Stockholm Marathon 2012

Att inget maraton är det andra likt är något jag verkligen är beredd på när det återigen är dags för en av årets stora höjdpunkter, Stockholm Marathon. Vädret kan minst sagt variera i Juni i Stockholm och från att ha varit 29 grader och sol för fyra år sedan var det idag runt 4 grader, spöregn och kraftig blåst. Jag hade med stort intresse följt väderprognoserna dagarna fram till loppet och även fast dessa bara pekat på värre och värre väder trodde jag inte att det skulle bli så illa som det nu var. Nåväl, vädret är inget som går att påverka så det är bara att försöka anpassa sig.

För första gången ska även Therese springa Stockholm Marathon vilket betydde att vi var två nervösa löpare som försökte förbereda sig inför dagens drabbning. Vi resonerar en hel del om vad vi ska ha på oss för att tackla dagen så bra som möjligt. Själv bestämer jag mig för att springa i linne, armvärmare, vantar och mössa medan Therese kör på en mer vinterlik klädnad med tights, underställ, långärmat och så vidare. Hon undrar försynt om inte jag också borde ha underställ men det vill jag inte kännas vid, tävling springer man i linne.

Vi drar på oss många lager överdragskläder för att transporten till starten inte ska bli alltför obehaglig och sen bär det av. Vi har sällskap med grannen Johan och lite senare möter vi även Stefan som ska hjälpa till med att langa vätska till mig.

Väl framme vid Östermalms IP är det mycket glesare än vanligt på planen då största delen av alla löpare står och trycker inne i något av alla de tält som är uppställda. Det är riktigt kallt, blött och blåsigt nere på planen så vi följer alla andras exempel och pressar oss in i ett tält och försöker hålla humöret uppe. Det går sämst för Therese som säger att hon ska skita i det här och åka hem. Det gör hon såklart inte men tanken lockar även mig mer än vad jag vill erkänna.

Vi håller oss inomhus så länge de går men 15 minuter innan start måste man infinna sig i startfållan så 20 minuter innan start är alla överdragskläder inlämnade och jag står i shorts och linne i snålblåsten. Då vaknar man till liv vill jag lova. Tur att gubben som har valt att springa i speedos glider förbi för den synen värmer upp mig i sin absurdhet.

Jag har en billig regnponcho på mig som jag ska slänga ifrån mig någon minut innan start och den värmer en aning så kylan är ändå hanterlig. Jag säger lycka till och hej då till Therese och Johan och beger mig till startfållan. Där pågår uppvärmning i någon form av ringdans och det är mycket glesare än vanligt. Jag hittar kollegorna Johan och Mattias och vi skrattar åt vädret och konstaterar krasst att det kommer bli kallt.

Jag och Johan har samma tidsmål, något vi insett inte kommer vara alltför lätt att hålla med de yttre förhållandena, så vi ska slå följe. Mattias ligger på en helt annan nivå så honom kommer vi inte se röken av.

Det är en stor befrielse när startskottet går och vi äntligen får komma iväg. Jag känner mig väldigt kall så jag har svårt komma igång. Jag har även problem med att känna någon riktigt entusiasm över det som komma skall. Första kilometern går lite för långsamt men det är bara positivt då jag oftast startar alldeles för fort. Jag springer bredvid Johan och vi ökar något för att komma i fas med vårt tidsmål.

Det går fint och vid tre kilometer är tiden precis det den ska vara. Jag känner att det går lite för fort och släpper Johan och kör på i eget tempo. Vinden och regnet känns inte alltför betungande och även om jag är några sekunder efter plan vid fem kilometer är humöret gott. Jag ligger i bra klunga vilket är riktigt viktigt då vi snart ska springa längs Södermälarstrand där motvinden kommer vara betungande.

Jag har lyckats få riktigt bra ryggar att gå på så motvinden påverkar inte alltför mycket. Väl framme vid Västerbron har klungan glesats ut en aning men det går fortfarande att skydda sig mot de värsta vindbyarna. Regnet piskar i ansiktet och det är svårt att hålla de negativa tankarna borta. När bron är avverkad och jag kommer ned till Norrmälarstrand är det medvind vilket känns ljuvligt. Jag bärs fram av vinden och det går lätt att hålla hög fart. De positiva tankarna är snabbt tillbaka och när Stefan langar vätska vid Stadshuset känns allt riktigt bra.

Allt flyter på fint längs Vasagatan och uppför Torsgatan. I korsningen Torsgatan Odengatan så står familjen och hejar glatt vilket alltid ger en stor kick. Jag avundas Axel och Lisens regnkläderen då jag själv är helt genomblöt. Det står även en hel del vänner och bekanta och hejar längs Odengatan och jag blir verkligen glad över att de har tagit sig ut i det här vädret för att heja.

Banan slingrar sig vidare och inne bland husen är vinden inte speciellt störande så det är vid gott mod jag tar nästa vattenflaska vid 17 kilometer. Stefan har tagit sig dit på sin sons sparkcykel och slår även följe en bit längs Valhallavägen då han ska langa igen vid 22 kilometer ut på Lindarängsvägen.

I och med att banan gjordes om för två år sedan springer man nu ut på Djurgården via Djurgårdsbrunsvägen. Det är kraftigt medvind och så det känns fantastiskt lätt. Jag vet att jag snart måste vända in på Greve von Essens väg, rakt in i motvinden så jag försöker hitta en bra klunga att ligga i. Det går väldigt bra fram tills det att vi väl svänger in på sagda väg och klungen blir till ett rakt streck där alla försöker skydda sig från det som möter oss.

Jag har förberett mig på att det ska bli en redig utmaning att möta vinden men är inte beredd på hur vidrigt det är. Jag vet inte vem Greve von Essen är och antar han antagligen är oskyldig till denna motvind och har fått ge namn till vägen på helt andra grunder än att plåga maratonlöpare men det spelar ingen roll för just nu hatar jag honom innerligt. Det här är nog det värsta jag sprungit i någonsin och mitt humör sjunker som en sten i Mariannegraven.

Jag börjar dessutom bli löjligt kall och grämer mig ordenligt över att jag inte satt på mig mer kläder. Något jag grämer mig ännu mer över är att jag fnysit åt Thereses förmaningar om att jag borde sätta på mig mer kläder. Det är något jag kommer få höra i all framtid. Eftersom jag trots motvind, regn och kyla faktiskt tar mig framåt så tar vägen till sist slut och vi svänger åter in i den den ljuva medvinden. Stefan står återigen och langar och han ser nog på mig att jag inte är helt nöjd för han peppar på bra att jag ska slå bort de negativa tankarna.

Det lyckas jag också med och medvinden gör att farten höjs igen. De åtta kilometerna på Djurgården är sega men jag lyckas hålla humöret uppe och tycker inte jag tappar allt för mycket fart. Jag håller mig ifrån att kolla på min klocka eftersom det lätt kan få mig ur balans men det finns stora klockor som skvallrar om tiden var femte kilometer. Dessa talar i klartext om för mig att jag springer långsammare och långsammare men jag har förberett mig mentalt på att inte vika ned mig och jag lyckas över förväntat att pressa mig.

Djurgården är helt öde så det är väldigt skönt när jag ser Djurgårdsbron och får komma tillbaka till civilisationen igen. Stefan langar dessutom en Red Bull som jag sveper i mig. Han forsar även vidare bredvid banan på sin sparkcykel vilket gör mig på på glatt humör. Något jag inte är nöjd med är att jag under vistelsen på Djurgården börjat må rätt illa. Red Bull, som är bra mot det mesta, har mot allt vad sunt förnuft heter inte dämpat nämnda illamående, tvärtom faktiskt. Magen har även börjat dra ihop sig som ett russin i återkommande krampattacker. Jag kan inte påstå att det är positivt för min löpning men det är inte mycket att göra åt.

Något som får mig att inte deppa alltför mycket är att jag intalar mig att det kan omöjligtvis bli värre än vad det var på Greve von Essens väg. Då har jag förstås inte räknat med att jag nu mår vansinnigt illa och att magen krampar med jämna mellanrum. Jag passerar 30 kilometer och klockan synar mig återigen att farten inte är vad den borde vara. Nu har jag dock släppt alla tidsambitioner och gett mig själva fan på att ta mig i mål bara. Det får ta den tid det tar helt enkelt.

Vid 32 kilometer står Stefan som har fått kämpa rejält för att hinna ta sig dit före mig. Jag belönar honom med att vägra ta emot drickan han sträcker fram eftersom jag anar det värsta om jag trycker i mig något mer. Trots min återhållsamhet kommer jag bara några hundra meter innan jag måste stanna och okontrollerat kräkas vid sidan av banan. För första gången idag känner jag glädje över att det regnar eftersom allt bevismaterial från mitt ovärdiga beteende försvinner lika snabbt som det dök upp.

Jag tar mig samman och sätter igång att springa så fort jag kan så jag inte ska hinna inse att det kanske skulle vara läge att avbryta rådande aktivitet. Jag känner mig rätt befriad då jag för stunden inte mår speciellt illa. Detta resulterar i en viss fartökning och jag hinner ikapp de som sprungit förbi mig då jag stått och betett mig illa vid vägkanten. Det gör jag givetvis inte ostraffat utan blir direkt tvungen att återigen hoppa åt sidan.

Vis av detta snedsteg höjer jag inte farten när jag är tillbaka på banan utan kör på i samma fart jag haft innan. Det fungerar något bättre och det dröjer någon kilometer innan illamåendet är tillbaka igen. Vedermödorna på Södermälarstrand har fått mig att glömma bort att jag ska över Västerbron igen så när jag är väl är framme är jag inte helt förberedd på den storm som möter mig. Det är nästan så det inte går att ta sig framåt alls.

Jag hade ju intalat mig att det inte kunde bli värre än vad det var på Greve von Essens väg men det var dikt och förbannad lögn. Nu är det samma motvind, jag har ingen att ta rygg plus att jag kräks med jämna mellanrum. Det finns dock ingenting kvar i mig så det är bara lufthulkningar som i sammanhanget inte är så farliga.

Det som är värst är nu kölden. Jag har ingen känsel alls från axlar uti i armarna och ned till händerna. Jag försöker räta ut armarna efter dessa varit böjda i drygt två timmar. Det visar sig dock vara omöjligt eftersom någon stelopererat dessa utan att jag märkt det. Samma sak gäller även fingrarna inser jag när jag försök knyta händerna. Mycket olyckligt men återigen inget att göra någonting åt. Det påverkar ju heller inte löpningen så det berör mig oroväckande lite. Hjärnan har tvingats kapitulera inför min egen dumhet, den saken är säker.

Även Västerbron passeras till slut och belöningen i form av medvind är tacksam. Jag kan inte hålla någon vidare fart men känner att det inte spelar någon roll. Magen krampar ihop då och då men det har mest blivit som en störande vana. Vid 36 kilometer står min trogne langare Stefan för sista gången men även denna gång tackar jag nej. Känns bättre att magen är helt tom för tillfället. Han ropar att Mattias går som tåget och det förvånar mig inte då karln är en maskin som inte drabbas av sådan vekhet som jag själv gör.

Jag svänger upp på Vasagatan och blir glatt överraskad av hejaropen jag får av mina vänner med familjen Falk i spetsen. Jag får även ”ta i nu, det är ingen jävla friskvård det här” ropat efter mig och jag ropar instämmande tillbaka. Jag tänker även att det har de rätt i, det slutade det vara för många kilometrar och kräkningar sedan.

När jag svänger upp på Torsgatan och passerar 39 km börjar jag se ljuset i tunneln. Det släcks dock omedelbart då gruppen med farthållaren som ska dra in folk under tre timmar passerar mig. Det är något jag ofta råkade ut för förr i tiden men det var några år sedan sist så det känns riktigt demoraliserande. Jag har inte kollat på klockan på många kilometrerar men tycker inte att jag borde ha tappat så pass mycket. Jag sneglar på min klocka och inser att jag inte har det heller utan att det snarare är farthållarna som ligger en aning före sitt schema.

Jag håller därför fast vid mitt tempo och harvar vidare mot mål. Jag har börjat inse att min kollega, som kallar alla för Bengtson har lovat kasta ägg på mig om jag inte passerar Roslagsgatan, där han står, en viss tid. Det var såklart inte allvarligt menat men i mitt nuvarande tillstånd börjar jag ändå känna stress över den eventuella äggkastningen. Väl framme på Roslagsgatan så står han glad i hågen och hejar och äggen lyser med sin frånvaro så jag kan släppa de tankarna.

De sista två kilometrarna är ett enda långt töcken och jag pressar mig så gott det går för att ta mig i mål under tre timmar. Rolle står och vrålar på ordentligt utanför Stadion vilket väcker mig till liv lite grann. Jag lyckas ta fram någon form av spurt och tar mig i mål med några sekunders marginal till tre timmar. Jag har ingen möjlighet att stoppa klockan eftersom fingrarna är helt ur funktion.

I vanliga fall är det fantastiskt att gå i mål men när jag stannat känner jag hur ohyggligt mycket jag fryser. Eller, jag känner absolut ingenting på grund av kylan, jag bara skakar okontrollerat. Jag försöker ta emot min medalj av en funktionär men tappar den direkt. Eftersom det inte finns någon möjlighet att ta upp den går jag vidare till nästa funktionär och får en ny som jag har bättre koll på. Promenaden till Östermalms IP är vedervärdig och jag känner lätt panik över att halsmusklerna krampar. Det är en ny upplevelse jag varit förskonad från tidigare.

När jag ska hämta ut mina överdragskläder inser jag att min förmåga till verbal kommunikation ligger kvar någonstans vid Odenplan så jag pekar bara på min nummerlapp och hoppas att det ska ordna upp sig. Det gör det inte eftersom jag får fel påse tillbaka. Jag är ytterst missnöjd men kan inte uttrycka detta alls utan ger bara ifrån mig ljud och ropar ”fel” och pekar på min nummerlapp igen. Jag får, efter vad som känns som en evighet, till slut min påse och beger mig mot omklädningsrummet.

Väl på plats i omkläddningsrummet upptäcker jag att jag skakar för mycket för att kunna byta kläder. Jag slår mig ned på en bänk och skakar loss i några minuter. Till slut börjar jag få tillbaka viss motorik och kan kränga av mig de blöta kläderna och dra på mig varma och torra dito. Min förhoppning är att skakningarna ska sluta men de fortsätter, om än i minskad skala. Jag funderar på om jag ska sitta kvar i samma ställning tills skakningarna går över men beslutar mig för att åka hem och lägga mig i ett varmt bad.

Efter en inte alltför harmonisk hemfärd följt av en olidlig väntan på att badkaret ska fyllas med varmvatten så tar jag det skönaste badet i hela mitt liv. Jag känner hur värmen fyller mig med energi och att jag, trots att jag sprungit drygt 10 minuter långsammare än vad jag ställt in mig på, är jag riktigt nöjd över dagsverket. När jag sedan ser att Therese sprungit in på nytt personbästa så är jag åter på topp!

En naturlig fråga som tornar upp sig är varför. Varför investerar jag så mycket tid och pengar på att göra något som kan resultera i att jag stelfrusen springer kräkandes uppför Västerbron? Ett enkelt svar är att jag är helt dum i huvudet men jag väljer kort och gott att inte se det på det sättet.

Annonser

2 reaktioner på ”Stockholm Marathon 2012

  1. Jag känner dej inte utan anledningen att jag läst ditt inlägg är tvåfaldigt – ett är att jag och Birgitta C. numera är samman. Den andra anledningen är ett forskningsprojekt inför en möjlig bok i ”vardagsetik” som jag skriver med uppmuntran av min äldsta dotter- Jag är inne på ”dual system theory”, dvs att människan är utrustad med två system som processar inkommande information – ett arkaiskt omedelbart förnimmande med reflexmässiga ögonblickliga responser och ett rationellt, reflekterande och värderande system.

    När jag läser åt dina vedermödor så är de som ett skolfall i kampen mellan dessa båda system. Och jag känner igen kampen – visserligen snart 77 år så har jag ett intensivt motionsförflutet. Maraton var inte så poppis på min tid men vi hade andra sätt att pröva och testa vår kapacitet. Så visst log jag igenkännande åtr dina vedermödor med att fortsätta trots att du magkrampade och spydde.
    Tack för en välskriven berättelse!

    Birger Gröndahl
    PS. Jag skulle inte säga nej om du skrev och frågade om vi kunde kommunicera framöver på fejan DS

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s