Stockholm Marathon 2014

Ring the alarm. I’ve been through this too long. But I’ll be damned if I see another chick on your arm!

Klockan är 05:45, det är början av mars och jag står på ett löpband och stirrar på en skärm där siffror i maklig takt tickar. House of Cards har stulit några timmar av min nattsömn kvällen innan och jag är fruktansvärt trött. Jag är så pass trött att jag inte riktigt kommer ihåg att jag tagit mig upp ur sängen och masat mig iväg till gymmet.

Som tur var är vanan och rutinens makt stor och eftersom jag har sprungit mina morgonpass ett bra tag nu har det hela i princip gått per automatik. Det är inte förrän Beyonces distade stämma, i Freemansons dansanta version, skriker att jag ska ringa i alarmet som jag vaknar till på riktigt. Jag inser att jag redan sprungit 30 minuter och således endast har 20 minuter kvar av morgonpasset vilket är angenämt. Jag märker även att jag springer i en urvättad bomullströja från Stockholm Marathon 2005 som jag sovit i, autopiloten har tydligen inte fungerat helt perfekt. Jag kontroller nervöst att jag fått på mig shorts och det har jag i alla fall. Jag konstaterar glatt att det är tur att jag inte sover i flanellpyjamas.

Snabbspola fram två och en halv månad och jag är på väg till Stadion för springa det jag missat nattsömn för den senaste tiden; Stockholm Marathon 2014. Även här gör vanan sig påmind, det är 11:e gången jag startar i nämnda lopp och jag har skaffat mig vissa rutiner. Till exempel dricker jag alltid onödigt mycket vatten precis innan jag går ner i tunnelbanan och har sedan en stenhård kamp mot tiden och blåsan hela vägen till Stadion. Hittills har jag gått segrande ur den striden, men det kräver alltid en sprint upp från tunnelbanan.

Jag har inte känt mig speciellt nervös eller stressad den senaste veckan, något jag alltid brukar göra, så jag är en aningen bekymrad över att jag kanske inte ska komma igång ordentligt. Det känns oerhört meta att vara nervös över att inte ha varit nervös. Det är dock ingen fara, stressen och nervositeten har bara lagrats så timmen innan kommer en veckas ackumulerade stress och nerv ut i full prakt.

Det betyder att jag är härligt uppspelt och pratglad när jag träffar Johan, min langare för dagen, 2:33-Karlsson och en kollega utanför Stadions klocktorn. Vi står och snackar om vädret och det kommande kraftprovet en stund. Vid närmare eftertanke står nog jag för 90 procent av pratandet, men så kan det vara när löparnervositeten har tagit grepp om mig. Efter ett tag kommer jag till sans och inser att jag bör röra mig mot klädesinlämningen. Jag tackar således för mig och beger mig av.

Vädret har under hela morgonen varit skiftande men för tillfället är det lite sol och en perfekt löpartemperatur. Jag bestämmer mig att det är linne och rosa armvärmare som gäller. Armvärmarna har blivit något av min lyckoattiralj och jag ska se om de kan hjälpa mig genom Stockholms gator idag.

Klädesinlämningen går oerhört smidigt så jag är på plats i startfållan knappt en halvtimme före start. Som vanligt råkar jag på många gamla löparvänner från förr. Det är alltid lika trevligt och det snackas löpning, måltider och annat relevant. Givetvis redogörs även alla skavanker och missad träning noggrant, det hör till, och tiden bara rinner iväg.

Med 15 minuter kvar tar jag plats längst fram och blickar ut över Lidingövägen och elitlöparna som värmer upp. En man som sprungit i rosa korta shorts hela vägen från 80-talet och uppenbarligen har oerhört mycket energi studsar runt framför mig och gör uppvärmningsövningar som tänjer fantasin. Jag får flashbacks från barndomens tv-program Gymping och undrar hur det ska gå för den studsande mannen framför mig, bränner han inte lite väl mycket energi med sitt pråliga rörelsemönster?

Mina funderingar rör klockan framåt ytterligare några minuter och avgränsningen mellan oss och de riktigt snabba löparna försvinner och vi flyter ihop till en gemensam klunga. Minuter har blivit sekunder och medan de sista av dessa tickar på lyckönskar jag alla löpare runt omkring. Till slut brinner startskottet av och så är vi äntligen iväg.

Som vanligt är det tjurrusning men jag håller mig kall och låter horder av ivriga löpare springa förbi. Det bildas rätt snabbt en bra klunga där det verkar som om alla har samma mål, det vill säga att springa varje kilometer på fyra minuter så länge det går. Kortare fraser utbyts för att konstatera att så verkligen är fallet och alla verkar nöjda och glada.

Första kilometern känns en aning stel och obekväm men det är precis som det brukar vara så det oroar mig inte det minsta. Den är också avklarad efter ganska precis fyra minuter så allt går enligt plan. Det är rätt trångt och lite halvstökigt men inget som stör nämnvärt, det gäller bara att vara vaksam och se var man sätter fötterna. Jag brukar passa på att skaffa mig några antagonister bland de knuffande och trängande löparna som jag bestämmer mig för att under inga omständigheter komma efter i mål. Jag är alltid naivt kaxig i början av ett marathon.

Efter att ha sprungit ett par kilometer i rätt fart har det glesnat i leden och löpningen är fri och obehindrad. Det labila vädret till trots är det stora mängder folk ute och hejar och vid Norrmalmstorg och Kungsträdgården når de sin topp. Det är alltid helt fantastiskt att springa förbi här och jag njuter i stora drag. På Skeppsbron kommer jag i fatt en löpare jag känner igen från i våras då jag sprang Berlin Halvmarathon. Jag springer upp bredvid honom och stämmer av hans mål med dagen. Det stämmer väldigt bra överens med mitt så vi bestämmer att slå följe.

Vi springer och småsnackar längs hela Södermälarstrand och det känns oerhört trevligt. Det är nästan lite för trevligt för vi ligger i bredd och turas inte om att dra i motvinden. Nu är det inte så blåsigt så det är nog ingen större fara tänker jag. Jag beslutar mig för att det är värt det, att få snacka bort några kilometer alltså. Det är fortfarande så oerhört många kvar.

När vi är framme vid Västerbron blir ansträngningen lite för stor för att det ska gå att prata så vi håller igen både snacket och farten. Bron bestigs utan missöden och på vägen ned återupptas konversationen. Jag får några glada hejarop från en kollega precis efter broslutet och det är med ett glatt humör vi svänger in på Norrmälarstrand.

Oftare och oftare börjar jag höra hejarop till Stålmannen. Jag blir konfunderad, mina polisonger får mig att likna Wolverine inte Stålmannen. När jag sprang New York Marathon var det många i publiken som ropade Go Wolverine något jag verkligen tog till mig. Stålmannen är väl i och för sig rätt cool han med men jag tycker inte jag är speciellt lik honom. Hejaropen blir allt frekventare och till slut springer en man i Stålmannentröja förbi. Jaja, Wolverine skulle lätt sparka stjärt med töntstålis.

Den första milen är äntligen avverkade och det har tagit precis 40 minuter. Det känns kalashärligt eftersom jag fortfarande är helt oberörd men ändå hållt tidsplanen. Det är nu medvind så vi skruvar upp farten lite och klockar in några rätt snabba kilometerar. Det är många ute och hejar och jag får många trevliga tillrop.

Loppet slingrar sig runt Stadshuset, snuddar vid Tegelbacken och svänger in på Vasagatan. Det är tjockt med folk och fantastiskt stämning. Snart är det dags att springa förbi familjen för första gången. De står som vanligt vid Vasaparken och hejar. Tessan ska även langa en gel som blir dagens första energitillskott. Jag är pigg och uppspelt så det blir höga femmor med familjen och jag får gelen levererad exemplariskt. Den slinker ned utan bekymmer och nedförsbacken längs Odengatan ger välsmakande vila. 15 kilometer passeras strax under timmen och fortfarande känns det mycket bra.

Vid varvning, det är ojämna längder på varven i Stockholm, 16 kontra 26 kilometer, står LN och ropar ut hur vi ligger till. Det känns bra och han ropar även att Elvis har lämnat byggnaden när jag springer förbi. Jag gillar det, Elvis och Wolverine är coola lirare. Polisongerna är helt enkelt en bra grej. När jag springer förbi Fältöversten står det några oborstade barbarer som inte känner till vare sig Elvis eller Wolverine. Höhö, kolla det är Ronny och Ragge hör jag dessa personer ropa efter mig. Jag ignorerar dem och längtar till New York Marathon, där har man vett att uppskatta tjusig ansiktsbehåring.

Vi Berwaldhallen står Johan beredd att langa första flaskan och gelen, han springer med en kort stund och säger att 2:33-Karlsson går som tåget som vanligt. Det glädjer mig och jag får upp ångan och glömmer bort tölparna från Fältöversten.

Nu börjar banans tristaste parti där man ska ut och snurra på Djurgården i drygt åtta kilometer. Förra året knäckte jag mig totalt här så jag bestämmer mig för att ta det riktigt lugnt och fint i idag. Jag ska inte kolla på klockan utan bara gå på känsla. Det fungerar helt perfekt och jag släpper och tar ryggar om vartannat när jag känner för det. Klockan vid 25 kilometer skvallrar om jag trots denna känslomässiga löpning inte tappar något och det är en energikick som är guld värd.

När vi svänger upp på Djurgårdsvägen är det motvind så jag lägger mig bakom en löpare och gör mig så liten som möjligt. Vi springer förbi huset där min far huserade några år på 80-talet och jag drar mig till minnes när jag stod på dess balkong och högljutt övade på mitt nyfunna ordförråd av fula ord, samtidigt som Stockholm Marathon sprang förbi. Jag blev efter ett tag indragen i huset och fick veta att det var väldigt långt ifrån ett acceptabelt beteende.

När jag drömmer mig bort i dessa barndomsminnen kommer jag lite för nära löparen framför mig och kommer åt hans fot så han vinglar till. Jag ber så mycket om ursäkt men han verkar ändå riktigt förbannad. Jag förstår honom verkligen, men gjort är gjort så kan vi inte släppa det här och gå vidare tänker jag. Han vill dock inte ha mig i sin närhet utan trycker på lite och skapar några meters lucka. Jag vill inte behöva ta vinden men känner lite för mycket skam för att gå upp i rygg på honom igen.

Efter ett tag märker jag att hans fart går ned betänkligt, det kanske tog en del att rusa ifrån, så jag kommer i fatt. Jag vågar inte lägga mig i rygg dock utan slinker förbi och hoppas att han inte ska märka av mig. Jag misstänker att jag får jag några onda blickar, men det vänder jag mig inte om för att kontrollera.

Nu är Djurgården alldeles strax avverkad och Johan står och hejar på suveränt bra och leverar nästa gel. Det känns så skönt att den här biten är över och att det bara är 14 kilometer kvar. Jag springer över Djurgårdsbron och in på Strandvägen och känner att det även här blåser mot mig en aning. Trots motvinden så lyfter jag på steget och höjer upp farten en liten bit. Nu ska det springas tänker jag och trycker på en aning till. Det går galant och jag mår som en prins. Hejaropen vid Norrmalmstorg är magiska och jag bärs fram av alla härliga åskådare, bildligt alltså, annars vore det ett märkligt och raffinerat fusk.

I samma stund som jag känner att idag är det min dag så börjar mitt nyfunna glädjerus mattas. Den formidabla disciplin och återhållsamhet jag uppvisade på Djurgården räckte tydligen till knappt två kilometers fartökning. Det var synnerligt fånigt. Nåväl, 30 kilometer passeras på lite över två timmar och jag är således en aning efter mitt schema. Mången gång har en sådan tidsangivelse knäckt mig och fått mig att kasta in handduken men idag tänker jag för bövelen inte vika ned mig så lätt.

Jag känner mig fortfarande hyfsat pigg och tycker det är oförtjänt att det inte ska gå att hålla farten uppe. Det är nu glest med löpare och det är svårt att hitta någon att ligga bakom på Södermälarstrand. Motvinden känns mycket mer än vad den gjorde när jag sprang och hade trevliga diskussioner med min nya vän på första varvet. Jag undrar förresten vart han tog vägen? Han sprang nog ifrån mig vid halvmarapasseringen, precis innan jag gick in i någon form av astral projektion under Djurgårdspartiet.

Oavsett detta så är det nu rätt segt och jag får många negativa tankar om den rådande motvinden samt den kommande Västerbron. Jag trycker ändå på hyfsat och blir inte omsprungen så jag håller uppenbarligen någon form av anständig fart. Det gör ont i ben, själ och bröst att ta sig upp för Västerbron men på något sätt går det. Det gör även ont att springa nedför samma bro men bara i benen den här gången, själen har fått ro och andningen är inte det minsta ansträngd.

Ute på Norrmälarstrand försöker jag få upp steget igen med det är knivigt, höften, låren och även axlarna gnäller. Jag lyckas detta till trots få till ett leende när Mackan fotograferar vid Rålis och humöret är långt ifrån så dåligt som det kan vara. Jag tuggar i mig asfalten, även det här bildligt, det skulle vara svårsmält annars och passerar 35 kilometer. Tiden berättar krasst att jag nu ligger två minuter efter mitt huvudmål och jag är av nöd tvungen att byta mål. Mitt nya mål blir att springa Stockholm Marathon snabbare än jag gjort på något av mina tidigare åtta försök; 2:53:25.

Då jag hastigt och lustigt bytt mål ligger jag nu någon minut före vad som krävs och kan jag bara hålla ihop det här ok så kan det gå. Jag får sista drickan langad av Johan och förklarar att det är riktigt tungt nu men han peppar på galet bra och jag håller ihop det, tycker jag själv i alla fall. Det börjar nu mer och mer bli tunnelseende och även upplevelserna är till viss del fragmentariska.

Detta tydliggörs av att jag springer på Vasagatan men har inget riktigt minne av att jag passerat Stadshuset, något jag enligt gängse logik bör ha gjort. Det är nu vanan och rutinen, precis på samma sätt som när jag halvt sovande sprang på löpbandet en arla morgonstund i mars, tar vid. Utan att jag tänker på det för benen mig framåt nästan i den fart jag vill. Det är redigt jobbigt och allmänt gräsligt men kroppen har blivit så van vid det här att den går med på det utan större tjafs och kan lunka på utan att blanda in skallen som ändå bara gnäller.

Så länge det är plant och fint går autopiloten bra men när det blir det minsta uppför slår den bakut. Efter 38 kilometer ska Torsgatans motlut besegras igen och nu börja den rikta plågan komma. Jag är ytterst osäker på om jag över huvud taget ska klara av att ta mig upp till Vasaparken men på något sätt går det. Familjen står återigen och hejar helt fantastiskt och det värmer så mycket. Tessan undrar om jag vill ha lite Red Bull men blotta tanken får magen att göra några volter så jag tackar vänligt men bestämt nej. Jag försöker vinka och heja tillbaka till familjen men lyckas inte riktigt samla kraft nog till det.

Jag närmar mig nu 40 kilometer och jag försöker räkna ut hur fort jag ska behöva springa för att slå mitt gamla stockholmspers. Det visar sig dock vara mig övermäktigt, jag klarar knappt av att förstå vilken tid klockan visar så att räkna ut hur lång tid jag har på mig är inte att tänka på. Jag springer bara på så fort jag kan helt enkelt.

Jag blir nu ikappsprungen men lyckas ta rygg och försöker intala mig att ju fortare jag tar mig i mål desto fortare är jag av med det här späkeriet. Det är oklart om jag lyckas övertyga mig själv med den logiken. Jag lovar även mig själv i samma veva att det här kommer bli den sista maran jag någonsin springer, det kan inte vara rimligt att träna och betala pengar för att må så här.

Jag är nära målet nu. Jag springer upp för Sturegatan, svänger in en kort sejour på Valhallvägen och sedan ner mot Stadions sidoingång. Det är helt ljuvligt att att komma in på Stadion och låta de sargade benen få smaka på tartanens mjukhet. Jag försöker hålla fanan högt hela vägen in i mål och rumlar in på höga 2:53. Jag hinner inte få någon exakt angivelse och är lite osäker på om jag klarade mitt nyligen ändrade mål.

Att få stanna är en i det närmaste religös upplevelse och jag känner hur livslusten smyger tillbaka. Den smyger förresten inte tillbaka, den fullkomligt exploderar i en flodvåg av lyckokänslor och endorfin. All smärta är nu glömd och löftet om att jag aldrig skulle springa ett marathon igen är nedspolat i närmsta vägbrunn. Vilken kick det här är, varför skulle jag inte göra det här igen!?

Jag återhämtar mig väldigt snabbt, vilket jag direkt tolkar som att jag inte tagit ut mig tillräckligt och börjar gräma mig en aning. Sen ändrar jag mig och bestämmer mig för att för en gång skull vara nöjd, något som bara har hänt ett fåtal gånger tidigare. Jag har en stor fallenhet för att gräma mig.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att sprang in på 2:53:43 vilket var 18 sekunder från stockholmsperset. Irriterande nära, men så är det ibland. Tiden räckte till en 175:e plats vilket jag känner mig hyfsat nöjd med. Nu väntar några dagars vila och sen är det dags att hålla sig flytande under sommaren för att sedan dra igång träningen inför den obligatoriska höstmaran. Jag kommer nog någon gång även under det loppet lova mig själv att sluta med det här men vet redan nu det är tomt prat. Jag är fast för evigt!

Annonser

En reaktion på ”Stockholm Marathon 2014

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s