Stockholm Marathon 2013

Sällan har jag varit så spänd och förväntansfull inför ett lopp som inför Stockholm Marathon 2013. Efter en rätt motig vinter kom träningen igång riktigt bra under april och maj. Jag hade haft många pass som gått fortare än någonsin och endast två löppass som inte gått som jag velat.

Med den träningen i bagaget och ett allmänt gott humör så är det med lätta och glada steg jag beger mig till Stockholm Stadion för årets stora, för att inte säga största, begivenhet. Även vädret gjorde sitt till för humöret eftersom det var oändligt mycket trevligare än året innan, då det spöregnade och var fyra grader varmt.

Nere på Östermalms IP är det mer folk än någonsin tidigare, något som också bekräftades av speakerrösten, vilket gör att man får kryssa sig fram mellan stretchande och insmörjandes löpare. Själv brukar jag smörja in väl valda delar av kroppen med vaselin i hemmets skyddande mörker men många anser att det här är inget att skämmas över utan visar skamlöst upp både det ena och det andra i sin iver att vaselinbekläda utsatta partier av kroppen.

Om sanningen ska fram hade jag i år också tänkt ta seden dit man kommer och smörja in mig på Östermalms IP men då jag av misstag packat ned mjukgörande fotkräm i stället för vaselin lät jag det bero. Det var antagligen lika bra det.

Efter att ha packat ihop mina saker och lämnat in dessa på klädesinlämningen går jag vidare mot startfållan där jag tänkt samla kraft och mod inför starten. Nu blir det inte så mycket till kraftansamlingen eftersom jag direkt stöter på gamla bekanta och diskuterar löpning så hälften hade varit nog.

Jag är nu så i gasen att jag håller på att hamna i självsvängningen och om inte startskottet avfyras snart kommer jag inom kort prata ihjäl de stackare som är i min närhet. Nu är det som tur var inte många minuter kvar och då de sista tre minuter dessutom förgylls med ned Slades gamla hit Run Runaway är starten över mig innan jag hinner ta livet av någon.

Startskottets ljuvlig klang släpper iväg oss och skolorna borde titta på maratonstarter istället för kosläpp för det här är bra mycket mer spektakulärt; jag erkänner villigt att allt förvisso är relativt. Jag har handbromsen i från början för benen vill inget hellre än att rusa. Att jag dessutom har hundratals andra löpare på grönbete runt omkring mig gör inte saken lättare men jag håller mig i lugn och bromsar för glatta livet.

Första kilometern passeras detta till trots på tre minuter och 50 sekunder och jag bromsar ytterligare något. Efterföljande kilometerar gå precis under fyra minuter och det känns i princip som jag är ute på en kvällspromenad med familjen. Jag springer bredvid kollegan och träningspartnern Johan och vi trimmar farten allt vad vi kan för att inte rusa iväg. Ibland skenar vi men det åtgärdas omgående och kilometerskyltarna passeras precis när de ska.

De första fem av nämnda kilometerar tar knappt 20 minuter att avverka och det handlar fortfarande enbart om att hålla farten nere. Det har aldrig känts så lätt att springa i fyraminutersfart och jag känner att idag är det min dag. På Södermälarstrand är medvinden som en varm hand i ryggen och farten går upp en aning utan ökad ansträngning vilket alltid är angenämnt. Första ansatsen upp till Västerbron är brant och farlig så vi smyger uppför den för att sedan ta ut stegen igen på den mindre branta men likväl sega bron. Halvvägs upp för Västerbron förkunnar Johan att han inte håller för tänkt fart idag utan tänker slå av en aning. Jag tackar för sällskapet och tuggar vidare.

Vid vätskekontrollen som dyker upp en liten bit efter Västerbron rycker jag åt mig ett glas av en vänlig funktionär och blir förvånad när hon verkar veta vad jag heter och hejar på bra. Det tar någon sekund innan jag ser att det är en kollega som delar ut att vätskan och det tar ytterligare någon sekund innan jag hinner reagera på den nyvunna informationen. Jag hinner i alla fall få ur mig ett hejande läte innan jag är utom hörhåll.

Den första milen är nu avverkad och det har gått precis enligt plan. 39 minuter och 30 sekunder har det tagit och håller jag nu bara farten är det inte mer än två timmar och 10 minuter kvar av löpning. Det är långt ifrån ett bra sätt att se på loppet så jag slår bort uträkningen och tänker mer på hur lång tid det är kvar tills jag ska få min första vätska langade.

I vanlig ordning har Stefan ställt upp och ska langa vätska och han står och väntar vid Stadshuset med drycken i högsta hugg. Överlämningen går smidigt och även själva inmundigandet går som planerat. Farten är fortfarande precis som den ska vara och fokus ligger fortfarande på att hålla ned den, inte tvärtom som det kommer bli förr eller senare.

Torsgatans motlut gör stegen kortare och andningen något mer ansträngd men i och med den lilla tidsbuffert jag byggt upp kan jag unna mig att ta det lugnt och fint uppför backen. Precis innan jag svänger runt upp på Odengatan står hejningarna som spön i backen och ytterligare ett gäng kollegor hejar för full hals.

Knappt hundra meter senare står hela familjen och hejar för allt vad de är värda vilket ger en sådan ofantlig kick att det inte går att hålla ned farten och hade jag varit en travhäst hade jag blivit diskad för galopp. Jag besinnar mig hyfsat snabbt och faller tillbaka till att hålla mina fyra minuter per kilometer.

15 kilometer passeras på 59 minuter och det känns knappt som loppet har börjat vilket är en oerhört angenäm känsla. Banan följer Odengatan fram till Birger Jarlsgatan där man tar höger och fortsätter uppför Karlavägen. Nu är det en kilometer som hela tiden smyger sig uppför så det är lätt att luras att tro att krafterna tryter när det i själva verket är banprofilen som lömskt tröttar ut en.

Det här vet jag av erfarenhet så jag låter mig inte nedtryckas av att det känns en smula jobbigare för tillfället att hålla farten. Jag vet även att när vi kommer upp på Vallhallavägen är det lätt utför och några riktigt behagliga kilometerar. Mycket riktigt så är allt glömt och förlåtet efter några 100 meter på Vallhavägen och när Stefan står med langning nummer två i högsta hugg känns allt oförskämt bra.

Jag ligger nu i en suverän klunga med samma tidsplan som jag och jag håller mig i bakgrunden för att snylta så mycket jag kan på vindskyddet. Det fungerar strålande och jag bestämmer mig för att hålla mig i klungan runt hela Djurgården. Jag har alltid svår ångest inför Djurgårdspartiet av loppet eftersom det är rätt tunglöpt och bedrövligt lite publik. Jag klamrar mig därför fast i klungan och både 20 kilometer och halvmaran passeras exakt enligt plan. Jag hinner även få ytterligare en dryck langad av Stefan innan vi via Lindarängsvägen ger oss ut på Djurgården.

Jag behöver inte längre bromsa för att hålla farten men jag behöver heller inte kämpa för densamma. Manillavägen bjuder som vanligt på motstånd och pulsen går upp en aningen innan jag passerar Manillaskolan och den efterföljande nedförsbacken bjuder mig på ett uns vila.

25 kilometer passeras något snabbare än en timme och 40 minuter och jag längtar tills jag är ute på Strandvägen och kan slippa springa i det publikvakum jag befinner mig i nu och som inte alls känns speciellt inspirerande. Innan Strandvägen hinner jag få en till langning, med Red Bull den här gången, och det känns som att jag klarat den värsta delen av loppet.

När jag ska börja pressa i mig Red Bullen så känner jag att det kommer bli tufft att göra i farten då jag fått mitt sedvanliga illamående. Jag kämpar dock på och får i mig större delen av flaskan innan jag slänger iväg den.

Jag har nu börjat få en väldigt otrevlig känsla i kroppen. En känsla jag känner igen alltför väl men som det var väldigt länge sedan jag hade. Det jag pratar om har många namn men jag brukar föredra att kalla det soppatorsk. Det var som sagt väldigt länge sedan jag råkade ut för det, speciellt på ett lopp, men känslan går inte att ta miste på.

Av någon anledning har tydligen min fettförbränning inte kommit igång ordentligt och nu är alla kolhydrater slut och det är godnatt. Jag kan ta mig fan inte tro att det är sant då det har känts helt fantastiskt fram till för en kilometer sedan! Jag försöker trycka på och hålla fast vid klungan jag har hängt på runt hela Djurgården men det går inte att hålla ihop alls, kraften och orken trillande ned i Djurgårdskanalen och sjunker fortfarande.

Jag vill bara lägga mig ned och gråta men håller mig i skinnet då det skulle vara en aning teatraliskt. Till skillnad från förra året då jag frös och mådde piss men kunde kämpa mig fram sitter jag nu här med en väl fungerande motor men utan något som helst bränsle.

Bryttankarna är mer än starka men jag bestämmer mig för att ta mig i mål som någon form av straff alternativt en läxa i högmodets farlighet. Tankarna är inte direkt ljusa men trots totalhaveriet går det faktiskt att ta sig framåt. Jag lullar på och tar inte längre notis om kilometerskyltar eller att jag konstant blir omsprungen. Jag behöver nu ta en hel del gångpauser för att vara säker på att mig i mål och det är aldrig ett speciellt bra läge att vara i.

Jag satsade återigen allt på ett kort och som så många gånger förr gick det inte. Vad det berodde på den här gången känns mer oklart än vanligt men det är bara hårklyveri för resultatet är det samma. Eftersom kroppen för övrigt känns relativt bra kan man mäkta med ett leende och en och annan vinkning till hejade vänner och kollegor. När Stefan delar ut den sista drickan stannar jag och småpratar lite med honom vilket alltid är trevligt. Kanske inte det optimala att göra om man jagar en bra tid men nu är det som det är. Väl upp på Odengatan står familjen och hejar och den här gången kan jag stanna och krama om Axel och Lisen som blir väldigt förvånade: varför springer du inte pappa? Jag svarar att det är för att det gått åt helvete varpå båda snabbt säger att man inte får svära.

Jag hasar iväg de sista kilometerna, tar ett snack med ytterligare en kollega vid Roslagsgatan, för att sedan moloken lunka in på Stadion och se klockan slå över till tre timmar och sju minuter. Det var bra länge sedan jag tog så lång tid på mig att springa ett maraton. Jag är inte glad någonstans men ändå rätt nöjd över att jag tog mig mål då sista milen varit minst sagt varit urlakande.

Som för att spä på mitt missmod har det dessutom börjat spöregna vilket får mig att känna mig om möjligt ännu mer usel. Mitt rationella jag viskar till mig att det är patetiska att tycka synd om sig själv för något sådant här. Mitt energitömda känslomässiga inre tycker dock precis tvärtom och anser att en rimlig reaktion vore att lägga sig gråtande i fosterställning tills någon snäll samarit tar hand om mig och löser det här.

Som tur är vinner min rationella sida och jag byter om och tar mig hem för egen maskin.

Jag har under loppets sista timma lovat mig själv flera gånger om att aldrig mer springa ett maraton eller ens springa över huvud taget. Löpningen har aldrig känts så förjävlig som då. Nu dröjer det dock inte förrän till nästa dag då barnen springer minimaran förrän jag inser att det bara var tomt prat. Det finns inte en chans i helvetet att jag skulle sluta springa eller inte springa fler maraton.

Målet är redan satt på Stockholm Halvmaraton och New York Marathon. Fortsätter jag träna som jag gör ska jag förr eller senare klara att springa de där 42195 meterna i fyraminutersfart!

Annonser

6 reaktioner på ”Stockholm Marathon 2013

  1. Tjena Jakob!

    Du sprang i alla fall så pass fort att jag missade dig båda varven där jag stod på Strandvägen 🙂

    Tänkte höra vad du har för erfarenhet av Red Bull under lopp? Själv har jag druckit Red Bull i princip varje dag sen 2001. Inte bra, men det är svårt att bryta en vana.

    Min erfarenhet av denna dryck är att jag får en bra kick som varar en kortare stund, men sen blir det en djup svacka (som när insulinet slår på efter ett sockerintag). Den slutsats jag har dragit är att inte ta Red Bull förrän typ 15-20 min innan målgång.

    Jag kraschade flera gånger under lopp innan jag började med upplägget att vänta med drycken till slutet av loppet.

    MVH/ Tom

    1. Ah, Red Bull denna gudabenådade dryck. Jag har tagit det på många lopp och det har i princip alltid fungerat bra. Det absoult bästa har varit deras shots men de finns inte längre.

      Jag tar dem inte heller förrän i slutet av loppen och då det ska det inte vara mer än 20-30 minuter mellan för att undvika dippen!

  2. Kommer du till NY igen för att springa? När blir det? Får se om vi inte kan få ihop en svensk hejarklack till loppet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s