Stockholm Halvmaraton 2012

Det är svårt att i förväg veta vilka saker som kommer ha stor påverkan på ens fortsatta liv och det kan även vara knepigt att i efterhand peka på enskilda händelser som styrt livets riktning. Vissa saker är dock solklara vändpunkter och en sådan inträffade för 10 år sedan då jag stod på startlinjen till det som då hette St:Eriks Loppet redo att springa mitt livs första lopp.

Jag hade blivit utmanad av en kollega några månader tidigare och således börjat löpträna lite sporadiskt för att komma i någon slags dräglig form. Det är oklart hur mycket träning jag fått men jag minns att jag var galet nervös när jag stod och väntade på starskottet.

Utan någon som helst erfarnhet av att springa lopp gjorde jag flera klassiska misstag under loppet. Till exempel startade jag alldeles för fort och jag prioriterade att springa förbi vätskekontrollerna istället för att dricka på dessa för att tjäna några sekunder.

Det här beteendet resulterade såklart i att jag tog totalt slut efter knappt 13 kilometer och fick stapplande fösa mig själv i mål på en tid runt 1:50. Väl i mål vräkte jag i mig allt i sockerväg jag kom över, bland annat fem gigantiska kanelbullar, och hasade mig moloken hem.

Hemma kollapsade jag i sängen tills magen skadeglatt undrade om jag verkligen trodde jag skulle få behålla de fem gigantiska kanelbullarna jag vräkt i mig någon timme innan. Jag hade inte alls funderat i de banorna men magen hade redan bestämt sig så det var bara att säga tack och adjö till bullarna och sedan krypa tillbaka till sängen och förpassa sig till ett komaliknande tillstånd.

Här kan man tycka att jag borde ha gjort mitt på löpartävlingarna men så blev det inte.

Så 10 år och 22 maratonlopp senare står jag på samma startlinje redo att springa Stockholm Halvmaraton, som loppet nu heter. Även om jag är oändligt mycket bättre förberedd än jag var första gången jag sprang loppet så har sommarens missöden gjort att jag inte alls är i den form jag skulle vilja vara.

Jag har länge haft som mål att springa halvmaran snabbare än 80 minuter, och varit knappt 30 sekunder ifrån som närmast, men idag finns inte den formen i mig. Jag tror att jag har möjlighet att ta mig in på en tid runt 82 minuter men frågan är om jag är beredd att plåga mig för att uppnå den tiden.

Jag har placerat mig i vad jag tror är en hyfsad position i startfållan och står och småpratar med några trevliga löpare. När starten väl går inser jag att det är mycket längre till startlinjen än vad jag har trott och det tar mig en halv minut att komma fram till mattorna som registrerar min start. Det är trångt och bökigt och det går inte alls att springa i den fart jag har tänkt mig. Visserligen är det ganska behagligt men ändå frustrerande.

När jag kommer till första kilometern och ser att det tagit nästan fyra och en halv minut så bestämmer jag mig att det inte är värt att plåga sig idag för att springa några minut snabbare. Jag ställer in farten på att vara behaglig och springer vidare.

Vädret är riktigt härligt och det är mycket folk ut och hejar. I vanlig fall är jag så koncentrad på att hålla farten uppe att jag inte tänker så mycket på omgivningen men idag är det annorlunda. Det känns väldigt roligt att ta del av folkfesten och hejaropen på ett mer aktivt sätt.

Jag är på ett strålande humör och när jag ser att kilometrarna klockar in på runt fyra minuter blir jag ännu gladare. Jag passerar milen på prick 40 minuter och medvinden på Norrmälarstrand gör att farten höjs något.

När jag svänger in på Tegelbacken och sedan vidare mot riksdagshuset får jag lite Tour de France-känsla av all publik som står och hejar. Det är så jäkla härligt allting. På Skeppsbron står familjen och hejar och det blir high five och rejäla hurrarrop.

När jag kommer ned på Södermälarstrand blir jag omsprungen av en rapp italienare och jag känner att det kanske är dags att plåga sig lite så jag tar rygg på honom och höjer farten. Det går fint i någon kilometer men sen börjar det kännas lite jobbigt och mitt nya bekväma jag säger tack för kaffet och låter honom försvinna iväg.

De fem kilometrarna mellan 10 och 15 har dock gått hyfsat snabbt och jag känner att jag med gott samvete kan ta det lugnt och harmoniskt uppför Tantobacken. De övriga gånger jag sprungit det här loppet har backen var en riktigt pina men idag är den en mild västanfläkt. Efter backen är det platt ett tag men sen ska man upp för ytterligare en brant på St Paulsgatan vilket känns lite drygt.

Innan krönet av backen står det en gäng och hejar på mig varav Stefan ropar att jag får för fan springa på lite. Något jag gestikulerar att jag inte alls tänker göra, jag har det så fint i min bekvämlighetszon.

Efter St Paulsgatan bär det av nedför Slussen där familjen återigen står och hejar och sen är det i princip bara Skeppsbron kvar. Jag börjar bli omsprungen av folk som spurtar och jag försöker mig själv på en spurt men lägger omedelbart ned de försöken då jag vill njuta hela vägen in i mål.

Stämningen är fantastisk hela vägen in i mål och det är med ett stort leende jag tar mig över mållinjen, 26 minuter snabbare än vad jag gjorde för 10 år sedan.

Det kan kännas märkligt att några minuters tidskillnad på 21 kilometer kan ha så stor påverkan av hur ett lopp upplevs men så är det i mitt fall. Jag skulle gärna tro att eftersom det är kändes så pass lätt borde det inte vara några problem att springa flera minuter snabbare men så fungerar det inte alls för mig. Det är synnerligen binärt det här!

Det känns i alla fall skönt att fira 10 år som löpare och jag är säker på att jag kommer stå på många startlinjer i flera decenier till!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s