Berlin Marathon 2012

Om diamanter är flickas bästa vän så är ursäkter en löpares. Att ha ursäkter som förklarar varför det inte har gått som man vill när man sprungit ett lopp är fullständigt nödvändigt för mig. Att lägga så mycket tid och kraft som jag gör på att springa och sedan inte ha en ursäkt när det inte går som jag vill skulle var helt ohållbart. Speciellt då det i princip aldrig går som jag vill.

För ett år sedan, när jag stod på startlinjen till Berlin Marathon, fanns det inga ursäkter, inga brasklappar eller undanflykter. Allt hade gått precis enligt plan träningsmässigt, vädret var perfekt och banan var lika platt som vanligt. På grund av detta var det väldigt bittert att inte alls få till det enligt plan. Att stå med byxorna nere och inte ha något att skylla på är aldrig kul.

När jag nu ett år senare återigen står på startlinjen är situationen det helt omvända. Mitt ursäktskonto är fyllt till bristningsgränsen. Jag har de senaste månaderna kunnat bocka av följande: bihålsinflammation, bruten lilltå och tre kraftiga förkylningar. Att jag dessutom kryddade detta med att bli magsjuk veckan innan var grädden på moset som tog bort alla mina egna krav på att lyckas prestera på max.

Sista dagarna har dock varit väldigt trevliga så humöret är det inget fel på. Att jag dessutom sett två frodiga danskar väg till starten gå och blossa cigaretter med nummerlappen på bröstet har i sitt absurda fördomsuppfyllande sceneri fått igång mig ordentligt.

I startfållan är det uppsluppet och harmonisk stämning. Jag har ställt mig en aning längre bak och slipper därigenom den värsta trängseln. Eftersom jag släppt tankarna på springa 42.2 kilometer snabbare än vad jag någonsin tidigare gjort så tar jag det lugnt och fint när starten närmar sig och de tre främsta startgrupperna slås ihop.

När väl starten går håller jag mig väldigt lugn och bestämmer mig för att ha som mål att inte springa om någon den första kilometern. Det är väldigt enkelt då de allra flesta startar långt snabbare än sitt blivande snittempo. Det är en bred och härlig väg man springer på så trots den stora folkmassan som ger sig av är de inga problem att springa ostört. Det enda som stör, eller mest förvånar faktiskt, är mannen som tvärt stannar och går mot strömmen för att plocka upp den gel han har tappat. Otroligt dumdristigt gjort och att han inte trampas ner är ett under.

De första två kilometerna rullar på i ett behagligt tempo. Lite för behagligt visar det sig då klockan tickat en aning för mång tick. Till skillnad från andra lopp stressar jag inte upp mig utan känner mig lugn i vetskapen om att det är fyrtio kilometer kvar att ta igen förlorad tid på.

Jag har nu fått syn på ett antal röda ballonger en bit framför mig. Ballongerna hålls av de farthållare som ska springa in på en tid strax under tre timmar. En plan utformas i mitt inre om att lägga mig bakom nämnda farthållare och ligga där den första milen. Planen känns oerhört påhittig och jag är mycket nöjd över den.

Sagt och gjort, jag ökar farten något, kommer ikapp klungan och tränger mig in i den och myser. Det går jämnt och fint och sekunderna jag tappat i början är redan uppättna. Farten är lite snabbare än vad som krävs för sub tre, vilket är löparjargong för att springa maran under tre timmar, men det känns så lätt och ledigt att det passar mig perfekt.

Efter drygt åtta kilometer verkar det som om farthållarna har insett att det gått lite för fort för de slår av på farten något. Det är visserligen ännu bekvämmare men jag känner mig så pigg att min påhittiga plan från kilometer två överges och jag håller fast vid mitt tempo och drar ifrån.

Strax före kilometer nio kommer jag ifatt Olle och vi har sällskap fram till milmarkeringen. Olle snackar på och det är väldigt trevligt men jag känner att de här är inte rätt tillfälle att socialisera så jag tackar för sällskapet och ökar farten en aning. Första milen har avverkats på strax under 42 minuter och jag bestämmer mig för att se vad jag kan öka till utan att riskera kollaps.

Ökning går fint och nästföljande fem kilometrar går på 20:20 utan någon större ansträngningsökning. Det är såklart glädjande men jag är fortfarande nervös över all missad träning så jag slår av på farten en aning. Det är mycket farttrimning i det här loppet hittills men det blir så när jag försöker springa på känsla.

Tjugo kilometer passeras i ett huj och milen mellan tio och tjugo kilometer gick på en bit under 41 minuter så den positiva trenden håller i sig. Vid 22 kilometer står Tessan beredd med langning. Jag har krängt av mig vantarna och armvärmarna, som blivit överflödiga i den stigande temperaturen, och har paketerat alltsammans i en prydlig boll. Jag kastar över bollen till Tessan i samma stund som jag hugger den Red Bull hon står beredd med. En i sanningen lyckad och avancerad manöver att utföra i fyraminutersfart!

Koffeinet, sockret och taurinet kickar in någon kilometer efter att jag svept ned Red Bullen och det känns väldigt bra. Jag är hela tiden orolig att benen eller orken ska tryta men inga sådan tendenser känns alls. Milen mellan tjugo  och trettio kilometer har också tagit runt 41 minuter så farten håller fint.

De fem kilometer som följer efter trettio brukar vara lite av en vattendelare för hur loppet ska fortlöpa så jag koncentrar mig till det yttersta för att hålla ihop. Jag har hittills haft det behagligt och känner att desto närmare jag kommer målet desto troligare är det att jag kommer ha kraft nog att härda ut den stundande plågan.

Koncentrationen och fokuset har hjälpt och femman mellan trettio och trettiofem har gått på 20:50. Jag blir glad i hågen men slår ändå inte klackarna i taket då det som vanligt krupit upp ett förbannat illamående. Vid trettiosex kilometer står Tessan och hejar igen och det stärker men jag mår helt klart sådär.

Nu är det bara sex kilometer kvar och jag förmår mig själv att slå över till autopilot och tvingar benen att hålla farten. Illamående kulminerar och det hela går tyvärr över styr. Som tur är tappar jag inte allt för mycket fart och det känns lättare ett litet tag efteråt. Autopiloten fungerar dock fortfarande och har ställt in sig på en låt-det-inte-gå-över-styr-igen-fart .

Jag är nu inne i en bubbla och missar några kilometermarkeringar och allt jag tänker på är att benen ska ta mig framåt i en så pass hög fart jag mäktar med. Jag väcks bryskt upp ur min fokuseringsbubbla när springer igenom en dusch och blir alldeles blöt. Framförallt blir mina tuffa solglasögen, som jag kan vara mig själv bakom, nedstänkta så jag ser inte speciellt mycket. Det känns inte hållbart så jag tar av mig solglasögonen och torkar av dem på linnet.

Bubblan jag var inne och ruvade i har nu spruckigt helt och jag måste komma på ett nytt sätt att hålla fokus. Som en skänk från ovan dyker det då upp en äldre asiatisk herre i Mimmi Pigg dräkt i synfältet. Nog för att jag blev omsprungen av Elvis i London Marathon 2007 men jag blir ta mig fan inte slagen av Mimmi Pigg! Jag höjer farten och tar sikte på fru Pigg och kommer ikapp och förbi. Jag känner mig nöjd då jag känner att Mimmi är akterseglad.

Trots glädjen känner jag tomhet, Mimmi Pigg hade lett mig framåt i flera minuter, jag springer nu utan mål och mening. Som tur är finns det fler mål att ta sikte på. Det första jag ser är en löpare med camel-back, det vill säga en specialgjord ryggsäck att ha vätska i. Jag känner att det är helt i paritet att bli slagen av ryggsäckslöpare som att bli slagen av Mimmi Pigg så fokus förflyttas och farten bibehålls. Ryggsäckslöpare passeras och ett nytt mål eftersöks omgående.

Om de två föregående antagonisterna hade varit smärtsamma att ha sprungit långsammare än är det inget om vad känner av löparen jag nu fått syn på, en barfotalöpare! Han är det inte fullt ut då han har ett par barfotaskor, där har vi ett oxymoron om något, på sig men det gör det samma. Jag ska bara om honom.

Innan jag har hunnit ikapp och förbi passerar jag fyrtio kilometer och ser att jag har tappat en del. Det är ingen katastrof men ändå lite surt nu när jag har kämpat på så ordentligt. 21:35 har det tagit mig att springa de senaste fem kilometerna och det är för långsamt. Jag har dessutom tappat bort barfotalöpare vilket också känns irriterande. Nåväl, Born to Run är en helt ok bok har jag hört.

Något som är glädjande är förstås att jag passerat fyrtio kilometer och det bara är drygt två kilometer kvar. Jag blir också glad när jag inser att jag kan springa väldigt långsamt och ändå ta mig under tre timmar. Glad är förresten fel ord för jag har svårt att ha positiva tankar för tillfället då det tar emot rejält att föra sig framåt.

På något sätt går det trots allt framåt och fyrtioen kilometer passeras och jag ser nu den triumfbågeliknande byggnad man springer under på väg mot upploppet. Jag vågar fortfarande inte vara säker på att jag kommer ta mig i mål då det känns som att jag när som helst kan falla i bitar. Jag håller ihop mig själv så under bågen kommer jag i alla fall och jag ser nu målet.

Jag passerar fyrtiotvå kilometers-skylten och nu är det bar 195 meter kvar och även om allt i mig skriker att jag ska stanna så pressar jag mig in i det sista och tar mig stapplande in på en tid av 2:56:40.

Jag är nervös över vad som ska ske då jag stannar då jag mått väldigt dåligt den senaste tiden. Som tur är behöver jag inte vara nervös länge för efter några sekunder, då kroppen insett att jag står still och däreigenom har slutats plågas, kommer det endorfiner och adrenalin i svallvågor. Jag känner mig som en sällskapssjuk överförfriskad pubbesökare som söker ögonkontakt med folk att prata av sig med.

Jag ser en man med Örebro IK tröja framför mig som jag går fram till och vrålar heja Örebro! Han ser något överraskad ut men verkar också glad och undrar om jag slagit personbästa. Nej, det har jag inte! Vrålar jag tillbaka fortfarande lika glad  vilket gör att han ser ännu mer förvånad ut. Jag följer upp med ett –Vi är i mål, så jävla skönt! Vilket leder till high-five och handskakningar.

Jag är glad och vill krama hela världen så jag pratar på med alla jag ser. Det var länge sedan jag kände mig så här upprymd. När jag tagit mig igenom målområdet får jag tag min gode vän, kollega, träningspartner och de senaste dagarna även resesällskap; 2:38-Karlsson. Det visar sig att han inte längre är 2:38-Karlsson utan numera är 2:34-Karlsson. Helt galet bra och snabbt kutat som vanligt. Där är en löpare som inte behöver ursäkter!

För att sammanfatta de senaste timmarna kan jag konstatera att dagen började med ursäkter och slutade i eufori, en lyckad övergång minst sagt.

Annonser

2 reaktioner på ”Berlin Marathon 2012

  1. Det sköna med maratonsmärtan är just när den slutar. Man kan också försöka sticka nålar under naglarna och se hur det känns när man tar bort dem, men det är ändå inte samma sak. 🙂

    1. Det är så sant som det är sagt, det är obeskrivligt skönt att stanna när man är i mål. Att stanna innan mål är dock bara grovt ångestframkallande 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s