Kungsholmen Runt

Idag var det dags för tävling. Födelsdagen skulle förgyllas med en halvmara och förhoppningsvis äntligen ett sub 1:20 lopp. Vädret var grått och kylslaget, runt 8 grader, dvs perfekt för löpning. En aning mycket vind men det brukar lösa sig när man springer lopp då det oftast finns ryggar att lägga sig bakom.

För första gången någonsin skulle T också springa samtidigt som jag så vi hade fixat barnvakt och hade sällskap till tävling. T var förvånad över hur nervös hon kände sig och det var roligt att kunna diskutera loppet tillsammans. Vi (mest jag) var slöa och tog bilen till starten men då vi hade tur med parkering så kände jag att det var ett lyckokast. Efter att varit och hälsat på gamla klubbkompisar och överlämnat en Red Bull till E-L för lagning så värmde vi upp kort tillsammans. T nöjde sig efter ett tag så jag värmde upp de sista 10 minuter för mig själv.

Starten blev någon minut fördröjd på grund av att poliseskorten inte kunde ta sig fram men 11:32 bar det av. Den obligatoriska rusning i början drar alltid upp tempot och trots att jag verkligen höll igen gick första kilometern på 3:35. Lite för fort men det kändes hur lugnt som helst så jag resonerade som Paula Radcliff att man får inte en låta en bra form stoppa en.

Jag hamnade direkt i bra klunga som jag lät fånga motvinden åt mig och kilometerna tickade på i bra fart. För att nå 1:20 behöver varje 5-km gå på 18:50 och då den första gick på 18:30 med helt klart godkänd ansträngningsgrad kände jag mig föhoppningsfull över dagens utgång.

Vid 6km tyckte jag klungan jag låg i sänkte farten så jag tryckte på för att nå i kapp den klunga som låg 50-60 meter längre fram. Vi 8 km kom jag ikapp den klungan men den var då splittrad och folk föll igenom och gav mig inte det vindskydd jag hoppats på.

Kilometer 9 och 10 gick mestadels utför så där kunde jag trycka på rätt bra och vid 10km inser jag att jag slagit personligt rekord på distansen. 36:50 passerade jag på där. Nu kan man inte lita på kilometerskyltar (mer om det senare) så det får man ta med en nypa salt. Det kändes fortfarande otroligt bra och trots sololöpningen var hoppet fortfarande gott om att klara min drömgräns.

Vid varvning skickar E-L över min Red Bull som jag klunkar i mig det mesta av. Magen känns av lite grann, men ändå väldigt milt, så humöret håller sig högt. Kilomter 12-13 går på Norrmälarstrand och vinden ligger på lite från sidan så det är ok med sololöpning. Jag vet från första varvet att det kommer komma en kraftig motvind på Kungsholmsstrand och då jag hör att det ligger några löpare ett par meter bakom mig slår jag av takten och låter dem komma ikapp.

Jag vill att de ska springa förbi men de vill inte heller ta vinden så det lägger sig bakom. Jag sänker farten ytterligare och då går en av dem upp och drar. Jag lägger mig precis bakom och det verkar irritera honom för han spurtar på rejält i motvinden och jag vågar inte haka på. Jag får med andra ord ta motvinden ändå plus att jag sänkt farten i onödan. Irriterande.

En större klunga kommer ikapp vid 14 kilometer och där kan jag lägga mig bakom och gömma mig för vinden. När jag ser att delar av den klungan är samma löpare som jag sprang i från vid 6km börjar jag gräma mig att jag inte låg kvar i den klungan och sprungit i ett mer jämnt tempo. Inget att göra någonting åt nu dock så det är bara att bita ihop.

Jag klamrar mig fast i klungan fram till 17 kilometer då jag inte förmår hålla farten längre. Det är verkligen förödande att släppa en klunga trots att man tar i allt vad man orkar och de negativa tankarna tornar upp sig i huvudet direkt. Det känns som jag står stilla trots att jag verkligen tar i allt vad jag orkar. Kilomterskyltar skvallrar fortfarande om att jag ska klara mitt mål så jag borrar på.

Vid 20km klockar jag 1:14:30. Jag har med andra ord 5:30 på mig att springa 1100m. Det ska bara gå! Jag börjar ana dock ana oråd för det känns inte som det endast kan vara 1100m men jag hoppas att banan ska ta en annan väg en den gjorde första varvet. När jag kommer in i Rålambshovparken ser jag att så inte är fallet utan att det är precis samma väg jag springer.

Jag har då helt hastigt och olustigt endast 2 minuter på att springa drygt 600m. Det vet jag att jag inte är kapabel till så all luft går ur mig. Jag blir grymt besviken över att jag inte kommer klara 1:20 och förmår mig inte pressa mig. Vid själva målrakan är det väldigt många som hejar och speakern ropar ut mitt namn så jag får ändå till en hyfsad spurt.

Jag går i mål på 1:20:30 och det är visserligen personligt rekord men ack så irriterande att missa 1:20 ännu en gång. Det blir ju inte bättre över att jag trott att jag skulle klara det (med god marginal) i 20km.

Jag pratar en stund med T och grannen E vilket båda är mycket nöjda över sina resultat. Jag tar raskt åt mig äran av det då jag ger dem träningstips då och då, jag måste ju hitta ljusglimtar när jag inte når mina egna mål.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s