Depeche Mode – Crystal Palace

I och med en tävling som gick ut på att beskriva sitt bästa konsertminne med Depeche Mode så skrev jag ihop mina minnen från när jag var var och såg dem i London för länge sedan. Tydligen gick det hem hos juryn för jag vann tävlingen och fick träffa bandet. Det här var mitt bidrag

Depeche Mode – Crystal Palace

Året var 1993 och jag var 17 år. Jag och en likasinnad vän hade för första gången fått resa utrikes föräldrafritt och då vi båda var stora Depechefans hade vi valt London med huvudsyftet att kunna se Depeche Mode spela live på Crystal Palace.

Som fattig student var det självklara valet av hotell det numera nedlagda Regent Palace vid Picadilly Circus. Det var ett spartanskt hotell där rummen saknade dusch och badrum och festande ungdomar fyllde korridorerna stora delar av kvällen och natten. Då det här var innan medelålderns bekvämlighetskätting slagit sina varv runt oss så bekom det oss inte alls, snarare tvärtom.

Det var slutet av juli och det var så varmt som det kan vara i London och jag minns tydligt frihetskänslan av att komma upp från tunnelbanan vid Picadilly Circus och världsvant, eller kanske mest nervöst och tafatt, checka in på Regent Palace. Man började känna sig vuxen och redo för allt.

För att fira den nyvunna känslan av vuxenhet hade vi beslutat oss för att pröva något så exotiskt som att äta på Kentucky Fried Chicken. Det här var en tid då snabbmat i Sverige fortfarande bestod av hamburgare och pizza så tanken på att få friterad kyckling snabbt kittlande. Stursk som jag var beställde jag in en 20-bitars i tron om att dess storlek skulle motsvara chicky bits.

Det gjorde det nu inte alls utan 20 stycken friterade kycklingfiléer i en stor hink var det som uppenbarade sig på disken framför mig. Så här i efterhand borde jag förstås ha skickat tillbaka hinken och erkänt att jag beställt fel men så jobbade inte jag utan det var bara att slanta upp vad det nu kan ha kostat och se stora delar av resekassan försvinna bort i flotyrdimman.

Eftersom jag var proppmätt redan efter tre flottiga kycklingfiléer och inte hade råd att slänga de resterande 17 fick hinken följa med mig vart jag än gick resten av dagen. I ett desperat försök att jämna ut snittkostnaden per måltid fick hinken bli min middag och jag sparade den även bredvid sängen i hopp om att den skulle kunna fungera som frukost nästa dag.

Dagen efter var så äntligen dags för konserten och trots att min resekamrat påpekade att det var ytterst osäkert huruvida hinkens innehåll fortfarande var tjänlig som människoföda så följde den med på väg mot Crystal Palace. Till slut fick även jag nog av friterade kyckling så på en tunnelbaneperrong mellan Picadilly Circus och Crystal Palace skildes hinken och mina vägar åt.

För att få så bra platser som möjligt hade vi gett oss av i löjligt god tid. Vi var dock långt ifrån först så vi satte oss ned i den sittande kö som slingrade sig från entren. Det kändes härligt att sitta bland alla Depeche fans och på knackig engelska bekantade vi oss med en del av dessa. Det ingav respekt att vid så unga år ha rest ensamma från Sverige för att se konserten.

När grindarna väl slagits upp och rusningen för de bästa platserna tagit fart var vi med på noterna och kom bara ett fåtal människorader från scenen. Väntan kändes olidilig och solens strålar värmde oss på ett relativt påträngande sätt. Timmarna gick och vi började känna oss rätt sega och undrade om vi verkligen skulle kunna komma igång då Depeche Mode skulle börja spela.

Dagen till ära var det flera förband men då vi varken kände till eller uppskattade de två första gjorde de inte väntan lättare alls. Det tredje förbandet var Sisters of Mercy och även om de verkade rätt trötta så fick de gång publiken hyfsat. Efter att ha spelat några av sina hits så avslutade de konserten med att mumla något om att de fullständigt sket i om vi uppskattat spelningen eller inte, de hade i vilket fall som helst haft jävligt kul.

Nu började vi verkligen känna att det vi var här för var i antågande och stämningen skruvades upp mer och mer. Minsta rörelse på scenen orsakade lätt hysteriska vrål bland publiken och när rörelserna äntligen inte var ytterligare ett falsklarm visste euforin inga gränser. Att jag äntligen blivit av med den fadda smaken av frityr gjorde även sitt till.

Det dagsljus som strålat över stadion på förbandens spelningar började så sakteliga avta och övergå i skymning vilket ramade in Depeche intåg perfekt. De suggestiva ljuden som inleder Higher Love skapade direkt en magisk atmosfär och uppföljningen med flertalet hits från Violator och Music for the Masses höjde nivån ytterligare.

I samband med att solen till slut gick ned drog de igång en av mina absolut favoriter, Stripped och Anton Corbijns fantastiska bildspel kom verkligen till sin rätt i det nyvunna mörker som intagit arenan. Trots att vi bara var halvvägs in i konserten började vi redan oroa oss för att den snart skulle ta slut. Den här kvällen ville vi skulle hålla på länge.

Favoritlåtarna avlöste varandra och alla de karakteristiska delarna i en Depechekonsert var givetvis på plats. Vi fick veva armarna i sidleds i Never Let Me Down Again, vi fick sträcka händer mot scenen och unisont vråla reach out and touch faith i Personal Jesus och vi fick om och om igen sjunga the grabing hands grab all they can, everyting counts in large amounts.

Det är svårt att så här 20 år i efterhand sätta fingret på varför jag skattar den här konserten högst av alla Depechespelningar jag varit på. Men det här är och förblir måttstocken jag mäter alla konserter med.

Annonser

2 reaktioner på ”Depeche Mode – Crystal Palace

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s