St Ives 10k

Att resa någonstans utan att springa ett lopp känns helt vansinnigt så för undvika totalt dårskap letade jag upp ett millopp som skulle gå av stapeln på lämpligt datum och på passande avstånd från vårt semestercentra.

Loppet, som för övrigt heter St Ives 10K, var mycket välorganiserat och löparvänligt och en fröjd för asfaltstuggare. För personer som uppskattar en vacker och inspirerande bana var det nog den värsta bansträckning man kan föreställa sig dock.

Banan började med en kilometer svagt utför och sedan en kilometer svagt uppför. Den del som gick uppför sprangs på en väg som antagligen asfalterats under mellankrigstiden och sedan lämnats i glömska. Efter dessa två kilometerar kom man ut på en flygplats vars start- och landningsbanor fick agera löparbana i knappt sex kilometer.

Banan var här, som man kan förvänta sig av en flygplats, platt som en pannkaka och helt utan vindskydd. Även om det inte känts som om det blåst så mycket tidigare under dagen var det en rejäl vind som virvlade runt på banorna.

Som tur var fick jag en bra rygg i motvinden så jag fick en hyfsat behaglig resa fram till vändpunkten. I medvinden började jag sedan plocka löpare efter löpare vilket gjorde att jag bröstade upp mig ordentligt och sneglade med falskt medlidande på de trötta stackare jag sprang om. Mitt mål för dagen var att inte gå ut för hårt och sedan totalkrascha så jag hade sprungit väldigt lugnt och försiktigt första delen av loppet vilket nu gav utdelning.

Tyvärr har den senaste tidens orgier i onyttigheter satt sina spår och formen är därefter så jag hade ingen extraväxel att lägga in de sista kilometerna. Då den sista kilometern även går lätt uppför så blir det ingen fartökning alls utan bara en ökad ansträngningsnivå. I och med den kommer såklart ett burdust illamående som ett brev på posten.

På målrakan står familjen och hejar med den äran så jag gör en halvhjärtad fartökning in i mål. Väl i mål är det fullt fokus på att inte bete sig illa vilket inte är det lättaste. Det blir inte bättre av att en funktionär böjer sig ned framför mig och ska ta av tidtagarchipet från min sko. En viss scen från Monty Pythons Meningen Med Livet spelas om och om igen i mitt huvud och jag ber en stilla bön att panikillamåendet ska gå över.

Allt går i princip bra och någon minut senare är allt obehag över och jag känner mig nöjd och belåten. 38:35 blev tiden, vilket räckte till plats 25 av knappt 500. Jag tror att det är precis där jag ligger i dagsläget då det kändes som jag fick ut max idag. Nu börjar snart ett nyttigare liv och mer strukturerad träning så jag hoppas att fart och form snart är tillbaka.

Fullt fokus på att bli så snabb som möjligt på fem kilometer är det som gäller de närmaste veckorna!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s