Stockholm Marathon 2010

Efter den föga smickrande trippeln, DNF, 3:21 och DNF de senaste tre Stockholm Marathon bestämde jag mig för att en gång för alla satsa stenhårt på 2010 års upplaga av det lopp som en gång i tiden fick mig att inse att löpning är bland de roligaste man kan hålla på med. Visserligen har det varit fruktansvärt varmt de senaste åren då maran gått av stapeln men mest har de dåliga resultaten berott på bristande träning. Detta skulle jag råda bot på i år!

Sagt och gjort, med start i november var alla pass mer eller mindre riktade mot lördagen den 5 juni. Det var det som fick mig att klä på mig ordentligt och ge mig ut i snöstormen i minus 10 grader och pulsa genom snön i 30 kilometer. Det var det som fick mig att springa sammanlagt drygt 50 mil på löpband under januari och februari. Det var det som fick mig att från och med mars avstå godis och alkohol för att pressa ned vikten och hålla mig vid god vigör.

Förberedelserna hade gått långt över förväntan, endast två veckors missad träning på grund av sjukdom de senaste sex månaderna. Vikten hade minskat med nästan fyra kilo på grund av det avkapade godisintaget (ja, jag äter mycket onyttigheter i vanliga fall). Magen hade också varit positivt inställd till att onyttigheterna försvunnit och var lugn och fin hela våren.

För att vänja benen vid Stockholm Marathons hårda bana hade jag lagt de flesta långpassen i kuperad terräng. Bland annat hade jag tillsammans med min trogne löparvän och kollega M sprungit flera långpass där vi sprang över Västerbron upp till 10 gånger. Det tillsammans med de backpass vi körde hela vinter upp för Västerbron resulterade i att jag sedan december sprungit sammanlagt 48 gånger över Västerbron. Jag kunde med gott samvete säga att jag förberett benen för den påfrestning Stockholm Marathon bjuder på.

Sista veckan hade jag förhandlat med T så att hon tog barnen på nätterna (jag kommer få ta igen det i sommar) och natten före själva maran sov barnen över hos svärföräldrarna. Jag kolhydratladdade seriösare än jag någonsin gjort med en plågsam kolhydrattömning (inga kolhydrater på ett drygt dygn) och sedan stora mängder pasta och Vitargo carboloader.

Vitargon spelade en större roll i mina förberedelser än bara som carboloader då jag druckit den på varje långpass hela vintern och hade fått mina goda vänner S och E-L att langa drycken till mig under själva maran. E-L hade ställt upp på att med hjälp av cykel ta sig till fem olika platser långs banan och langa vätska åt mig. En ovärderlig hjälp helt klart.

Med alla dessa förberedelser var jag rejält nervös hela sista veckan. Det gällde att inte bli sjuk eller skada sig på de sista passen. Som tur var gick allt fint och även om skylten med texten ”kräksjuka går på dagis” som mötte mig på torsdagen gav mig skrämselhicka så klarade jag mig.

Då barnen som sagt var sovit över hos svärföräldrarna natten innan maran hade jag fått åtta timmar oavbruten sömn, vilket jag knappt ihåg när jag fick senast. Utvilad och laddad till tänderna begav jag mig mot Stadion. Benen och kroppen kändes helt kanon så det jag var mest stressad över var att psyket skulle hänga med och att jag inte skulle vika ned mig när de negativa tankar kommer (och de gör de alltid några gånger under ett marathon)

I startfållan träffad jag några före detta klubbkompisar som jag diskuterade huruvida vi hade samma mål och om vi skulle hjälpas åt under loppet. En av dem, G, hade samma tidsmål som jag och vi bestämde att om de funkar så försöker vi följas åt under loppet. Minuterna före start kan jag knappt stå still, jag vill bara iväg och se om all möda och slit kan stå upp mot mina förväntningar.

När startskottet går och den sedvanliga rusningen drar igång håller jag mig kall. Det är mycket svårt eftersom det känns som jag småjoggar fram i ett alldeles för långsamt tempo. Något jag lärt mig efter 13 maror är att hur långsamt det än känns i början så är första kilometern i princip alltid för snabb ändå. Därför blir jag inte förvånad när det visar sig att första kilometern gått på 3:59. Det är ju bara 8 sekunder snabbare än min planerade fart så det är ingenting som på något sätt är förstört men det visar återigen hur lätt det är att rusa iväg i början.

Det har känts helt fantastiskt lätt och då den nya bansträckning inbjuder till att springa lite fort i början, det är mestadels utför och platt de första åtta kilometerna, så jag ligger kvar i samma ansträngningsgrad och tuggar på. G har brassat på i ett för mig för fort tempo så jag släpper honom direkt. Det gäller att inte förivra sig nu!

De första fem kilometerna lunkas på i ett mycket jämnt och angenämnt tempo och klockas in på 20:18. Helt perfekt enligt plan eftersom jag då har tjänat in några sekunder som jag har planerat att släppa ifrån mig på kilometer nio då jag ska upp för Västerbron för första gången. Jag vill ligga runt 41 minuter på första milen så jag med andra ord några sekunder till godo. Jag försöker hitta några bra ryggar att smyga in bakom så jag kan undvika motvinden.

Jag hamnar bakom två spanjorer som har ett väldigt behagligt tempo där jag lägger mig tillrätta i någon kilometer. Det visar sig dock varit behagligt av den enkla anledningen att det var för långsamt så den platta kilometern på Södermälarstrand har gått några sekunder för långsamt. Viss oro smyger sig på men jag tar det varligt, det finns gått om tid att hämta in det på. Jag måste fortfarande hålla stilen över Västerbron och inte göra något dumdristigt.

Västerbron, som jag av ovan nämnda skäl, kände mig väl förtrogen med visade sig inte vålla några problem. Jag tog det lugnt och fint uppåt men tappade ändå inte speciellt mycket mot löparna runt omkring mig, något jag alltid brukar göra. När toppen var passerad gällde det att ha fokus på tekniken nedför, det gäller att inte slå sönder lårmusklerna mer än nödvändigt, de ska få nog med stryk ändå. Jag håller således igen nedför men kom ändå ikapp och förbi de flesta av löparna jag låtit springa om mig i uppförslöpningen.

Väl ute på Norrmälarstrand får jag upp farten igen och kilometer-tiderna tickar in på precis över fyra minuter. Milen passeras på några sekunder över 41 minuter och det känns löjligt fint. Vid Stadshuset har jag bestämt med S att jag ska få lite Vitargo langat till mig. Vi har inte bestämt någon speciell plats så jag är lite orolig att vi ska missa varandra. Som tur vad går lagningen bra och jag får i mig sportdrycken utan problem.

Jag springer på i ett jämnt och fint tempo och tar det varligt uppför Torsgatan som har en förädisk lutning där man kan trycka på lite för hårt om man inte tänker sig för. I början av Vasaparken står hela familjen och hejar. A har två skyltar som det står HEJA och PAPPA på och jag blir alldeles varm inombords. Nu gäller det att hålla ihop det här!

På Odengatan kommer jag ikapp en Enhörnalöpare som jag även låg bakom på Kungsholmen Runt och jag mumlar fram att det är deja vu-känsla. Han förstår inte vad jag menar så jag förklarar men jag är inte säker på att han kommer ihåg. Jag lägger mig bakom den grupp av löpare som han anför och åker snålskjuts. Tempot känns perfekt och kilometer-tiderna stämmer väl överens med vad jag vill åt.

Vid 17 kilometer ska E-L langa nästa flaska med sportdryck och här har vi bestämt mer exakt var vi ska ses så jag behöver inte oroa mig för vi ska missa varandra. Eftersom jag får egen dricka kan jag hoppa över vätskestationerna vilket är riktigt skönt då dessa alltid resulterar i snabba inbromsningar och undanmanövrar. På grund av det kommer jag framför hela den klunga jag legat i.

Jag funderar på att släppa fram dem och åter låta någon annan ta motvinden men bestämmer mig att det är bättre att köra på. Lagningen har återigen fungerat perfekt och jag får i mig all dricka utan problem. Efter lagningen vid 17 kilometer är snart dags för den första stora utmaningen på loppet, de åtta kilometer man ska avverka på Djurgården. Det är psykologiskt tungt att bege sig ut på Djurgården då i princip all publik försvinner och även stor del av musiken och stämningen. Då gäller det att peppa sig med positiva tankar!

Halvmaran passeras på 1:26:50 och det är lite långsammare än vad jag tänkt mig. Jag hade gärna velat ha någon minut mer till godo då andra halvan är tyngre än första. Inget att göra något åt nu och framförallt inget man får grubbla på, det är bara att köra på som gäller. E-L står och langar igen vid 22 kilometer och även den lagningen går klockrent.

Djurgårdsdelen av loppet är precis så öde och trist som det brukar och det gäller verkligen att inte vika ned sig nu. Tänker på att det bara är några kilometrar kvar till nästa gång jag får dricka av E-L och att det ska bli grymt kul att springa förbi familjen igen vid Vasaparken. Försöker sen att inte tänka alls, vilket är väldigt svårt, och bara fokusera på att ta sig framåt. Struntar i att kolla på klockan nu då det kan knäcka mig rejält om tiderna pekar åt fel håll. Tycker dock att jag håller uppe farten och när E-L ropar vid lagningen vid 28 kilometer att jag ökat så känns det riktigt bra.

Djurgårdsdelen är avklarad med endast några småkriser vilket känns helt underbart. Det är den här delen jag varit mest stressad av, värre än Västerbron, på grund av att det är lätt att svikta här och tappa fart och inspiration. Men nu var det över och även om Strandvägen är rätt lång och varm så vållar den inte heller några problem.

Jag får en minikris när jag passerar Norrmalmstorg, det känns helt plötsligt som om energin är på väg att ta slut och att magen ska börja protestera. Jag lyckas slå bort tankarna ovanligt snabbt och när jag springer förbi 30 kilometer-skylten med tillhörande klocka, jag har inte tittat på klockan sen börja av Djurgårdsslingan i rädsla av att det ska knäcka mig, så blir jag positivt överraskad. 2:03 står den på och snabb huvudräkning ger att jag kan springa resterande 12 kilometrar på drygt 56 minuter och ändå ta mig under tre timmar. Slår snabbt bort tankarna, jag vill ju springa fortare än så och inte hamna i någon bekvämlighetslöpning nu bara för att kunna glida in under tre timmar!

Tidsangivelsen har dock gett mig ny energi och jag trycker på en aning mer. I vanliga fall brukar det vid det här laget kännas som om 12 kilometer är långt och besvärligt, men den här gången känns det futtigt. Benen känns pigga, inga tendenser till att energin är på väg att ta slut och magen är så lugn och fin som den kan vara 30 kilometer in i ett maraton. Jag vågar därför släppa på handbromsen och öka farten en aningen. Börjar nu även titta på klockan igen och ser att nästa kilometer gått på 3:50. Det kanske var en lite väl saftig ökning så jag bromsar ned lite.

På Södermälarstrand ser jag G, som sprang ifrån mig i starten, och innan jag vet ordet av är jag ikapp och förbi. Jag är nu inne i en riktigt fin löparkoma och vill inte störa den så jag smyger förbi utan att säga något. Vid 32 kilometer är det dags för näst sista lagningen och den här drycken är spetsad med Red-Bull som ska ge mig, om inte vingar, så i alla fall lite mer energi. Den är lite elakare mot magen men jag har testat blandningen på långpass och vet att det ska funka.

Magen knorrar lite men håller sig i skinnet som tur är. Det är betydligt svårare att pressa i sig allt nu mot vad det var för någon mil sedan men jag kämpar i mig allt. Det är lite som den sista biten man tar på Pizza Hut-buffén, ska den hjälpa eller stjälpa? Västerbron bestigs för andra gången och det blir ju faktiskt 50-gången i år jag springer över broeländet. Det känns mot alla odds dock hur bra som helst, mycket bättre än den gången jag och M sprang uppför den fyra gånger i snökaos och minusgrader. Benen känns även de så fräscha att jag vågar trycka på nedför.

Jag har på vägen uppför Västerbron sett den andra före detta klubbkompis jag stod och pratade med i startfållan. Jag tänker att det vore ju vansinnigt trevligt att även komma ikapp och förbi honom. Han är dock en riktig mararäv så jag undrar om så verkligen kommer bli fallet. På Norrmälarstrand känns det fortfarande oförskämt bra och jag håller fin fart. Kommer ifatt klunga på klunga och jag tänker varje gång att jag ska lägga mig i rygg och snålåka en stund, men det känns för bra för att sänka farten så jag borrar på. Skit i motvinden tänker jag, det är bättre att köra i sitt eget tempo!

En hel del gamla klubbkompisar står och hejar längs Norrmälarstrand och det ger ännu mer energi och kraft. När jag sen kommer ifatt och förbi mararäven jag skymtade på Västerbron känner jag att det här kommer gå vägen. Vid Stadshuset är det dags för den sista lagningen och jag är i valet och kvalet hur jag ska göra med drickan. Jag känner mig riktigt fullproppad och undrar om det kan göra mer skada än nytta att få i sig mer sportdryck, som dessutom är spetsad med Red Bull.

Jag tar dock flaskan och försöker tacka E-L för den exemplariska lagningen. Det är svårt att få till en riktigt elegant lovprisning i fyraminuters fart men jag tror hon förstod andemeningen. Sippar på drickan men vågar inte pressa i mig allt nu. Känner mig full med energi och det är nu endast fem kilometer kvar så det ska inte kunna bli soppatorsk i år. Trycker ändå i mig hälften av blandning för säkerhets skull.

Nu är det inte långt kvar tills jag ska springa förbi familjen igen och jag tar sikte på det. Är så laddad nu att jag struntar i att ta det lugnt uppför Torsgatan och trycker på allt vad jag har. När jag rundar Vasaparken står svärföräldrarna och hejar. Jag kan dock inte se T och barnen och blir orolig att ungarna har kaosat så T varit tvungen att avvika. Jag har ju sett fram emot hejaropen ända sedan första varvet.  Oron är dock obefogad för bara några meter senare hör jag hur de vrålar. A och L är också med på noterna och tjoar och klappar händerna. En enorm adrenlinkick bildas och jag knyter näven och hejar tillbaka.

Jag ökar även farten lite väl häftigt och mitt molande illamående ökar mer än vad jag kanske önskat mig. Grämer mig lite över att den extravaganta glädjeyttringen kanske kostat onödig energi men nu är det bara tre kilometer kvar, som inte bör ta mycket mer än 12 minuter att springa, och då ska man klara lite extra plåga.

Nedförsbacken efter Odenplan är brantare än vad jag önskar mig just nu och benen är långt ifrån nöjda men jag biter ihop och kör för allt vad jag är värd. Klockan vid 40 kilometer visar 2:44 och jag försöker att inte tänka på hur mycket tid jag har kvar för att komma under tre timmar. Gör det självklart ändå inser att jag nästan kan springa i åttaminutersfart sista biten. Jag lyckas som tur vad slå bort de absurda tankarna och fortsätter plåga mig.

När jag kommer ut på Karlavägen står det två stora berusade damer mitt i vägen och vill kramas. Bland det sista jag vill just då är att kramas med okända berusade jättekvinnor. Jag är dock inte speciellt sugen på att springa runt dem heller, varje steg är kostsamt för tillfället, så jag ropar ”bort!” och pressar mig förbi vådligt nära. ”What’s the matter?” hör jag hur de ropar bakom mig på knaglig engelska och ser sedan i ögonvrån hur de blir bortskuffade av funktionärer.

Vid korsningen Karlavägen Sturegatan står som vanligt min dyra moder och hejar. Eftersom jag alltid misslyckats i Stockholm Marathon är hon luttrad och hon har även fällt kommentaren ”nu måste du skynda dig, du är sen” när jag släpat mig förbi långt efter utsatt tid några år tidigare. I år kommer jag faktiskt på utlovad tid så hon ser i det närmsta chockad ut men hejar bra.

Mitt allmäntillstånd är under all kritik för tillfället men det är helt ok efter drygt 41 kilometers löpning. Så har jag känt mig vid 25 kilometer några gånger och då är det inte lika ok. Jag lyckas hålla farten uppför Sturegatan vilket resulterar i att illamåendet nu på väg att gå över styr men bestämmer mig att strunta i det. Nu är det bara in i mål så fort som möjligt som gäller. För första gången på länge blir jag omsprungen och det stör mig men det går inte att göra något åt. Jag ligger verkligen på max nu. Sluggar mig in på Stadion och löparbanornas mjukat tartan är som grädde för mina ben.

Illamåendet struntar dock i det mjuka underlaget så jag vågar inte göra några glädjeyttringar när jag kommer in på upploppet. Något som däremot får illamåendet att gå över är när jag ser sifforna ovanför målgången. Den slår precis om till 2:53 när den kommer in i mitt synfält och jag blir alldeles till mig. Jag tar mig i mål på 2:53:26 och jag är mer nöjd än vad som egentligen är rimligt, men det struntar jag i!

Jag träffar LN i målområdet som är chockad över att Elvis (det är mina tjusiga polisonger som gett mig det epitet, samt att jag blev slagen av en Elvis-imitatör i London Maraton 2007) redan är i mål. Jag är så galet nöjd att jag mest får ur mig guturala läten men som borde tolkats som att jag är väldigt glad. Jag ger mig av mot Östermalms IP och är på ett strålande humör. Illamåendet som jag har förträngt gör sig påmint och nu gör något åt det i en strategiskt utplacerad papperkorg.

Efter det är jag gladaste killen i stan och småsjunger och gnolar hela vägen ned till klädesutlämningen. Jag försöker bli vän med folk och berätta för dem hur sjukt bra jag är men de flesta andra verkar var mer tagna av löpningen och håller sig rätt passiva. Jag funderar över om jag ska vara irriterad över att jag har så mycket energi kvar efter loppet istället för att tagit ut allt, men är alldeles för nöjd för ens kunna börja göra det. 

På vägen hem blir jag bundis med några berusade personer på tunnelbanan som druckit öl hela dagen och försökt fiska strömming vid Nacka strand (lustigt nog utan att få en enda fisk). Jag känner mig själv helt berusad av glädje och smälter bra in i sällskapet. En i sällskapet började högljutt deklarera att det sitter en hjälte här och pekade på mig. ”Jag känner vördnad av att sitta bredvid dig” viskar hon fram. Hennes man drar sedan upp tröjan och visar sin välfyllda ölmage och undrar om den kan vara bra att ha när man springer maraton.

Väl hemma smakar godiset och chipsen godare än någonsin och ölen ska vi inte ens tala om. Kvällen firades sen med familjen och goda vänner och var mycket lyckad, bättre än så här blir det fan inte!

Annonser

10 reaktioner på ”Stockholm Marathon 2010

  1. Bravo! Ännu bättre skrivet än sprunget! Och det var inte illa sprunget! (Understatement.)
    Signatur Bara tre vätternrundor

  2. Kul läsning. Inte annat än att man blir sugen. Undrar dock om min kropp och mage fixar 4 timmars mara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s