Honolulu Marathon 2004

Då Honolulu Marathon springs i helgen letade jag fram min första marathonrapport som jag skrev efter att jag sprungit detta lopp år 2004. Det var mitt tredje marathon och tiden var strax över 3:20. Jag har blivit drygt 30 minuter snabbare på nio år men när jag läser det här inser jag att jag upplever loppen på samma sätt fortfarande.

Att starta ett maraton klockan fem på morgonen kan kännas en aning obekvämt och ovant. Att Honolulu Marathon gör precis detta hade dock inte avskräckt mig från att anmäla mig och åka över halva jordklotet för att delta.

Jag hade ställt mobilens alarm att tjuta klockan tre på morgonen men vaknade av mig själv fem minuter i tre och gick upp för att äta frukost och göra mig i ordning. En timme senare var jag på väg genom ett nattsvart Honolulu mot startlinjen. Jag hade varit lite orolig över att det skulle bli problem att hitta men eftersom ungefär 25.000 personer till skulle till startlinjen var det ganska lätt att guida sig rätt.

Jag träffade några svenskar på vägen till startlinjen som jag pratade lite med. Efter ett tag kände jag att jag var tvungen att lätta lite på trycket så jag önskade dem lycka till och begav mig iväg mot toaletterna. Köerna var dock outhärdligt långa så jag joggade iväg in en stor park som låg precis i anslutning till startområdet. Jag var lite orolig över att ingen annan verkade nyttja parkens förträffliga möjligheter att undvika toalettkön men nöden hade ingen lag så jag smög in bakom ett träd. Innan jag han skrida till verket hann jag som tur var märka att jag stövlat rakt in i en, något spartansk, sovsal. Ett tiotal personer låg och sov bakom trädet, rackarns. Jag begav mig snabbt iväg till nästa träd men samma sak där. Tredje trädet var dock obebott och jag kunde få saker och ting överstökade och begav mig återigen mot startlinjen.

Mitt äventyr i parken hade gjort att jag nu var framför startlinjen vilket visade sig var lyckat drag. De staket som de hade ställt upp var så pass glest utplacerade att jag med min numera slanka lekamen kunde pressa mig igenom, vips så var man längst fram. Enligt en markering skulle man bara stå där om man skulle springa loppet under tre timmar. Detta är jag inte mogen för än så jag funderade på om jag skulle dra mig lite bakåt för att inte framstå som alltför fräck. Den mastiga damen till vänster om mig och de fnittrande japanska tonåringarna med converse-skor till höger skvallrade dock om att jag inte var den mest felplacerad i denna startgrupp så jag beslöt mig för att stå kvar.

En kvart innan start höjdes en lite ramp upp framför oss med ett antal personer på. Bland annat den kvinnliga olympiska guldmedaljören i maraton, Mizuki Noguchi. När detta faktum uppdagades blev den japanska delen av löparna (ungefär hälften) milt sagt exalterade. Stämning var så att säga på topp! Huvudsponsorn till loppet är JAL (Japanese Airlines) och någon högt uppsatt herre för detta bolag höll ett tal för oss löpare. Han höll talet på japanska och då jag inte behärskar detta språk lät det mer som om han skällde ut oss efter noter, antagligen på grund av att han har fått gå upp klockan fem på morgonen en söndag. När han kör den engelska version visar det sig dock att han bara önskade oss lycka till, skönt.

När starten går (ackompanjerat av ett mycket tjusigt fyrverkeri) blir det en del trängsel och även fast jag är väldigt nära startlinjen tar det mig en halv minut att ta mig dit. Därefter lättar det dock snabbt och den rejält breda vägen bjuder på i stort sätt trängselfri löpning. Loppet slingrar sig igenom Honolulu men eftersom det är mörkt är det svårt att se något annat den långt ifrån diskreta julbelysningen. Den är dock så kitchig och överdriven så den höjer mitt humör ännu ett snäpp. Vem blir inte glad av lysande delfiner med en tomte ridande på dem?

Efter en stunds löpning kommer det en kilometerskylt. Då loppet mäts i miles så blir jag glatt överraskad och trycker till en mellantid. Efter ytterligare en liten stund dyker det upp ytterligen en skylt med en etta på, denna gång i miles. Detta förvirrar mig och jag trycker till igen. Denna mellantid säger mig mycket lite och jag blir lite irriterad över att jag tryckte. Jag bestämmer mig för att köra på kilomtermarkeringarna eftersom det är det jag är van vid. Tvåan kommer och jag trycker till, fortfarande en mellantid som inte säger mig så mycket men om jag nu bara kan hålla fingrarna i styr så borde ingenting störa mig innan tre kilometerskylten.

Trean dyker dock aldrig upp och detta skyltinferno börjar störa mig. Skylten för två miles existerar i alla fall så jag trycker till ännu en gång. Nu hade jag alltså sprungit i två miles och inte fått en enda vettig mellantid, illa. Nu kommer det inga fler kilometerskylter så jag lyckas klara mig fram till milesskylt nummer tre och får till en första ordentlig mellantid. Den visar att jag håller lite för långsam fart men att det är ändå är inom rimliga gränser. Skönt. Nu dyker det upp en fem kilometerskylt men den lyckas jag mot alla odds ignorera så nu får jag flera mellantider på rad som är korrekta. Efter detta följer det mönstret att var femte kilometer dyker det upp en kilometerskylt.

Alla dessa lyckades jag ignorera utom 35-kilometeraren som gäckade mig och fick mig att trycka till en menlös mellantid. Nåväl 26 miles löpning renderade i 32 mellantider, något jag får reda upp det med datorns hjälp senare.

Om kilometer- och milesskyltarna vållade mig problem så gjorde vätskestationerna det motsatta. Dessa kom föredömligt tätt och jag kunde till och med hoppa över flera stycken utan att för den skull känna ångest. Den första serverade enbart vatten vilket passade mig utmärkt. Övriga stationer hade även sportdrycken Amino med i utbudet. Denna japanska dryck utlovar fantastiska belöningar till intagaren: ökad snabbhet, bättre uthållighet, ingen stelhet dagen efter med mera. En sådan dryck säger man ju inte nej till trots att smaken är lite underlig. Jag känner att den ger mig en aningen magknip så jag blandar ut den med lite vatten och då håller sig magen lugn.

Vid den tredje vätskekontrollen står det tonårsflickor som sträcker fram spatlar med vaselin på och ropar högt vaseline!, känns mycket suspekt. Några hundra meter efter vaselinflickorna står det en lång transvestit iklädd svart latextklänning och pratar högljutt i mobiltelefon. Personen i fråga är mycket upprörd och håller på att förklara i telefon varför han försenad: I was just about to walk over to you and all of a sudden there’s like a million runners here!. Det här loppet håller på arta sig tänker jag när springer förbi den upprörda latexmannen.

Efter sex miles kommer den första backen värd namnet. Då jag studerat höjdkurvan för banan vet jag att denna rackare återkommer mot slutet av loppet så hoppas att den inte ska vara alltför besvärlig. Eftersom jag lärt mig att man ska försöka hålla samma ansträngningsnivå uppför som nerför så sänker jag farten en del när jag börjat bestiga backen. De löpare jag dittills sprungit i samma tempo som jag verkar inte besitta den kunskapen utan fortsätter glatt i samma tempo och luckan mellan mig och dem och mig växer stadigt.

Optimistiska dårar tänker jag, övertygad om att jag lätt ska komma ikapp dem efter backens krön. Nu är den förbannade backen bra mycket längre än vad jag hade tänkt mig så avståndet växer oroväckande mycket. Har jag överdrivet temposänkningen? Efter en lång stund når jag äntligen krönet. Jag har klockat avståndet mellan mig och en löpare jag hade bredvid mig innan backen och märkt att denna sprungit backen ungefär 40 sekunder snabbare än jag. En eon av tid känner jag när jag ökar farten i nedförsbacken. Efter 15 sekunder är jag ikapp och förbi nämnda löpare och jag känner mig oförskämt nöjd, på gränsen till självgod, över min disciplin i backen.

Efter backen, som hör till berget Diamond Head, kommer man ut på en motorväg där publik är ett helt främmande begrepp. Här är det också mycket sämre upplyst vilket gör att jag måste använda mig av min klockas inbyggda lyse för att kunna utröna puls och dylikt. Nu är en av de mest irriterande egenskaperna med min pulsklocka att om man tryckt till för en mellantid så kan man inte slå på lyset förrän mellantiden försvunnit. En något märklig egenskap kan man tycka. På motorvägen springer man i ungefär tre miles för att sedan springa i runt i en ögla som är runt en och en halv miles och sedan springa tillbaka på motorvägen mötandes löpare.

Nu har solen hastigt och lustigt gått upp, den smyger inte fram som hemma i Sverige utan kastar sig upp på några minuter känns det som. Att ha Stilla havet till vänster och rejält svulstiga grönbeklädda berg till höger känns maffigt och gör mig glad. Jag känner även att jag till skillnad från många andra kan hålla samma fart som tidigare och plockar därför placering efter placering. En underbar och för mig mycket ovan känsla.

Allting rullar på fint fram till 24 miles då jag stöter på den obehagliga backe jag stiftat bekantskap med 18 miles tidigare. Nu är det inte fråga om att ha disciplin för att hålla farten nere, det kommer helt naturligt. All den glada och härliga stämning jag kände för några miles sedan är som bortblåst, nu är det bara förbannat jobbigt. Mitt i backen kommer jag ikapp en rullstollsåkare som faktiskt är tröttare än jag. Hon är så trött att hon står helt stilla i backen och har fullt sjå med att inte rulla bakåt, ser ytterst jobbigt ut.

Av någon anledning börjar jag mitt i denna jobbiga period tänka på den av mina tonårshjältar skrivna textraden: covered with hope and vaseline, still cannot fix this broken machine

Jag blir fascinerad över att jag kom att tänka på den för tillfället mycket passande textraden och blir ännu mer fascinerad över att jag kan recitera hela texten i mitt huvud trots att jag inte hört låten på flera år. Jag inser att senast jag hörde låten var fysisk aktivet något jag höll mig så långt ifrån som möjligt och att jag aldrig tidigare förknippat låten med ett maratonlopp. Tankarna man har under ett maratonlopp kan vara mycket underliga.

Denna tankeverksamhet har fått mig att glömma bort backeländet och när jag tröttnat på att tänka på gamla låttexter inser jag att äntligen kommit fram till krönet och att jag nu har nerförsbacke rakt in i mål. Benen är dock inte så lyckliga över att springa nerför som jag tycker att de borde vara utan ber mig sluta med dessa dumheter. Nu är det så att jag även har fått ett rejält håll så benens bön överöstas av den växande smärtan i mellangärdet. Precis innan jag ska svänga in på upploppet känner jag att hållet är mig övermäktigt så jag stannar i någon sekund i hopp om att den ska släppa så jag åtminstone kan ge sken av göra en spurt de sista hundra meterna. Hållet släpper en aning och jag springer iväg in på upploppet. Dessa metrar är lika plågsamma som vilan när jag kommit över mållinjen är underbar.

Efter att gått runt lite skönt yr i målområdet några minuter hör jag min sambo ropa efter mig. Jag blir väldigt glad över att vi lyckats hitta varandra bland allt folk och stapplar iväg mot henne. Det känns rätt märkligt att jag har sprungit ett maraton och klockan är knappt halv nio på morgonen. På väg hem till hotellet träffar vi många trevliga personer som gratulerar och undrar hur det har gått. De reaktioner jag får på min alltför märkvärdiga tid gör mig mer och mer nöjd och jag känner mig riktigt duktig. När sedan receptionisten utbrister att jag är en Elite runner! har mitt självförtroende nått kulmen för vad jag klarar innan jag blir dryg så jag sansar mig raskt. Innan jag klarat den magiska tretimmars gränsen kan jag minsann inte hålla på och gotta mig så här mycket över ett resultat.

Dagen tillbringas därefter med att se på amerikansk fotboll och dricka stora paraplydrinkar. Att springa ett maraton och därefter se tre på varandra följande matcher i amerikansk fotboll (som är dryga tre timmar långa) drickandes drinkar försätter de flesta hjärnfunktionerna ur spel så mina planer på att göra stan på kvällen förbyts mot sänggående runt sjusnåret.

Sammanfattningsvis kan jag varmt rekommendera att springa Honolulu Marathon. Även om banan inte är den märkvärdigaste och loppet börjar klockan fem på morgonen så uppvägs det av att man är på Hawaii med allt vad det innebär. Jag har svårt att tänka mig bättre ställen att vila upp sig på.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s