så jag har tappat en minut på den senaste femman. Tunga tankar kommer som ett brev på posten och blåsten och kylan gör sitt till för att sänka humöret. Dock börjar bron gå utför och farten ökar därmed automatiskt. Efter bron snurrar man runt ett kvarter för att sedan svänga ut på 1:a avenyn.

Jag har fått berättat för mig att här ska det vara riktigt häftigt men jag har inte förstått hur häftigt. Det är helt galet mycket folk och alla vrålar och skriker som besatta. 1:a avenyn är helt spikrak och bred som E4:an. Det är mäktigt som tusan. Det är vid det här laget rätt glest med löpare så man springer mer eller mindre en och en. Man får således fantastiskt stöd hela vägen.

T och O har sagt att de ska stå och heja här och jag hoppas innerligt att jag ska se dem. Jag får först syn på O som hejar på och jag vinkar tillbaka. Ett kvarter senare står T och hejar på för allt vad tygeln håller. Det är en temperatur- och adrenalinhöjare som heter duga och jag får upp farten och humöret på nolltid. Utan att jag förstått det har jag redan avverkat nästa fem kilometer och dessa har återigen gått på 20 minuter, så chansen att komma under 2:50 finns fortfarande.

Jag har pressat i mig sportdryck och gel ända sedan mile nio trots magens högljudda protester. Vid mile 19 är det dock väldigt nära att det hela spårar ur så jag beslutar mig för att inte ta någon mer dricka eller gel. Jag vet att jag skulle behöva det men eftersom jag inte kommer kunna behålla det kommer det inte hjälpa alls, bara vara demoraliserande.

1:a avenyn har nu tagit slut och banan ska över till Bronx. Ett kort och brant broelände är det som ska föra mig över till Bronx och jag håller på och att bryta ihop helt. Allt som kändes så fin och lätt för några kilometer sedan är nu tungt och gräsligt. Jag försöker intala mig att det som går upp måste gå ned men det hjälper inte. Bron är ytterst nära att besegra mig och det är på vippen att jag stannar. Nu blir det lyckligtivs inte så illa utan jag lyckas ta mig i kragen och tar mig över till Bronx.

Det känns som om farten sjunkigt rejält och att möjligheterna till att nå det mål jag tog mig an efter 2 miles börjar rinna mig ur händerna. Jag försöker hålla humöret upp och trycker på så mycket jag förmår. Jag är i valet och kvalet om jag ska titta på klockan när jag passerar 35 kilometer men kan inte hålla mig utan klockar mig. Det har tagit mig 21:20 att ta mig från 30 till 35 kilometer så farten har verkligen gått ned. Inte riktigt så illa som jag förväntat mig dock så jag deppar inte ihop helt.

Det är väldigt få saker som känns bra för tillfället. Mitt illamående är långsamt accelerarande, benen börjar kännas en aning möra och orken börjar, på grund av avsaknandet av sportdryck den senaste tiden, tryta. Jag har nu kommit fram till mile 22 och jag har blivit förvarnad om att det här kommer en lång seg stigning. Mycket riktigt, den kanske inte är brant, men den känns oöverskådligt lång. Jag måste konstant påminna mig om att jag gör det här frivilligt och hur glad jag kommer vara när jag går i mål. Frestelsen att stanna är riktigt stor och att folk har fräckheten att springa om mig gör inte saken bättre.

Medan min inre kamp har fortskridit har jag faktiskt avverkat motlutet och nu tagit mig in i Central Park. Här är det lite kortare, men brantare, backar men det känns inte värre än det nyss bestigna motslakan. Möjligtvis beror det på att jag nu har gått in i dimman rätt rejält och har ganska dålig uppfattning om omvärlden. Jag längtar efter 40 kilometersskylten något ohyggligt och jag hoppas att klockan inte tickat iväg helt åt skogen.

När den dyker upp är det precis att jag hinner klocka mig, huvudet är inte snabbt nu. Den visar på 22:15 vilket kanske inte är en katastrof men ändå långt ifrån vad jag hade önskat. Jag försöker öka farten de sista 2.2 kilometerna för att avsluta med stil. Jag tar onekligen i mer för plågan ökar radikalt men frågan är om det verkligen går snabbare.

T och O har tagit sig in Central Park och hejar på bra. Jag är dock alldeles för slut för någon form av extravagant hälsning så en avmätt vinkning är allt jag bjuder på. Deras hejarop ger mig dock energi och jag känner att jag ökat farten något då jag börjar springa om folk igen. Banan har nu kommit till slutet av Central Park och man svänger väster ut längs med parkens kortsida.

På Central Parks korstida framträden en skylt med den ljuvliga informationen att det är 800 meter kvar. Jag tycker jag borde bli glad men jag får ändå ångest för jag vill vara framme nu, inte springa 800 meter till. Jag tar sikte på en löpare i blått linne som jag bestämmer mig för att försöka komma ikapp. Mitt nya fokus hjälper mig att glömma min självförvållade misär och de sista 800 meterna avverkas i hyfsad fart. Jag mäktar till och med en liten glädjeyttring när jag passerar mållinjen.

Klockan stannar på 2:54:52 och det är det näst snabbaste jag sprungit ett maraton på.

Det lustiga när man passerat mållinjen är att den smärta och obehag jag känt den senaste timmen är som bortblåst.  Nu är det bara ett välbefinnande och inre tillfredställelse som infinner sig. Målområdet är en glädjens plats och man blir kompis med alla man möter. Jag tackar mannen i blått, som visar sig vara en glad skotte, för hjälpen med farten sista biten och han är själv själaglad och vi kramas och skakar hand.

Illamåndet har nu kommit tillbaka och jag får gå och åtgärda det bakom ett träd. En vänlig löpare från Alaska undrar hur jag mår och jag säger att jag är van vid det här efter ett genomfört maratonlopp och att nu är allting fint. Vi har sällskap genom Central Park och pratar löpning, går igenom kilometertider, jämför olika maratonlopp och diskuterar de nya amerikanska löparstjärnorna. Det är fantastiskt hur lätt det är prata med andra insnöade löpare.

När jag äntligen tagit mig ut från Central Park och lyckats få tag på T och O börjar jag känna att jag är redigt kall. Hotellet är inte långt bort och väl där väntar ett varmt och underbart bad. Jag är först inte helt nöjd med min tid men börjar efter hand känna att jag kämpade mig igenom plågan på ett sätt jag inte mäktat med tidigare. Det glädjer mig och jag känner att med bättre förberedelser så ska en sluttid under 2:50 inte alls vara någon omöjlighet.

Trots den plåga jag kände den sista timmen av loppet är jag redan sugen på att springa igen. Dagen efter haglar det och blåser så det får bli uteslutande shopping. På tisdagen skiner solen igen och då går det inte att hålla sig så jag och T ger oss ut på en runda i Central Park. Benen är stela men det är ändå en underbar jogg vi får till. Det är bara konstatera, jag älskar löpning!

Dekadensen är över

Nu är det dags att ta sig i kragen och komma igång med träningen på allvar igen. Glädjen efter Stockholm Marathon har inte släppt så motivationen är på topp vilket känns riktigt bra för nu ska här tränas hårt. Höstens stora mål är Berlin marathon den 26 september.

Planen är att lyckas snitta fyra minuter per kilometer hela distansen vilket ger en sluttid på 2:48:47. Det kommer krävas disciplin och mycket träning för min del men som sagt var är motivation på topp för tillfället. Det som kan ställa till det är semestertider och resor men jag hoppas få till alla de pass jag vill ha.

Det är 14v kvar till Berlin marathon vilket innebär att jag bör hinna med 10 stycken långpass (längre än 2:30 alternativt 30km) och drygt 20 kvalitetpass (intervaller och snabbdistans). Som krydda på moset kommer jag även springa två halvmaror (ett i Cambridge den 18 juli och stockholm halvmarathon 11 september) och förhoppningsvis ta mig under 1:20 som en bonus.

Jag hoppas snitta runt 9-10 mil i veckan fram till Berlin så förhoppningsvis ska jag ha runt 120 mil i benen när jag står på startlinjen den 26:e september.

Jag ska försöka hålla en lite dagbok över hur träningen går här på bloggen som extra motivation. Dags att köra igång!

Stockholm Marathon 2010

Efter den föga smickrande trippeln, DNF, 3:21 och DNF de senaste tre Stockholm Marathon bestämde jag mig för att en gång för alla satsa stenhårt på 2010 års upplaga av det lopp som en gång i tiden fick mig att inse att löpning är bland de roligaste man kan hålla på med. Visserligen har det varit fruktansvärt varmt de senaste åren då maran gått av stapeln men mest har de dåliga resultaten berott på bristande träning. Detta skulle jag råda bot på i år!

Sagt och gjort, med start i november var alla pass mer eller mindre riktade mot lördagen den 5 juni. Det var det som fick mig att klä på mig ordentligt och ge mig ut i snöstormen i minus 10 grader och pulsa genom snön i 30 kilometer. Det var det som fick mig att springa sammanlagt drygt 50 mil på löpband under januari och februari. Det var det som fick mig att från och med mars avstå godis och alkohol för att pressa ned vikten och hålla mig vid god vigör.

Förberedelserna hade gått långt över förväntan, endast två veckors missad träning på grund av sjukdom de senaste sex månaderna. Vikten hade minskat med nästan fyra kilo på grund av det avkapade godisintaget (ja, jag äter mycket onyttigheter i vanliga fall). Magen hade också varit positivt inställd till att onyttigheterna försvunnit och var lugn och fin hela våren.

För att vänja benen vid Stockholm Marathons hårda bana hade jag lagt de flesta långpassen i kuperad terräng. Bland annat hade jag tillsammans med min trogne löparvän och kollega M sprungit flera långpass där vi sprang över Västerbron upp till 10 gånger. Det tillsammans med de backpass vi körde hela vinter upp för Västerbron resulterade i att jag sedan december sprungit sammanlagt 48 gånger över Västerbron. Jag kunde med gott samvete säga att jag förberett benen för den påfrestning Stockholm Marathon bjuder på.

Sista veckan hade jag förhandlat med T så att hon tog barnen på nätterna (jag kommer få ta igen det i sommar) och natten före själva maran sov barnen över hos svärföräldrarna. Jag kolhydratladdade seriösare än jag någonsin gjort med en plågsam kolhydrattömning (inga kolhydrater på ett drygt dygn) och sedan stora mängder pasta och Vitargo carboloader.

Vitargon spelade en större roll i mina förberedelser än bara som carboloader då jag druckit den på varje långpass hela vintern och hade fått mina goda vänner S och E-L att langa drycken till mig under själva maran. E-L hade ställt upp på att med hjälp av cykel ta sig till fem olika platser långs banan och langa vätska åt mig. En ovärderlig hjälp helt klart.

Med alla dessa förberedelser var jag rejält nervös hela sista veckan. Det gällde att inte bli sjuk eller skada sig på de sista passen. Som tur var gick allt fint och även om skylten med texten ”kräksjuka går på dagis” som mötte mig på torsdagen gav mig skrämselhicka så klarade jag mig.

Då barnen som sagt var sovit över hos svärföräldrarna natten innan maran hade jag fått åtta timmar oavbruten sömn, vilket jag knappt ihåg när jag fick senast. Utvilad och laddad till tänderna begav jag mig mot Stadion. Benen och kroppen kändes helt kanon så det jag var mest stressad över var att psyket skulle hänga med och att jag inte skulle vika ned mig när de negativa tankar kommer (och de gör de alltid några gånger under ett marathon)

I startfållan träffad jag några före detta klubbkompisar som jag diskuterade huruvida vi hade samma mål och om vi skulle hjälpas åt under loppet. En av dem, G, hade samma tidsmål som jag och vi bestämde att om de funkar så försöker vi följas åt under loppet. Minuterna före start kan jag knappt stå still, jag vill bara iväg och se om all möda och slit kan stå upp mot mina förväntningar.

När startskottet går och den sedvanliga rusningen drar igång håller jag mig kall. Det är mycket svårt eftersom det känns som jag småjoggar fram i ett alldeles för långsamt tempo. Något jag lärt mig efter 13 maror är att hur långsamt det än känns i början så är första kilometern i princip alltid för snabb ändå. Därför blir jag inte förvånad när det visar sig att första kilometern gått på 3:59. Det är ju bara 8 sekunder snabbare än min planerade fart så det är ingenting som på något sätt är förstört men det visar återigen hur lätt det är att rusa iväg i början.

Det har känts helt fantastiskt lätt och då den nya bansträckning inbjuder till att springa lite fort i början, det är mestadels utför och platt de första åtta kilometerna, så jag ligger kvar i samma ansträngningsgrad och tuggar på. G har brassat på i ett för mig för fort tempo så jag släpper honom direkt. Det gäller att inte förivra sig nu!

De första fem kilometerna lunkas på i ett mycket jämnt och angenämnt tempo och klockas in på 20:18. Helt perfekt enligt plan eftersom jag då har tjänat in några sekunder som jag har planerat att släppa ifrån mig på kilometer nio då jag ska upp för Västerbron för första gången. Jag vill ligga runt 41 minuter på första milen så jag med andra ord några sekunder till godo. Jag försöker hitta några bra ryggar att smyga in bakom så jag kan undvika motvinden.

Jag hamnar bakom två spanjorer som har ett väldigt behagligt tempo där jag lägger mig tillrätta i någon kilometer. Det visar sig dock varit behagligt av den enkla anledningen att det var för långsamt så den platta kilometern på Södermälarstrand har gått några sekunder för långsamt. Viss oro smyger sig på men jag tar det varligt, det finns gått om tid att hämta in det på. Jag måste fortfarande hålla stilen över Västerbron och inte göra något dumdristigt.

Västerbron, som jag av ovan nämnda skäl, kände mig väl förtrogen med visade sig inte vålla några problem. Jag tog det lugnt och fint uppåt men tappade ändå inte speciellt mycket mot löparna runt omkring mig, något jag alltid brukar göra. När toppen var passerad gällde det att ha fokus på tekniken nedför, det gäller att inte slå sönder lårmusklerna mer än nödvändigt, de ska få nog med stryk ändå. Jag håller således igen nedför men kom ändå ikapp och förbi de flesta av löparna jag låtit springa om mig i uppförslöpningen.

Väl ute på Norrmälarstrand får jag upp farten igen och kilometer-tiderna tickar in på precis över fyra minuter. Milen passeras på några sekunder över 41 minuter och det känns löjligt fint. Vid Stadshuset har jag bestämt med S att jag ska få lite Vitargo langat till mig. Vi har inte bestämt någon speciell plats så jag är lite orolig att vi ska missa varandra. Som tur vad går lagningen bra och jag får i mig sportdrycken utan problem.

Jag springer på i ett jämnt och fint tempo och tar det varligt uppför Torsgatan som har en förädisk lutning där man kan trycka på lite för hårt om man inte tänker sig för. I början av Vasaparken står hela familjen och hejar. A har två skyltar som det står HEJA och PAPPA på och jag blir alldeles varm inombords. Nu gäller det att hålla ihop det här!

På Odengatan kommer jag ikapp en Enhörnalöpare som jag även låg bakom på Kungsholmen Runt och jag mumlar fram att det är deja vu-känsla. Han förstår inte vad jag menar så jag förklarar men jag är inte säker på att han kommer ihåg. Jag lägger mig bakom den grupp av löpare som han anför och åker snålskjuts. Tempot känns perfekt och kilometer-tiderna stämmer väl överens med vad jag vill åt.

Vid 17 kilometer ska E-L langa nästa flaska med sportdryck och här har vi bestämt mer exakt var vi ska ses så jag behöver inte oroa mig för vi ska missa varandra. Eftersom jag får egen dricka kan jag hoppa över vätskestationerna vilket är riktigt skönt då dessa alltid resulterar i snabba inbromsningar och undanmanövrar. På grund av det kommer jag framför hela den klunga jag legat i.

Jag funderar på att släppa fram dem och åter låta någon annan ta motvinden men bestämmer mig att det är bättre att köra på. Lagningen har återigen fungerat perfekt och jag får i mig all dricka utan problem. Efter lagningen vid 17 kilometer är snart dags för den första stora utmaningen på loppet, de åtta kilometer man ska avverka på Djurgården. Det är psykologiskt tungt att bege sig ut på Djurgården då i princip all publik försvinner och även stor del av musiken och stämningen. Då gäller det att peppa sig med positiva tankar!

Halvmaran passeras på 1:26:50 och det är lite långsammare än vad jag tänkt mig. Jag hade gärna velat ha någon minut mer till godo då andra halvan är tyngre än första. Inget att göra något åt nu och framförallt inget man får grubbla på, det är bara att köra på som gäller. E-L står och langar igen vid 22 kilometer och även den lagningen går klockrent.

Djurgårdsdelen av loppet är precis så öde och trist som det brukar och det gäller verkligen att inte vika ned sig nu. Tänker på att det bara är några kilometrar kvar till nästa gång jag får dricka av E-L och att det ska bli grymt kul att springa förbi familjen igen vid Vasaparken. Försöker sen att inte tänka alls, vilket är väldigt svårt, och bara fokusera på att ta sig framåt. Struntar i att kolla på klockan nu då det kan knäcka mig rejält om tiderna pekar åt fel håll. Tycker dock att jag håller uppe farten och när E-L ropar vid lagningen vid 28 kilometer att jag ökat så känns det riktigt bra.

Djurgårdsdelen är avklarad med endast några småkriser vilket känns helt underbart. Det är den här delen jag varit mest stressad av, värre än Västerbron, på grund av att det är lätt att svikta här och tappa fart och inspiration. Men nu var det över och även om Strandvägen är rätt lång och varm så vållar den inte heller några problem.

Jag får en minikris när jag passerar Norrmalmstorg, det känns helt plötsligt som om energin är på väg att ta slut och att magen ska börja protestera. Jag lyckas slå bort tankarna ovanligt snabbt och när jag springer förbi 30 kilometer-skylten med tillhörande klocka, jag har inte tittat på klockan sen börja av Djurgårdsslingan i rädsla av att det ska knäcka mig, så blir jag positivt överraskad. 2:03 står den på och snabb huvudräkning ger att jag kan springa resterande 12 kilometrar på drygt 56 minuter och ändå ta mig under tre timmar. Slår snabbt bort tankarna, jag vill ju springa fortare än så och inte hamna i någon bekvämlighetslöpning nu bara för att kunna glida in under tre timmar!

Tidsangivelsen har dock gett mig ny energi och jag trycker på en aning mer. I vanliga fall brukar det vid det här laget kännas som om 12 kilometer är långt och besvärligt, men den här gången känns det futtigt. Benen känns pigga, inga tendenser till att energin är på väg att ta slut och magen är så lugn och fin som den kan vara 30 kilometer in i ett maraton. Jag vågar därför släppa på handbromsen och öka farten en aningen. Börjar nu även titta på klockan igen och ser att nästa kilometer gått på 3:50. Det kanske var en lite väl saftig ökning så jag bromsar ned lite.

På Södermälarstrand ser jag G, som sprang ifrån mig i starten, och innan jag vet ordet av är jag ikapp och förbi. Jag är nu inne i en riktigt fin löparkoma och vill inte störa den så jag smyger förbi utan att säga något. Vid 32 kilometer är det dags för näst sista lagningen och den här drycken är spetsad med Red-Bull som ska ge mig, om inte vingar, så i alla fall lite mer energi. Den är lite elakare mot magen men jag har testat blandningen på långpass och vet att det ska funka.

Magen knorrar lite men håller sig i skinnet som tur är. Det är betydligt svårare att pressa i sig allt nu mot vad det var för någon mil sedan men jag kämpar i mig allt. Det är lite som den sista biten man tar på Pizza Hut-buffén, ska den hjälpa eller stjälpa? Västerbron bestigs för andra gången och det blir ju faktiskt 50-gången i år jag springer över broeländet. Det känns mot alla odds dock hur bra som helst, mycket bättre än den gången jag och M sprang uppför den fyra gånger i snökaos och minusgrader. Benen känns även de så fräscha att jag vågar trycka på nedför.

Jag har på vägen uppför Västerbron sett den andra före detta klubbkompis jag stod och pratade med i startfållan. Jag tänker att det vore ju vansinnigt trevligt att även komma ikapp och förbi honom. Han är dock en riktig mararäv så jag undrar om så verkligen kommer bli fallet. På Norrmälarstrand känns det fortfarande oförskämt bra och jag håller fin fart. Kommer ifatt klunga på klunga och jag tänker varje gång att jag ska lägga mig i rygg och snålåka en stund, men det känns för bra för att sänka farten så jag borrar på. Skit i motvinden tänker jag, det är bättre att köra i sitt eget tempo!

En hel del gamla klubbkompisar står och hejar längs Norrmälarstrand och det ger ännu mer energi och kraft. När jag sen kommer ifatt och förbi mararäven jag skymtade på Västerbron känner jag att det här kommer gå vägen. Vid Stadshuset är det dags för den sista lagningen och jag är i valet och kvalet hur jag ska göra med drickan. Jag känner mig riktigt fullproppad och undrar om det kan göra mer skada än nytta att få i sig mer sportdryck, som dessutom är spetsad med Red Bull.

Jag tar dock flaskan och försöker tacka E-L för den exemplariska lagningen. Det är svårt att få till en riktigt elegant lovprisning i fyraminuters fart men jag tror hon förstod andemeningen. Sippar på drickan men vågar inte pressa i mig allt nu. Känner mig full med energi och det är nu endast fem kilometer kvar så det ska inte kunna bli soppatorsk i år. Trycker ändå i mig hälften av blandning för säkerhets skull.

Nu är det inte långt kvar tills jag ska springa förbi familjen igen och jag tar sikte på det. Är så laddad nu att jag struntar i att ta det lugnt uppför Torsgatan och trycker på allt vad jag har. När jag rundar Vasaparken står svärföräldrarna och hejar. Jag kan dock inte se T och barnen och blir orolig att ungarna har kaosat så T varit tvungen att avvika. Jag har ju sett fram emot hejaropen ända sedan första varvet.  Oron är dock obefogad för bara några meter senare hör jag hur de vrålar. A och L är också med på noterna och tjoar och klappar händerna. En enorm adrenlinkick bildas och jag knyter näven och hejar tillbaka.

Jag ökar även farten lite väl häftigt och mitt molande illamående ökar mer än vad jag kanske önskat mig. Grämer mig lite över att den extravaganta glädjeyttringen kanske kostat onödig energi men nu är det bara tre kilometer kvar, som inte bör ta mycket mer än 12 minuter att springa, och då ska man klara lite extra plåga.

Nedförsbacken efter Odenplan är brantare än vad jag önskar mig just nu och benen är långt ifrån nöjda men jag biter ihop och kör för allt vad jag är värd. Klockan vid 40 kilometer visar 2:44 och jag försöker att inte tänka på hur mycket tid jag har kvar för att komma under tre timmar. Gör det självklart ändå inser att jag nästan kan springa i åttaminutersfart sista biten. Jag lyckas som tur vad slå bort de absurda tankarna och fortsätter plåga mig.

När jag kommer ut på Karlavägen står det två stora berusade damer mitt i vägen och vill kramas. Bland det sista jag vill just då är att kramas med okända berusade jättekvinnor. Jag är dock inte speciellt sugen på att springa runt dem heller, varje steg är kostsamt för tillfället, så jag ropar ”bort!” och pressar mig förbi vådligt nära. ”What’s the matter?” hör jag hur de ropar bakom mig på knaglig engelska och ser sedan i ögonvrån hur de blir bortskuffade av funktionärer.

Vid korsningen Karlavägen Sturegatan står som vanligt min dyra moder och hejar. Eftersom jag alltid misslyckats i Stockholm Marathon är hon luttrad och hon har även fällt kommentaren ”nu måste du skynda dig, du är sen” när jag släpat mig förbi långt efter utsatt tid några år tidigare. I år kommer jag faktiskt på utlovad tid så hon ser i det närmsta chockad ut men hejar bra.

Mitt allmäntillstånd är under all kritik för tillfället men det är helt ok efter drygt 41 kilometers löpning. Så har jag känt mig vid 25 kilometer några gånger och då är det inte lika ok. Jag lyckas hålla farten uppför Sturegatan vilket resulterar i att illamåendet nu på väg att gå över styr men bestämmer mig att strunta i det. Nu är det bara in i mål så fort som möjligt som gäller. För första gången på länge blir jag omsprungen och det stör mig men det går inte att göra något åt. Jag ligger verkligen på max nu. Sluggar mig in på Stadion och löparbanornas mjukat tartan är som grädde för mina ben.

Illamåendet struntar dock i det mjuka underlaget så jag vågar inte göra några glädjeyttringar när jag kommer in på upploppet. Något som däremot får illamåendet att gå över är när jag ser sifforna ovanför målgången. Den slår precis om till 2:53 när den kommer in i mitt synfält och jag blir alldeles till mig. Jag tar mig i mål på 2:53:26 och jag är mer nöjd än vad som egentligen är rimligt, men det struntar jag i!

Jag träffar LN i målområdet som är chockad över att Elvis (det är mina tjusiga polisonger som gett mig det epitet, samt att jag blev slagen av en Elvis-imitatör i London Maraton 2007) redan är i mål. Jag är så galet nöjd att jag mest får ur mig guturala läten men som borde tolkats som att jag är väldigt glad. Jag ger mig av mot Östermalms IP och är på ett strålande humör. Illamåendet som jag har förträngt gör sig påmint och nu gör något åt det i en strategiskt utplacerad papperkorg.

Efter det är jag gladaste killen i stan och småsjunger och gnolar hela vägen ned till klädesutlämningen. Jag försöker bli vän med folk och berätta för dem hur sjukt bra jag är men de flesta andra verkar var mer tagna av löpningen och håller sig rätt passiva. Jag funderar över om jag ska vara irriterad över att jag har så mycket energi kvar efter loppet istället för att tagit ut allt, men är alldeles för nöjd för ens kunna börja göra det. 

På vägen hem blir jag bundis med några berusade personer på tunnelbanan som druckit öl hela dagen och försökt fiska strömming vid Nacka strand (lustigt nog utan att få en enda fisk). Jag känner mig själv helt berusad av glädje och smälter bra in i sällskapet. En i sällskapet började högljutt deklarera att det sitter en hjälte här och pekade på mig. ”Jag känner vördnad av att sitta bredvid dig” viskar hon fram. Hennes man drar sedan upp tröjan och visar sin välfyllda ölmage och undrar om den kan vara bra att ha när man springer maraton.

Väl hemma smakar godiset och chipsen godare än någonsin och ölen ska vi inte ens tala om. Kvällen firades sen med familjen och goda vänner och var mycket lyckad, bättre än så här blir det fan inte!