New York Marathon 2013

Fixa idéer är inget jag känner mig främmande inför. Jag kan till och med erkänna att stora delar av min tillvaro kretsar kring just fixa idéer. Får jag för mig en sak ska det oerhört mycket till för att jag inte ska försöka in i absurdum tills jag jag lyckats med det jag har fått för mig att göra.

Att springa en viss sträcka på en viss tid har i tio års tid var en sådan fix idé. Det senaste målet har varit att springa ett marathon med en snittid av fyra minuter per kilometer vilket ger en sluttid på 2:48:47. I drygt tre års tid har det varit något jag velat uppnå och jag har misslyckats alltför många gånger för att det ska vara rimligt.

Senaste försöket gick riktigt dåligt, trots att jag trodde att jag hade det i mig vid det tillfället. Efter det loppet var jag nära att ge upp målet och acceptera att jag sprungit marathondistansen så fort jag är kapabel till och att mina 2:53:30 skulle bli mitt livstidspersonbästa. Efter att jag legat ganska lågt med löpning under sommaren sparkade dock den fixa idén på mig och sa att nu tar du tag i det här din dåre annars kommer du gräma dig rejält, att gräma sig är också en av mina specialiteter nämligen.

Sagt och gjort var det bara att bita ihop och sätta igång med hårdare träning än någonsin tidigare och med all fokus på den 3 november då New York Marathon går av stapeln. Med stark inspiration av min gode vän och kollega Johan lade jag mig till med morgonpass fyra dagar i veckan för att öka antalet mil jag springer i veckan. Jag var något reserverad inför att gå upp 05:15 och springa en mil tisdag till fredag varje vecka men har jag bestämt mig så har jag.

Nu var det faktiskt inga större problem utan det blev en fin och trevlig rutin där jag sprang medan övriga delar av familjen sov och när jag väl var tillbaka och nyduschad var jag på otroligt mycket bättre humör än jag brukar vara på morgonen så stämningen var över lag bättre på morgonen. Efter några veckor av mitt nya morgonspringarliv fick jag även sällskap på två av morgonpassen så oron jag hade över dessa pass kom på skam.

Övrig träning flöt på som vanligt med löpning varje lunch där tisdagarna gick i intervallernas tecken och torsdagarna i snabbdistansens. Ytterligare ett intervallpass på en kraftigt kuperad terrängbana på lördagarna och ett långpass på söndagarna knöt ihop veckans träning. När det kom till långpassen skar jag ned rätt kraftigt på längden och körde bara ett riktigt långt pass på 36 kilometer under den här träningsperioden. Jag har insett att om långpassen går över en viss distans blir jag för sliten och efterföljande pass blir lidande. Det här var något av en chansning och det ur träningssynpunkt som gjorde mig en aning nervös.

När jag så till slut äntligen var på väg till startområdet för 2013 års upplaga av New York Marathon kunde jag summera ihop 10 veckors träning utan ett enda missat pass och ett snitt på över 11 mil i veckan. Jag hade även ett nysatt personbästa på milen så självförtroendet satt där det skulle. Då jag har vikt ned mig alltför många gånger i mina försök att springa marathondistansen så här fort tar jag verkligen inte ut något i förskott.

Trots att det är mitt 25:e marathon är jag lika nervös som jag var när jag sprang mitt första. Jag har funderat mycket på hur jag ska lägga upp loppet och jag har haft en många givande samtal med 2:33-Karlsson under alla våra gemensamma pass om hur han gör. Det jag kommit fram till är att det är av yttersta vikt för mig att ha delmål under loppet och att jag aldrig tänker längre fram än dessa. Det har hänt många gånger att jag tänker på hur långt jag har kvar till mållinjen vid ett för tidigt skede och därigenom fått panik och gett upp.

New York Marathon är ett fantastiskt lopp men det hindrar inte från att allt fram till själva loppet är ett härke utan dess like. Det är en orgie i överdrivna instruktioner och väntan. Det hela blir inte bättre av att det dagen till ära är rejält blåsigt och kallt så väntan blir än mer otrevlig. Idag verkar dock inget bekomma mig så jag behåller lugnet och fokuset när jag står och huttrar bland alla andra förväntansfulla löpare på Verrazano bridge.

Till slut dånar Frank Sinatras New York New York i högtalarna och starten går. Trots att det känts som jag har haft bra fokus på vad som komma skall under den långa väntan har jag ändå svårt att komma igång. Jag är på rätt dåligt humör och mina fötter är stelfrusna så stegen känns skumma och utan det flyt jag vill åt. När damen framför mig dessutom tvärstannar och vänder sig om för att filma starten med sin smartphone, så jag får kasta mig åt sidan för att undvika en frontalkrock, är humöret verkligen på väg ned i källaren.

Jag tänker tankar om damen som inte lämpar sig i tryck och springer på i motvinden och motlutet. Den kaosartade starten med tvära girar och inbromsningar har gjort att första kilometern gått 30 sekunder långsammare än jag tänkt vilket stressar mig. Då USA har beslutat sig för att i all evighet hata metersystemet och hålla fast vid sina miles har jag varit tvungen att göra om mina beräkningar till att stödja denna tvivelaktiga avståndsuppdelning. Varje miles ska gå på sex minuter och 26 sekunder så det är lite småbittert att den första milesmarkeringen passeras först efter sju minuter.

Jag får lätt panik och trycker på en aning för att långsamt och fint jaga ikapp det jag förlorat i början. Jag är sur och efter i mitt tidsschema och allt är den fotograferande damens fel! Jag blir dock snabbt på bättre humör eftersom blodet nu har runnit ned i fötterna och värmt upp dessa så jag får bättre flyt i löpningen. Trängseln har dessutom försvunnit och det går även utför med ökad fart som följd.

Mile nummer två passeras på under 13 minuter och jag är således i fas med mina drömmar igen. Jag blir lite stressad över att det går väldigt fort ett tag men det känns overkligt lätt och fint. Den nya och fina GPS-klocka jag inhandlat på marathonmässan dagen innan indikerar att jag springer ganska så mycket för fort men det går inte helt att lita på den så jag vågar inte slå av på farten allt för mycket. Om jag får tro på klockan ligger jag nu och tuggar på i 3:45-fart, det vill säga att varje kilometer går på tre minuter och fyrtiofem sekunder.

Det är lite högmodigt av mig att springa i den farten så jag försöker bromsa men benen vill bara inte springa långsammare. Det är en helt overklig känsla att springa på i farten jag gör och vara helt oberörd, men jag klagar inte. De första fem kilometerna avverkas på 19:30 och med tanke på att jag tappade 30 sekunder i början har det gått bra fort på slutet. Jag försöker fortfarande halvhjärtat bromsa men har börjat känna mig så bekväm i den nuvarande farten att jag intalar mig att det kan vara bra med en liten tidsbuffert att ta av på slutet.

Alla som har sprungit något lopp vet att bufferttaktiken är något av det sämsta man kan företa sig som löpare. Det man vinner i sekunder i början förlorar man i minuter i slutet heter det och det har jag fått uppleva på nära håll ett flertal gånger. Nu har jag dock förlorat mig i den höga fartens charm och likt Sirenernas sång har den förfört mig att ignorera all tidigare erfarenhet och köra vidare i samma tempo.

När milmarkeringen, jag pratar nu om 10 kilometer alltså, passeras har klockan ännu inte slagit över till 39 minuter och jag verkligen myser i min nyupptäckta bekvämlighetsfart. Jag känner mig trygg i löpningen och tar ryggar när jag tycker det behövs och drar ifrån när jag känner för det. Det står tidsangivelser vid varje miles och en trevlig sak att fördriva tiden med är att räkna ut vad dessa bör visa när jag springer förbi. Det är ett aritmetiska åtagande av bibliska proportioner att räkna ut vad sex minuter och 25 sekunder gånger den nuvarande milepasseringen blir och när jag väl fått fram ett resultat har jag glömt vad klockan visade. Det stör mig dock inte nämnvärt då jag vet att jag ligger före tidsplan. Jag får även ett mer lätträknat problem vara femte kilometer då det bara är en multipel av 20 minuter jag behöver ta hänsyn till.

Vid 15 kilometer ska jag ta min första härligt sockerstinna gel vilket är dagens första delmål. De gel jag trycker i mig under ett lopp brukar i vanliga fall smaka skunk alternativt bävergäll, beroende vilket man tycker är äckligast. Nu har det som tur är kommit en som är riktigt god så jag ser verkligen fram emot att trycka i mig den första.

När så 15 kilometer passeras och klockan visar strax över 58 minuter trycker jag omgående i mig gelen. Jag inser direkt att jag kanske var lite för stringent i min strävan att följa utstakad plan då gel bör ackompanjeras av vatten. Då det är en rätt bra bit till nästa vätskestation får jag springa med visst obehag och lätt sträv känsla i svalget några minuter. Ett illamående ingår även i paketet men i och med vätskan jag till sist får i mig släpper det och jag känner mig stärkt av sockret.

Om man bortser från obehaget av att trycka i sig gel utan vatten är jag fortfarande helt oberörd trots att jag sprungit i en dryg timme. Jag är fylld av självförtroende och glädje då jag fortfarande behöver koncentrera mig på att hålla farten nere. Stämningen runt banan är som den alltid är i New York, helt fantastisk, så det är en ren njutning att springa för tillfället. Folk tjoar och skriker som galningar och det så otroligt peppande.

Jag avverkar halvmaran på 1:22:25 vilket är fem sekunder snabbare än vad jag sprang Stockholm Halvmarathon på. Det är förstås en aning kaxigt men jag har förpassat alla dessa funderingar till delar av medvetandet jag inte besöker för tillfället. Det går fortfarande otroligt lätt och då nästföljande kilometer är en av dagens hittills snabbaste börjar jag få den obeskrivliga känslan av att jag idag kanske kanske kommer lyckas.

Vid 22 kilometermarkeringen är det dags för gel nummer två och den här gången anpassar jag till att ta den i samband med en vätskestation vilket är en rejäl uppgradering från gel nummer ett. Det känns fortfarande svinlätt och allt flyter på som det ska. Jag har nu sprungit i Queens ett tag och publiktrycket har varit något mindre än det var i Brooklyn så det känns skönt när jag kommer fram till Queensboro Bridge som ska föra mig över till Manhattan.

Bron i sig är dock inte det minsta skön då den bjuder på ett rätt brant motlut och motvind. Motvinden kan jag inte lasta bron för men jag tror den fotograferande damen i början av loppet absolut har ett finger med i spelet. För första gången i loppet är det redigt jobbigt och ansträngningsnivån når en höjd jag sluppit fram tills nu. Det som gör att det inte är så besvärligt är att jag trots sänkt fart springer om och ifrån folk. Det är många som även ger upp här och börjar gå. Hur tarvligt och lågt det än låter så stärker det att se att folk inte klarar att hålla den fart jag själv håller.

Allt har ett slut och så även brons motlut så i samband med att jag har sprungit 25 kilometer börjar det nu gå utför. Vid brofästet svänger det kraftigt och ett gäng höbalar står utplacerade som skydd i ytterkurvan. Jag funderar på hur fort man måste springa för att helt tappa kontrollen och vara nödgad att kasta sig in i de uppställda höbalarna. Sen kommer jag på att det är ett rullstolslopp samtidigt och är glad att jag inte diskuterat detta resonemang högt med någon.

Efter kurvan kommer det som jag hoppas att alla som gillar löpning ska få uppleva. Känslan att svänga ut på First Avenue och höra dånet av hundratusentals entusiastiska vrålande människor låter sig inte lätt beskrivas. Det är nu rätt glest med löpare så det känns som om vrålen och hejaropen riktas mot varje enskild löpare. Det här är nog det närmsta ett kodbiträde som jag kan komma rockstjärnekänslan.

Jag hör någon ropa go Wolverine vilket jag omgående anser vara riktat till mig. Jag är inte helt säker dock då jag drar mig till minnes London marathon för ett antal år sedan då folk ropade go Elvis och jag tagit för givet att det var mina polisonger som fått publiken att kalla mig Elvis för att sedan bli omsprungen av en person i full Elviskostym. Nu kollar jag nervöst runt omkring men det kommer aldrig en person i Wolverinedräkt så det är faktiskt mig de hejar på.

Jag gör en minnesanteckning över det inträffade, att någon kallat mig Wolverine alltså, då jag hemmavid ofta hävdar att jag är slående lik nämnda superhjälte. Övriga familjemedlemmar är dock alltid helt oförstående och mina påståenden möts ofta med ett oresonligt hån. Nu kommer det förhoppningsvis bli ändring på det!

Jag släpper mina funderingar om mina eventuella superhjältelikheter och insuper den underbara atmosfär som ockuperar hela min tillvaro för tillfället. Publiken skriker och jag springer i en härlig symbios och de fem kilometer mellan 25 och 30 går i rask takt på 19 minuter och 30 sekunder. Det har tagit 1:57:35 att springa tre mil vilket betyder att jag nästan är två och en halv minut före tidsschemat. Det är fin känsla och jag har nu slutat fundera på att bromsa farten, inte så mycket för att jag vill utan snarare för att det inte behövs, jag springer på i den fart jag kan för tillfället.

Banan rullar upp i Bronx med hjälp av en kort men rätt brant bro och det känns att jag sprungit i drygt två timmar nu. Kroppen börjar så sakteliga tröttna på rådande aktivitet men det är inget dramatiskt och det är bara en mil kvar så jag känner mig fortfarande relativt stursk. Efter lite kringelikrokande i Bronx så är jag tillbaka på Manhattan och uppe på Fifth Avenue. Jag är på 128:e gatan och ska ned till 90:e innan jag svänger in i Central Park. Det är både bra och dåligt att kunna räkna ned kvarter efter kvarter men jag börjar nu få sådant tunnelseende att jag missar många radnummer så nedräkningen haltar betänkligt.

För att stödja cancerfondens hedervärda arbete har jag rosa bandet och rosa armvärmare som en del av min löparutstyrsel. Jag har fått många glada tillrop över de rosa armvärmarna och jag får nu även ett looking great pink Wolverine ropat efter mig och jag behöver inte ens kolla efter en man i rosa Wolverinekostym, jag vet att epitet är riktat till mig och jag gillar det!

Jag har mått oförskämt bra fram till 35 kilometer men nu är det en snabbt accelererande nedgång av välbefinnande. Jag har betat av Fifth Avenues sega motlut och svängt in i Central Park vars väg skiljer sig markant från de spikraka gator och avenyer loppet tidigare bestått av. Nu är det mer än landsvägsliknade väg med en ganska böljande topologi. Jag har knappt sju kilometer kvar men det är som sagt mer och mer besvärligt att transportera sig framåt, det börjar till och med närma sig asjobbigt.

Från att ha delat upp loppet i sjukilometersbitar är jag nu nere i att dela upp det i steg-för-steg-bitar. Varje steg är en utmaning och kraftansträngning som får mig att vilja stanna. Jag känner även att energin är på väg att ta slut, det känns som jag springer på ångor för tillfället. För att försöka få lite mer energi i kroppen fiskar jag upp min Red Bull shot jag har burit med mig hela resan. Tyvärr är jag stelfrusen om händerna och allmänt fumlig så jag lyckas inte skruva av korken. I vanliga fall hade jag antagligen försökt några gånger men nu blir jag momentant ursinnig, blodsockret är nog en aning lågt, så jag skriker svenska svordomar och kastar iväg den lilla flaskan så långt jag kan. Jag ångrar mig direkt då jag verkligen hade velat ha den gudabenådade drycken men det är nu kört då flaskan seglar iväg in i Central Park; FORE!

Det är en stor glädje att hela familjen står och hejar vid 38 kilometer då det ger mig ny energi och får mig att glömma smärtan en kort stund. Jag vinkar så mycket jag vågar och försöker springa snyggt och avspänt. Allt inom mig skriker att jag ska stanna och jag förbannar mig själv att jag kommit på att jag springa maran snabbare än 2:50. Det vore för tillfället oerhört mycket bättre att inte ha det här självförvållade kravet hängandes över mig. Jag funderar på vilka orsaker som skulle vara godtagbara för att skita i det här och lägga sig ned vid sidan av banan men 10 veckors hård indoktrinering av att det här är väldigt viktigt gör att jag inte kommer på några.

Jag svänger nu ut från Central Park upp längs kortsidan på av nämnda park. Jag tar kurvan så snävt jag bara kan och ser antagligen rätt plågad ut då en i publiken skriker dig deep man, dig deep! Jag är väldigt svag för amerikanska sportklyschor och vill skrika tillbaka yeah, I won’t leave anything out on the course, pain is just temporary but pride lasts forever men det hinner jag inte. Jag blir dock stärkt av tillropen och håller uppe humöret några sekunder.

Det är nu 800 meter kvar vilket i sammanhanget är kort men för tillfället känns fruktansvärt långt. Jag har fem minuter på mig men är ändå osäker på om jag ska ta mig i mål. Kroppen känns som den ska falla i bitar och det är framförallt benen som sitter riktigt löst till. Höftböjarna är knappt i brukbart skick och låren är redigt söndermosade. Jag har nu sprungit klart på kortsidan och svänger in i Central Park igen. Det är 300 meter kvar men jag tycker fortfarande att det är för långt och kan inte slappna av.

Det är först när jag har mindre än 100 meter kvar och ser målet som jag verkligen förstår att jag kommer klara det jag velat så länge. Jag stapplar mig över mållinjen och lyckan över att få stanna är helt obeskrivlig. Den är till och med så ljuv att jag glömmer att stanna klockan. När jag väl kommer på att klockan fortfarande rullar så har den fortfarande inte gått över 2:49 så jag vet att jag verkligen att jag klarat det!

Jag är lycklig men alltför trött och illamående för att riktigt förstå det. Jag vill bara lägga mig ned men ihärdiga funktionärer föser mig framåt. En fotograf kommer och ska ta en bild och jag försöker göra segertecknet men får upp fyra fingrar istället. När jag rätta till det tar jag ned alla utom långfingret så det blir inte riktigt den gest jag tänkt mig. Det ska bli spännande att se hur den bilden blev. Jag vill konversera andra löpare men jag måste med jämna mellanrum avyttra sportdryck i lämpligt utplacerade papperskorgar så jag får inget flyt i mitt socialiserande.

Jag får gå och gå för att hämta min inlämnade väska och det är en ambivalent känsla av svårt misär och total eufori. När jag väl fått min väska och tagit mig ur Central Park börjar vandringen mot hotellet. Amerikanerna är underbara på att berömma en insats så var och varannan person jag möter gratulerar till prestationen. Jag tackar dem alla så gott det går i mitt nuvarande skick. När en dam frågar hur fort jag sprungit och jag svarar henne around 2:48 blir jag så glad över att bli påmind om min tid att när hon sedan undrar om det beror på mina Spideman shoes, svarar jag helt plötsligt jättehögt OF COURSE IT DOES! Hon ser ut att tänka herregud vad jag ångrar att jag började jag prata med den här galningen men ler ändå vänligt.

Efter en eon av långsam gång når jag så äntligen hotellet och jag överös av gratulationer från familjen. Jag hoppar, eller här hoppas verkligen inte, jag stjälper ned min lekamen i ett varmt bad och får en kall öl i handen. Värmen och energin som fyller mitt inre puttar bort misären och kvar finns bara euforin. Känslan av ha lyckats med något jag kämpat hårt och länge för är sagolik och jag njuter av varje sekund! Nu gäller det att njuta av det här tills nästa fixa idé tar fäste.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det är en stor egokick att kolla resultatlistan: Tid 2:47:51, placering 229 av 50303.

Annonser

2 reaktioner på ”New York Marathon 2013

  1. Harlig läsning, kanon resultat! Grattis! Tråkigt att temperaturen gick ner som den gjorde då vi hade 18-20 grader dagen innan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s