Engadin Swimrun 2016

Prolog

För två år sedan sprang jag och min goda vän Annika ett bergslopp i italienska alperna tillsammans och det gav mig en sådan vansinnig mersmak att jag blev helt frälst i att träna och springa i bergen. Annika tyckte också det var en väldigt rolig upplevelse och då hon är en av de absolut främsta inom sporten Swimrun tyckte hon att vi borde köra Engadin Swimrun som kombinerar alplöpning med simning på ett föredömligt sätt.

Eftersom jag vid den tidpunkten knappt var simkunnig och definitivt inte kunde crawla tyckte jag det lät kul men ändå inte aktuellt. Då barnen hemma fastnat i simträsket och tränar simning flera dagar i veckan började jag så smått bli sugen på att lära mig själv crawla. När Annika så återigen frågade om Engadin kände jag att det skulle vara ett perfekt incitament för att lära mig crawla.

Sagt och gjort så anmälde jag mig till en vuxenkurs i crawl i barnens simklubb och började öva för fullt. Utveckling gick långsamt och segt men börjar man på noll kommer förbättring, hur liten den än är, ändå vara oändlig. Det är enkel matematik. Det gick nu lite väl långsamt att lära sig, jag skyller på åldern, och det var inte förrän jag införskaffat en våtdräkt och fått testa på att simma utomhus i närliggande sjöar som jag tyckte det lossnade. Då blev det helt plötsligt något annat än nötandet i bassängen.

Jag hade lyckats komma till nivån att jag kunde ta mig fram i vattnet i crawlstil längre sträckor men det gick galet långsamt. Som tur är får man hjälpas åt i Swimrun så med hjälp av en lina kunde storsimmaren Annika bokstavligen dra mig på framåt på simningen. Då var det riktigt roligt att simma!

För att vara i fas med verkligheten i Engadin Swimrun bestämde Annika att vi var tvungna att ha sprungit upp och ned för Hammarbybacken minst 100 gånger i uppbyggnaden inför loppet. Det var inget jag motsatte mig så mellan maj och juni betade vi av dessa upp- och nedstigningar. Benen var således starkare än någonsin och redo för drabbningen.

Vi åkte ned till Engadin från varsitt håll med båda våra familjer och sammanstrålade i Silvaplana, en av städerna i Engadin, några dagar före loppet. För att vänja oss vi den höga höjden och kylan i alpsjöarna testade jag och Annika den första delen av banan några dagar innan loppet. Det kändes över förväntan och det tog bort en viss del av den oro jag känt.

Starten

På tävlingsdagen är det upp i ottan som gäller för att sedan transporteras bort till starten som ligger några mil från Silvaplana. Efter att ha svettas ymnigt på bussen till starten, aktiverat startchipet och nyttjat de portabla toaletterna var det så dags att ta sig till startområdet.

I nämnda startområde råder viss förvirring åt vilket håll starten skall gå och beroende på detta är vi antingen längst fram eller längst bak. Efter att vi har hört oss för bland olika aktörer så är det med 99 procents säkerhet att vi befinner oss längst fram. Det känns väldigt bra eftersom vi vet att det är viktigt att få en bra position i början av loppet då det kommer bli gåsmarsch de första kilometerna med små möjligheter till omkörning.

Det är en pampig damm startområdet är placerat på men stigen som är det första vi ska springa på känns obehagligt smal för att svälja 200 lag. Jag ser framför mig horder av våtdräktsklädda simlöpare springa ner varandra när starten väl går. Jag och Annika diskuterar ifall vi ska börja med att ha linan mellan oss eller spänna fast det vid ett senare tillfälle. Vi kommer fram till att vänta med linan så att vi inte råkar trassla in oss i någon utomstående i startkaoset.

Medan vi väntar på startskottet och står och småpratar med andra förväntansfulla deltagare får vi veta att man inte ska dricka vattnet i de små alpsjöarna. Det står för många kor uppströms som inte har vett att göra sina behov tillräckligt långt ifrån vattenflödet så magsjukan ska tydligen vara oundviklig om man släcker törsten under simningen. Vi tackar båda för informationen och pustar ut att vi slapp få reda på detta på ett mer handfast sätt.

När jag står som bäst och kontemplerar över mina nyvunna kunskaper angående små alpsjöar går helt plötsligt startskottet. Det är dock en samling sansade individer som ska ge sig ut på detta äventyr så trängseln och stångandet uteblir. Oerhört sympatiskt, här har renodlade löptävlingar en hel del att lära!

Första löpningen och simningen

Efter den smala första stigen blir det en bredare väg där det går att springa på obehindrat. Jag har pigga ben och vill dra på en aning för att förbättra positionen ytterligare. Jag vänder mig om för att kolla att Annika är med på noterna och hon säger att vi kanske ska sätta ihop oss med repet. Jag anser det vara en utomordentlig ide så vi krokar i varandra och ökar farten.

Linan är bra på så många sätt och just nu är det väldigt skönt att ha som hjälpmedel för att hålla koll på var vi har varandra bland alla andra lag. Vi hinner komma förbi ytterligare några lag innan vi är framme vid den branta stig som nu ska guida oss framåt och uppåt ett antal kilometer.

Löpning i sådan här terräng och lutning är det inte många som mäktar med så gåsmarschen är ett faktum. Det finns några överentusiastiska själar som till varje pris vill springa om och ger sig ut i snåren bredvid stigen och rusar på. Det är en föga begåvad taktik att bränna energi på detta sätt, något jag lärt mig den hårda vägen för länge sedan, så vi håller oss lugna och traskar på.

Stigen slingrar sig brant uppåt och det känns som vi tar lika många höjdmeter som vi tar oss framåt.  Stämningen är otroligt god och det pratas på och är allmänt trevligt. Vi råkar på några glada skåningar som börjar prata om hur varmt och vindstilla det kommer bli idag och sedan hävdar att det endast delar med sig av denna information för att psyka. Det lockar givetvis fram många skratt och vi fortsätter snacka ytterligare några svängar uppför stigen.

Efter ett tag börjar mina ben protestera. Inte för att de är trötta utan för att de känner sig lurade. De undrar varför de tvingats plåga sig upp och ner för Hammarbybacken 100 gånger de senaste månaderna om vi ändå bara ska mysa uppför branten. Då kunde vi väl lika gärna struntat i den träningen?

Jag inser att benen har rätt och ökar frekvensen och längden på kliven en aning. Annika som också har över 100 Hammarbybackar i benen hänger utan problem med. Raden av lag har glesats ut och vi väljer omkörningszonerna med omsorg så det bränns ingen energi i onödan. Efter en kort sejour av omkörningar är det helt plötsligt sopprent framför oss så vi kan öka farten ytterligare en aning.

Det går som på räls och den första löpningens högsta punkt är raskt passerad och vi ser nu sjön där den första simningen ska utföras. Det är brant utför fram till sjön men då det krävs alltför teknisk löpning från oss går det inte speciellt mycket snabbare än det gjorde uppför. Ansträngningen är dock i princip obefintlig så vi blir ordentligt utvilade.

Ett herrlag, som vi konverserade vid informationsmötet kvällen innan, kommer susande ned i rent skrämmande fart. Vi hejar och ropar att det ser riktigt snabbt och bra ut, de svarar i språnget att det här är det de kan bra. Det är bara att lyfta på hatten och hålla med. Jag och Annika har kanske inte övat så mycket på nedförslöpning men något vi har övat mycket på är att vara helt förberedda när det väl är dags för simning. Detta för att det aldrig bli ska behöva bli något stopp, när vi väl är framme vid vattnet ska det bara vara att hoppa i.

Värmen gör att jag springer med överdelen av våtdräkten neddragen så den måste sättas på samtidigt som vi springer. Då man även alltid måste ha nummerlappen, som är i form av ett luftigt linne, överst så ska den först tas av och sedan sättas på igen när våtdräkten är på plats. Därefter ska badmössan och simglasögonen på.

Vi lyckas båda charmant med alla stegen och kan utan stopp påbörja simningen. Herrlaget som flög förbi oss i rasande fart nedför har inte övat på dessa steg så trots att de varit en bra bit före oss är vi i vattnet samtidigt. Det känns riktigt bra!

Vattnet är nio grader varmt enligt utsago vilket bokstavligen är bedövande då ansiktet helt domnar bort efter några simtag. Det är dock inte så farligt som det låter utan mest skönt då jag varit vansinnigt varm på slutet av löpningen.

Annika simmar som vanligt på helt fenomenalt så repet mellan oss är som en fiolsträng och jag hänger med i svallvågorna. Första simningen är knappt 300 meter så jag hinner inte tänka på ko-fekalier mer än två tre gånger innan vi är över på andra sidan sjön. Det ger en rejäl adrenalinkick att simma i niogradigt vatten så det är med snudd på övermod vi ger oss ut på den andra löpningen.

Andra löpningen och simningen

Det är nu fem kilometer ljuvlig utförslöpning som väntar. Innan vi kan dra upp farten måste dock en inverterad variant av det som skedde innan simningen utföras. Det är lite snårigare att få av sig våtdräktens överdel än att sätta på den men det går hyfsat bra. När allt är på plats sätter vi av och springer om lag efter lag. Det är inspirerande att känna sig snabb och då det är lättsprunget dröjer det ett tag innan jag börjar känna mig överhettad igen.

Halvvägs in i löpning nummer två kommer vi fram till den första vätskestationen. Det är välkommet då det dammar hårt i halsen. Både jag och Annika drar snabbt i oss varsin mugg vatten och sedan bär det av igen. Det är fortfarande lättsprunget så vi håller hyfsad fart. Jag inser ganska omgående att jag borde druckit mer på vätskestation men jag föll in i min stenhårt inarbetade maratonrutin där jag alltid dricker lite försiktigt i början av loppet.

Den stora skillnaden är att då kommer dricktillfällena med 20 minuters mellanrum och det går att fylla på vätskan i en jämn och fin ström. Här är det dock långt till nästa tillfälle och jag är varm som en bakad potatis. Jag är nästan sugen på att springa tillbaka och dricka mer men inser att det vore vansinne så vi springer på oförtrutet.

Det är nu dags för simning två som är lite längre. Annika drar som vanligt exemplariskt så den är också över innan jag knappt hinner förstå att jag varit i. Processen med att förbereda sig innan vi hoppat i fungerade även här bra och det går lättare att göra sig redo för löpning här också.

ÖTILLÖ SWIMRUN ENGADIN 2016 Nadja Odenhage_H23B9749_LR

Tredje löpningen och simningen

Nu blir det inte så mycket löpning eftersom vi ska knäcka 200 höjdmeter på en redigt brant skogsväg utan det är mer en rask promenad. En trevlig herre med blått linne på cykel kommer ikapp och hejar friskt. Vi hejar glatt tillbaka och han cyklar i samma takt som vi går ett tag. Sedan drar han på lite och försvinner upp för backen.

Vi kommer ikapp ett mixlag som istället för att använda rep går hand i hand. Det ser mysigt ut men repet är effektivare för vi går förbi dem ganska raskt. Vi hejar glatt och de undrar om det får hänga på repet också. Åtminstone tror jag det eftersom de pratar mest på franska. Stämningen är oavsett på topp.

Backen fortsätter och vi stöter på vår nyvunna linnebeklädda cyklistvän med jämna mellanrum och det hejas lika glatt varje gång. Till slut når vi toppen på backen och vi kan börja springa på. Det är en stig som går mitt i branten och utsikten är obeskrivbar. Det är så vackert att det inte går att känna sig trött. Vi springer på rätt bra och passerar några lag till.

Vi ser nu sjön där tredje simningen ska genomföras och vi börjar förbereda oss. Jag får av mig nummerlappslinnet och springer barbröstad en stund i solskenet och känner mig som David Hasselhoff i Baywatch i någon sekund. Avsaknaden av solbränna, muskler och framförallt pulserande 90-talsmusik förtar dock intrycket så jag kränger på mig våtdräkten snabbt.

Cyklistvännen står och hejar precis innan vi hoppar ner i vattnet och jag undrar hur han tar sig runt överallt. Glad blir jag hur som helst. Den här simningen är längre och framförallt vågigare. Annika brukar berätta att hon älskar när det är vågor för det är så roligt att simma då. Jag försöker intala mig att det är roligt när jag skvalpar runt bakom henne.

Jag blir helt vimmelkantig men det är faktiskt rätt roligt. Det är tur att vi har lina mellan oss, inte bara för att hon är mycket snabbare utan även för att hon alltid kan simma rakt mot den punkt vi ska ta oss till. Det är en konst de flesta runt omkring oss inte besitter utan man ser hur de sicksackar sig fram. Vi är medelvärdeslinjen och de är sinuskurvan för att utrycka sig matematiskt.

Vid ett tillfälle blir vattnet plötsligt grumligt och svinkallt. Jag inser att vi simmar igenom utflödet till en av bäckarna från bergets smältsnö och jag fantiserar om att jag kommer stelna likt en tecknad figur mitt i rörelsen. Det är som tur var inte många meter vi simmar genom isvattnet men det kylde ned rejält.

Efter ytterligare en stund av vågig simning är vi så i land och Annika säger att hon fryser rejält och behöver behålla våtdräkten på en stund för att få upp värmen. Själv är jag ganska kall men drar ändå ned den för jag vet att jag kommer bli varm relativt omgående. Det börjar bli dags för att trycka i sig en gel och jag ångrar att jag inte tog fram den innan jag drog ned våtdräkten då den nu är mer svåråtkomlig.

Fjärde löpningen och simningen

Jag lyckas åla mig tillräckligt för att plocka fram en sötsliskig energistinn gel ur våtdräktens ryggficka och jag trycker i mig massan så fort jag vågar. Det är nu ytterligare en stor skillnad mot att springa stora maratonlopp inne i en stad, där kan man slänga gelen bredvid valfri vätskestation. Här är det, av extremt goda skäl, strängt förbjudet. Hade inte dödssynderna stannat vi sju så hade antagligen den åttonde synden varit att skräpa ned i alperna. Det är bara helt enkelt otänkbar. Det betyder att jag får springa omkring med en tom och kladdig gelförpackning en stund. Efter en stund står det helt oväntat en papperskorg med texten Bravo på där jag får släppa ifrån mig mitt skräp.

Löpning går nu mitt i ett stort fält och solen bränner på rejält. Jag ångrar nu enormt mycket att jag inte drack mer på förra vätskekontrollen då jag är vansinnigt törstig. Efter att vi sprungit förbi fältet kommer vi in i en liten trevlig by. Vi springer förbi en person som ropar att det är väldigt viktigt att vi dricker ordentligt i värmen. Jag tänker att det har han förbannat rätt i och om det bara fanns vätska skulle jag ta honom på orden.

Som en oas i öknen dyker så vätskestationen upp och jag säger till Annika att jag måste dricka ordentligt nu och att det kan ta en lite stund. Hon säger att det behöver hon också så vi tar det lugnt och bälgar i oss rejäla mängder. Jag hinner få i mig fem muggar sportdryck och vatten innan jag känner mig någotsånär otörstig och sen pressar jag i mig två till för säkerhets skull. Drygt en liter vatten borde jag fått i mig på ungefär 30 sekunder så jag känner mig lätt skvalpig.

Annika är nu beredd att springa iväg och jag säger att jag måste ta det lite lugnare ett litet tag så magen kan klara av att ta hand om all vätska. Det har hon full förståelse för så vi joggar iväg i lugnt mak. Jag känner mig som en halvtom bag-in-a-box på två ben som skvalpar fram på stigarna. Ansträngningsnivån är dock så pass låg så allt känns under kontroll.

Vi springer på, hejar på vår cyklistvän ytterligare ett antal gånger och vips så är det dags för simning igen. På samma sätt som man sprang över ett fält strax efter förra simningen så måste vi nu springa över ett liknande fält innan vi kan hoppa i. Vi har dock varit lite för ivriga att få på oss våtdräkterna så det är nu något överdjävulskt varmt. Jag längtar något oerhört efter nästa simning så när vi till slut får hoppa ned i vattnet är det en befrielse. Det är både en kortare och varmare simning än föregående så det är raskt avklarat.

Femte löpningen och simningen

Efter simningen finns det en vätskestation till och även om jag inte är i närheten av att vara lika törstig som jag var vid de förra drar jag i mig rejält med vätska även här. Det är nu dags för backen med stort B och det är en slingrande stig som tar oss runt 350 höjdmeter på lite drygt en kilometer. Vi går bredvid ett skvalande vattenfall och det är riktigt mäktigt.

Dock är ansträngningen trots den låga farten riktigt hög och det är även en stor svärm irriterande flugor som surrar runt huvudet. Vi håller fanan och humöret högt dock så inga negativa tankar ska slinka in. Det är en stor skillnad att tävla i par så här, det är mycket lättare att hålla de negativa tankarna borta! Vi går och går men backen bara fortsätter. Det börjar kännas lite väl besvärligt och jag känner mig även en aning snurrig, antagligen en kombination av solen och den höga höjden. Vi borde vara på runt 2500 meters höjd nu.

När backen så till slut är över och det är möjligt att springa igen känner jag att det är jag inte alls speciellt sugen på. Jag är yr och rätt andfådd så jag kollar med Annika om det är ok att vi fortsätter gå ett tag till trots att det är platt. Hon är vänlig nog att gå med på det så vi går ytterligare någon minut för att återhämta oss. Kraften och balansen kommer tillbaka snabbare än vad jag hoppats så det är inte länge vi behöver gå på det platta innan vi kan börja springa igen.

Det börjar även gå nedför så nu kan vi dra på lite extra. Annika ropar att vi kört i drygt fyra timmar. Jag känner att det går över förväntan och ropar glatt tillbaka att det går som på räls. Det skulle jag inte gjort för strax efter står Annika på huvudet i nedförslöpet. Hon är dock uppe så pass snabbt att hon i princip redan är på fötter när jag vänt mig om. Vi stämmer av att allt gått bra, något Annika försäkrar, och beger oss av igen. Lite skrubbsår hör till i sådana här tävlingar förklarar Annika.

Det är nu underbar löpning nedför genom skogen på en mjuk och vacker stig utan rötter och stenar. Givetvis dyker vår cyklistvän upp igen och hejar på. Det är en rejäl temperaturhöjare och vi hurrar tillbaka ordentligt.

Det är nu dags att komma fram till platsen där våra familjer ska stå och heja. Vi kommer ut på en grusväg som går längs med vattnet och man ser en stor sten några hundra meter framför oss. Jag säger till Annika att det nog är våra respektive familjer som står och hejar där vid stenen. Mitt påstående bekräftas ganska omgående av vilda skrik och hurrarop. Jäklar vad ungarna kan heja.

Therese och Mats ropar att folk är helt förstörda framför oss och att vi kommer plocka massor med lag om vi bara håller ställningarna. Jag har funderat på om vi ska stanna till och socialisera lite men blir stärkt av informationen så vi ökar takten istället. Vi får dessutom syn på ett herrlag en bit framför oss som håller bra mycket lägre fart än vad vi gör.

Vi springer nu åter på en väg mitt i ett fält och solen bränner obevekligt. Jag vet att efter den här löpningen kommer det två långa simningar där Annika kommer få dra det överlägset största lasset av oss båda så jag bestämmer mig för att gå in i löparbubblan och trycka på och dra oss båda hårt i några kilometer. Det går bättre än förväntat och vi håller fin fart och springer om två lag.

Det tär ordentligt och jag längtar något helt vansinnigt på att få hoppa ned i det kalla vattnet. Enkel logik förkunnar att springer man fortare så kommer man fram fortare så det tar inte så lång tid innan vi är framme vid dagens längsta simning. Annika frågar om jag är redo och jag svarar högljutt att jag är galet redo. Hon skrattar och säger att jag nog ska vara beredd på att det kommer bli riktigt kallt nu. Jag säger att jag inte kan vänta och så hoppar vi i.

Det är till en början väldigt skönt att bli nedkyld men efter några minuter börjar jag förstå vad hon menat. Det är dock än så länge skönare än den extrema värme jag kände på slutet av förra löpningen så jag är vid gott mod. Vi ligger i bredd med ett annat lag och vi verkar hålla ungefär samma fart. Helt plötsligt gör nämnda lag en 90-gradssväng och försvinner iväg mot land. Jag ser i ögonvrån hur det går upp och lomar iväg. Jag gissar att de brutit loppet.

Annika ligger på fötterna på ett annat lag men de verkar svänga iväg fel för helt plötsligt stannar Annika och frågar vart vi ska egentligen. Jag tittar upp och ser direkt att vi, det vill säga Annika, simmar rätt och att de andra laget har fått fel i navigationen så vi fortsätter i samma riktning. Det börjar kännas lite väl kallt och träligt med simningen och jag börjar tycka det är dags att vara i land snart.

Jag kikar upp och ser att det inte är långt kvar nu och tar sats för den sista biten. Jag missar nu något i simning för helt plötsligt misslyckas jag med andningen vid några simtag och har således en rejäl syrebrist. Jag får lätt panik och mitt hypokondriska inre intalar mig att jag drabbats av en okänd sjukdom som gör att jag inte kan vrida huvudet längre och således inte kommer kunna ta några fler andetag förrän vi är i land.

Det är ett olyckligt scenario som känns jobbigt så jag anstränger mig för att vrida upp huvudet igen. Nu går det bättre och jag inser att jag bara tajmat två vågor i rad och försökt andas in vatten. Jag kan med andra ord vrida huvudet som vanligt. Oerhört skönt, det hade blivit så besvärligt annars.

Sjätte löpningen och simningen

Den första långa simningen är så avklarad men det är nu bara lite drygt 3500 meter löpning till nästa långsim. Annika säger att hon kör med våtdräkten uppe för att få tillbaka värmen. Jag är rätt kall så jag funderar på att göra detsamma men känner att jag kommer bli tillräckligt varm ändå så jag drar ned dräkten.

Det är inga backar att tala om vilket är befriande. Efter någon kilometer kommer vi fram till en kyrka där det finns en vätskestation utplacerad. Vi trycker båda i oss energi och vätska och springer därefter in i St. Moritz och snirklar in på några smågator tills vi springer förbi en idrottsplats med en 400-metersbana. Jag funderar på om det lagt banan så att man får känna på tartanen lite men det har de inte utan vi håller oss utanför idrottsplatsen.

Strax efter idrottsplatsen är det så dags att ge oss på den andra långa simningen. Den här går precis längs stranden vilket gör att jag har lite mer att titta på än vanligt. Det verkar vara en hel del människor på plats som hejar men det hörs inget genom mina två badmössor. Annika drar på och jag ligger i kölvattnet och gör allt jag kan för att avlasta. Den här simningen ska vara kortare men den känns rätt mycket längre så vi är båda rätt medtagna när vi kommer upp.

Sjunde löpningen och simningen

Det ska nu bara vara 1500 meter till nästa simning så den här gången behåller även jag våtdräkten på. Det är en vätskestation även här där de serverar varm buljong. Det känns märkligt nog helt rätt att dricka för tillfället så jag tar mig en mugg. Jag får nu ett kraftigt illamående och får anstränga mig rejält för att inte bli av med den nyligen konsumerade buljongen. Jag vill inte börja springa direkt och som tur var är det en liten backe som jag tycker det är rimligt att gå i.

Jag mår så pass illa att jag inte ens mäktar med att kommunicera detta med Annika utan jag går på så fort jag vågar. Efter någon minut, som känns som en evighet, släpper så illamåendet och det känns riktigt bra igen. Jag säger till Annika att jag mått vansinnigt illa men att det nu har släppt och hon säger att det antagligen varit kallvattnet som kommit in i öronen och bråkat med balanssinnet, något som inte är alltför ovanligt i dessa sammanhang.

Oavsett anledning så kan vi nu jogga på igen och röra oss framåt i mer anständig hastighet. Enligt bankartan ska vi nu springa runt en sjö som vi ska ned i för att sedan simma runt en boj och tillbaka till där vi hoppade i. Vid genomgången dagen innan beskrevs sjön som så varm att det är som att simma i kiss. En liknelse som ljust nu inte alls känns lockande. Nåväl, vi får syn på sjön och jag är beredd på att springa runt den och har inte förberett mig alls för att hoppa i.

Det visar sig nu att banan är ändrad och att vi istället ska simma rakt över sjön. Det är givetvis en förbättring men då det kommer oförberett har jag inte hunnit gör mig helt i ordning. Det är extremt frustrerande att stå på bryggan vi ska hoppa i ifrån och inte ha badmössan och glasögonen på sig. Eftersom jag blir stressad och dessutom fortfarande är rätt stel i fingrarna får jag inte på mig mösseländet heller.

Jag blir galen och slänger glasögonen på bryggan och drar och sliter på mig mössan. Till slut är den på plats och jag ångrar mig nu att jag slängt bort glasögonen då jag måste böja mig ned för att ta upp dessa. Efter nästan sex timmars aktivitet är det mesta rätt jobbigt. Jag får på mig glasögonen, ursäktar dröjsmålet till Annika och gör mig beredd på att hoppa i.

Annika säger att vi chansar på att det är tillräckligt djupt för att hoppa i tillsammans så vi gör ett graciöst svanhopp tillsammans ned i den bruna sörjan som jag i mitt huvud kallar för kissjön. Det är tyvärr inte djupare än några decimeter plus att det är en stor sten precis där jag hoppar i vilket gör att jag slår i handen och på något sätt lyckas komma åt simglasögonen.

När vi väl börjar simma är således glasögonen fyllda med äckelvatten och jag kan inte se något. Vad som gör det ännu värre är att jag inte insett detta första gången jag tittade så jag har verkligen putsat ögonen med den bruna ursäkten för vatten. Jag får panik och herr hypokondri knackar på axeln och säger att jag med största säkerhet kommer bli blind. Jag känner honom dock väl och vet att han alltid överdriver och gör mitt bästa för att ignorera påståendet.

Jag vågar dock inte titta mer utan simmar på med stenhårt stängda ögon. Det är lyckosamt att linan mellan mig och Annika håller och drar mig i rätt riktning. Det är en härligt surrealistisk känsla att simma på i totalt mörker och jag tappar uppfattning om hur länge vi har simmat. Det är inga problem att veta när det tar slut dock eftersom jag simmar rakt in i Annikas fötter när vi väl är framme. Jag sliter av mig glasögonen och konstaterar direkt att jag inte är blind. Det var väl för väl.

ÖTILLÖ SWIMRUN ENGADIN 2016 JakobEdholm__8104789-LR.jpg

Åttonde löpningen och simningen

Det är nu dags för dagens längsta löpning, drygt åtta kilometer. I vanliga fall hade det inte vållat någon form av oro men nu har vi hållit på i nästan sex timmar, det är galet varmt och helt vindstilla så viss ångest kryper ändå på. Vi har kommit upp ur kissjön samtidigt som ledande damlag och de två bjuder på en riktigt trevlig och rolig stämning så det är ändå med ett glatt humör vi ger oss av på avslutningen av dagens äventyr.

Det är 130 höjdmeter som ska betas av på de nästkommande åtta kilometerna men nu är vi så avtrubbade angående backar så det känns inte så farligt. Det som är riktigt jobbigt är istället solen och värmen. Vi springer på en rätt smal stig genom skogen med höga träd på båda sidorna. Detta tycker man borde frambringa någon form av skugga med det är lögn i helvetet för det är gassande sol hela tiden. Jag beklagar mig angående detta faktum för Annika som skrattar och pekar ett decimeterstort skuggområde och säger att där har du din skugga.

Det gör mig om inte svalare i alla fall gladare så vi stretar på. Efter fyra kilometer kommer vi fram till en vätskestation som det hänger klasar av medtävlande omkring. Jag undrar var alla kommer ifrån då det var länge sedan vi sett så här många lag. Vi trycker i oss vätska och Annika hejar och peppar på ett herrlag och säger att nu är det inte så långt kvar. De ser mest ut som de ska börja gråta och jag tycker det är en något udda reaktion.

När vi sen ska ge oss iväg springer de åt motsatt håll och nu känner jag igen mig. Det är kyrkan vi var vid precis innan den långa simningen nummer två. De ligger alltså nästan 90 minuter efter oss. Annika har också insett det och får lite dåligt samvete över sina glada tillrop medan jag mest känner en lätt ondskefull glädje över att vi har så mycket mindre kvar av loppet.

Vi fortsätter vår lunk mot mål och passerar efter en stund en liten sjö som vi mot alla odds inte ska simma i. Det känns ovant men samtidigt ganska skönt. Efter sjön är det ett härligt nedförslut där vi kan öka farten en aning. I slutet av backen står en stor barnskara uppradade på ömse sidor om stigen och är i färd med att göra vågen för att heja. De får till ett hejdundrande tjut och det ger en rejäl kick. Helt underbart!

Efter att kicken av hejaropen lagt sig är det rätt segt att ta sig fram och de två kilometer vi har kvar till simningen känns besvärande. Vi rör oss framåt så avståendet krymper hela tiden. Vid en skarp 180-graders kurva står så helt plötsligt vår gamla cyklistvän igen och hejar järnet. Jag blir så oerhört glad och tjoar tillbaka allt vad jag kan.

Efter den skarpa svängen springer vi några 100 meter till innan det är dags för dagens sista simning. Jag har hunnit förbereda mig bra den här gången så vi kan hoppa i utan väntetid. När vi simmar iväg kommer jag dock väldigt nära inpå Annika och jag undrar om hon har tröttnat så mycket att jag simmar ikapp. Det är dock en helt absurd tanke så det måste vara något annat.

Jag undersöker repet som förbinder oss och inser att det har snott sig runt mig på ett märkligt sätt. Efter en snabb topologisk analys inser jag att jag måste gör en volt i vattnet för att reda ut det hela. Sagt och gjort så dyker jag ned med huvudet mellan mina egna ben och kommer upp snurrig som få men med repet på rätt plats. Den akrobatiska akten hade varit värdig ett konstsimprogram helt klart. Annika har nu börjat undra vad som försiggår bakom henne och vänder sig om men då är jag redan i position och vinkar att allt är som det ska.

Målgång och epilog

Den sista simningen är raskt avklarat och det är nu 2700 meter löpning kvar till målet. Vi drar ändå ned våtdräkten för att inte riskera total överhettning. Vi har två herrlag precis framför oss som ser riktig slitna ut så jag tänker att det ska inte vara omöjligt att hinna ikapp och förbi. Det visar sig dock inte vara så lätt som jag tänkt eftersom hela kroppen nu är väldigt avigt inställd till löpning.

Vi kämpar på men avståndet krymper inte alls som jag skulle vilja. Det är inga backar kvar men helt enkelt ska det inte vara så vi bjuds på en rungande motvind. Jag för en inre strid hur mycket plåga jag ska utsätta mig för men jag förlorar den om och om igen och ökar därför inte farten. Annika ropar att det gått lite drygt sju timmar sedan vi startade och jag får ur mig något gutturalt läte som svar. Hon tolkar det som att jag är missnöjd över tiden och undrar om så verkligen är fallet. Jag försäkrar att det verkligen inte är så. Jag är bara för trött för att föra en normal konversation.

Vi kämpar vidare i några minuter och till slut ser vi målet där familjerna återigen hejar på helt fantastiskt. Barnen springer bredvid och ropar och tjoar och undrar om vi är trötta. Jag låter min tystnad svara på den frågan. Vi är nu väldigt nära målet men måste av outgrundliga, antagligen sadistiska, skäl tyvärr ta en extra liten sväng. Det är en svag lutning på gräs som inte borde kännas alls men nu uppfattas som omänsklig.

Vi har även insett att vi inte kommer ikapp de framför så både jag och Annika börjar gå samtidigt. Barnen blir alldeles till sig och skriker att vi inte kan börja gå då det tydligen är ett lag precis bakom. Det var då själva f-n tänker jag, kan vi inte få gå lugnt och värdigt in i mål. Någon form av tävlingsinstinkt tar dock över och vi båda sätter fart på benen igen och springer den sista biten.

På målrakan går vi upp i bredd och springer med sträckta händer in över mållinjen. Det är så oerhört skönt att få stå still och vi omfamnar och gratulerar varandra till en grym prestation. Speaker ropar att vi kommit fyra i mixed klassen och 18:e totalt vilket känns ofattbart bra för mig.

Barnen kommer springande och det är ett allmänt kramkalas i målområdet och lyckan är total. Jag inser snabbt att jag inte vill vara mer i solen för tillfället så jag tar mig in i det stora tält som står förföriskt inbjudande precis bredvid målet. Väl där inne kränger jag av mig skor, strumpor och vaddelen av våtdräkten. Jag ser då att jag fått en riktigt snygg solbränna på enbart knäna. En glad britt bredvid kommenterar detta och vi kommer fram till att det snart kommer vara det hetaste modet.

Efter att ha samlat kraft ett tag och snackat igenom loppet med Annika och alla familjemedlemmar beger vi oss till hotellrummet där jag duschar och snyggar till mig. Sen glider vi ned till baren där jag dricker en av de godaste öl jag någonsin druckit. Efter att återställt vätskebalansen något samlar vi ihop oss för att ta del av den BBQ som ingår i hela konceptet. På väg ned till nämnda BBQ träffar vi på skåningarna som vi pratade med i början på loppet. De har precis gått i mål och ser rätt tagna ut men är ändå väldigt glada och säger att de antagligen bara lyckades psyka sig själva i början.

När vi sitter och äter i god ro så dyker plötsligt vår cyklistvän från loppet upp och kommer fram och hälsar. Vi kramas om och jag tackar så mycket för allt hejade han har bjudit på under dagen. Det är riktigt gemytligt och jag känner mig glad och upprymd över det äventyr vi har haft idag.

Det var precis så roligt och härligt som jag hade förväntat mig och jag är mer än glad att Annika bjöd in mig till det här!

2016-07-10 15.13.58

Hamburg Marathon 2016

Motivation. För att kunna prestera på toppen av sin förmåga i vad man nu än kan tänka sig vilja hålla på med så är motivationen den viktigaste byggstenen. Tryter motivationen så kommer man aldrig göra det lilla extra som krävs för att utföra en maxprestation.

Jag har i princip varit besatt av se hur snabbt jag kan springa ett maraton i drygt 10 års tid. Jag har tränat mer eller mindre kontinuerligt under dessa år och när motivationen varit som störst har jag lyckats pressa mig på både träning och tävling så att jag faktiskt nått längre än vad jag trodde skulle vara möjligt för mig.

Men ibland räcker det inte hur motiverad jag än har varit. De senaste maratonloppet jag sprang gick inte alls enligt plan och det blev en lång plåga mot en dålig tid. Efter det loppet försvann löpglädjen och det blev oerhört svårt att intala sig att det var värt slitet.

I ett desperat försök att få igång motivationen och få tillbaka lusten att träna löpning hårt igen, jag behöver löpningen på så många mer sätt än att springa maraton snabbt, anmälde jag mig till Hamburg Marathon. Jag hade inte sprungit loppet tidigare men all information jag hittade talade om ett snabbt och välorganiserat lopp.

Jag lyckades dock aldrig riktigt övertala mig att det är värt den träning som krävs för att springa fortare än jag gjort tidigare så även om jag är i hyfsad god form har inte träningsmängden varit i paritet med vad den varit tidigare. Eftersom jag till varje pris inte ville uppleva ytterligare en misslyckad satsning på personbästa, där jag havererar halvvägs in i loppet och sedan krampaktigt och tvivelaktigt släpar mig i mål, bestämde jag mig dagarna innan start att starta mycket lugnare än vad jag gjort på senare tid och sedan se vartåt det barkade.

Hamburg är en oerhört trevlig stad och dess maraton motsvarar helt klart stadens glans. Mässan är lagom stor och utan den panikartade trängsel man kan uppleva på andra större maraton. När dessutom goodie-bagen innehåller både öl och Red Bull inser jag att det här är maratonloppet för mig.

Även starten är ett föredöme när det gäller organisation. Många små startgrupper med mycket plats i varje borgar för en värdig start. Jag och min ständige vapendragare 2:32 Karlsson beger oss småjoggande till startområdet och anländer med lite drygt 10 minuter till godo. Detta räcker gott och väl och vi får båda strålande startplaceringar. Smaka på det New York Marathon med ditt krav på att vara i startområdet tre timmar före start!

Lugnet före stormen är som alltid en övning i konsten att inte göra av med någon energi även fast benen vibrerar av all den energi jag fött dem senaste tiden i form av omänskliga mängder pasta och tapeklisterliknande dryck. Det är dock sansat och lugnt och jag hittar inte ens någon annan löpare i fållan att störa mig på medan jag väntar. Det känns unikt.

När startskottet så äntligen går och benen får börja bränna av alla de kilogram kolhydrater som finns lagrade i min förhållandevis tunna lekamen känns det helt fantastiskt. Eftersom jag har planen att inte jaga kilometertider utan snarare jaga välmående så håller jag igen något alldeles makalöst. Det är inte den sedvanliga panikrusningen bland övriga löpare så trots att det känns som att jag bara är ute på en rask promenad kommer det inte horder av ivriga löpare ikapp och förbi.

Jag tittar inte på klockan förrän första kilometerskylten dyker och jag tänker att det kan ha fått gå hur långsamt som helst, det ska inte stressa mig oavsett. Det är med stor tillfredställelse jag konstaterar att kilometern gått på lite drygt fyra minuter och 10 sekunder. Helt perfekt och enligt plan. Det är en bred och fin gata loppet går på så det är redan helt fritt svängrum för även de mest extravaganta löpstilarna.

Jag känner en stor lättnad över att vara igång men samtidigt är jag även rädd. Det är en ny erfarenhet för mig att vara rädd inför ett maratonlopp, men då mitt senaste lopp blev en sådan plåga är jag orolig för som komma skall senare in i loppet. Jag slår bort tankarna och sätter mig istället i nuet där det känns prima och allt i mig njuter.

Jag håller mig till den ansträngningsnivå jag trivs med och det visar sig vara en fart ganska precis under 4:10 per kilometer för det är där de flesta kilometertiderna hamnar. Efter sex kilometer får jag sikte på en trevlig löpare jag har tränat en del med så jag höjer farten och springer upp bredvid. Han är inne i en livlig diskussion med en annan löpare och jag förkunnar högt att jag hoppas att inte springer omkring och ljuger.

Stämning är oerhört god och vi fortsätter nästa kilometer pratandes om allt möjligt. Efter ett tag känner jag dock att pratande gör ansträngning lite för hög för att det ska vara värt det. Socialisering i all ära men det här är inte riktigt platsen och tiden för det. Jag slutar därför prata, något jag är mycket ovan vid, och då höjs farten lite så jag rinner ifrån de två trevliga löparna.

Vi vinkar adjö och jag njuter iväg på ett alldeles förträffligt sätt. Som sig bör i lopp av denna magnitud är milen utmärkt med en uppblåst portal och när jag springer igenom denna visar klockan att jag varit ute i lite drygt 41 minuter. Lysande Sickan, tänker jag för mig själv och myser i vårsolen.

Efter en stund kommer en nedförsbacke med perfekt lutning som får benen att pinna iväg lite väl kvickt. Jag blir tvungen att slänga ett getöga på klockan för att se vilken fart jag håller och när jag ser att jag ångar på alldeles för svulstigt blir jag lätt stressad och bromsar in markant. Kilometern blir ändå den snabbaste med marginal men jag tycker att ansträngning detta till trots varit lagom så jag låter mig inte drabbas av fartångest.

Plötsligt dyker en av löparvännerna från kilometer sex upp i en rasande fart och undrar om jag inte kommit längre. Tydligen är utförslöpning någon form av specialitet hos nämnda löpare så han har pinnat på något infernaliskt. Efter ytterligare en stund kommer den tredje löparen farande och vi är nu åter i samlad trupp. Det är trevligt och glatt och vi betar taktfast av kilometer efter kilometer.

Efter en timmes löpning är det så dags att pressa i sig bränsle i form av sötsliskig gel. Det är vare sig speciellt gott eller äckligt men det brukar ofta leda till två kilometer magknip så det är halvdant roligt att göra. Det är dock nödvändigt för att den fortsatta resan ska fungera så det är bara att bita ihop. Nu verkar det som att den lite lägre ansträngningsnivån är en förmildrande omständighet för magen så magknipet sträcker sig bara över en kilometer.

Vår löpande trio håller alla reda på tiderna med varsin GPS klocka alla som visar lite olika vilket ger oss skiftande fartangivelser. Det skiljer dock inte mycket mellan de olika så jag får en bra uppfattning om hur vi ligger till.

Tiden går fort när man har roligt så utan att riktigt inse det passerar vi halvmaran. Lite drygt en timme och 27 minuter har vi tagit på oss vilket känns ypperligt en dag som denna. Efter halvmarapasseringen kommer en nedförsbacke som måste gå till historien som en av dem mest löpvänliga någonsin. Lutning är perfekt och den håller i sig i drygt tre kilometer. Det är ren skär löparlycka och allt jag var orolig för kommer på skam. Det är precis så här det ska vara.

Vi börjar närma oss 30 kilometer och det är bokstavligt och bildligt talat en milstolpe. Det är nu det är acceptabelt att det börjar kännas jobbigt. Idag är det faktiskt fortfarande riktigt behagligt och de 12 kilometerna som återstår känns mer än överkomliga. De övriga i trion börjar här öka en aning men jag känner att jag har det alldeles för bra för att hänga med. Jag intalar mig att jag kan öka lite när det är sex kilometer kvar. Jag vet att det givetvis inte är sant men det känns ändå bra att för stunden.

Jag springer nu för mig själv och kan jäsa in mig en skön löparbubbla där allt jag tänker på är hur benen för mig framåt i en respektabel hastighet. Det är en riktigt fin känsla och när jag konstaterar att jag gå ned rejält i fart och ändå ta mig in under tre timmar bestämmer jag mig för att det får bli dagens mål och att jag ska göra det med minimalt obehag.

Mina tidigare idéer om att öka fart vid 36 kilometer slänger jag ut genom fönstret och känner stor lättnad över det beslutet. Vid 36 kilometer ska man även få Red Bull serverad, något jag törstat över hela loppet. När jag väl kommer dit så vågar jag dock inte ta någon, jag har lite dålig erfarenhet av att trycka i mig Red Bull under lopp. Jag får en rejäl kick i några minuter men när de går över står man som ett tomt skal och undrar var energin tog vägen.  Jag vinkar därför ett ursäktande nej tack till de serverande Red Bull-funktionärerna.

Nu börjar det kännas att jag har hållit på ansträngt mig i två och en halv timme så det är inte riktigt lika behagligt längre. Det går inte att jämföra med tidigare bedrövelser så jag är ändå på ett glatt humör. Jag har fått en perfekt rygg som jag sätter fokus på och det bär fram mig någon kilometer.

När jag sprungit New York Marathon har jag flera gånger blivit påhejade med det fantastiska ”Go Wolverine!”. I Stockholm har det mindre smickrande ”Där springer Ronny i Ronny och Ragge” hörts från publiken (tölpar!). I Hamburg får jag dock det bästa hejaropet jag någonsin hört: ”Schönen Koteletten!”.

Jag har veckan innan av outgrundlig anledning blivit informerad av en kollega att polisonger heter koteletten på tyska och tack vare detta förstår jag att ropen är riktade till mig. Jag blir alldeles varm inombords och jag vinkar och sträcker näven i luften vilket ger än mer hejarop. Koteletten-incidenten har burit fram mig ända till 40 kilometer och nu är det för första gången riktigt jobbigt. Det spelar dock inte så stor roll för jag har gott om tid på mig så jag ignorerar obehaget och glider fram majestätiskt, nåja.

De sista kilometerna går uppför och det är även motvind vilket känns onödigt. Nu går det ändå framåt i rimligt hastighet så det blir inte speciellt länge det debacle pågår. En uppblåsbar portal, en sådan som varit vid milmarkeringarna, tornar plötsligt upp sig och jag blir förvånad över att jag redan kan vara i mål. Det visar sig dock att portalen saknar existensberättande då den inte fyller någon annan funktion än att luras och bedra. Jag funderar länge på vad den kan ha markerat för något.

Jag kommer till slut över sveket då jag ser den riktigt målgången. Det är en stilig röd matta en bra bit innan mål och jag funderar på om jag ska gå på händerna över mållinjen för att verkligen spexa till det men inser att det är alldeles för dåliga odds på att jag ska lyckas med det upptåget så jag springer in i mål som en normal människa istället.

Som, nästan, alltid är det fantastiskt att vara i mål och jag är så vansinnigt nöjd över dagens lopp. Jag har knappt mått dåligt alls och jag har lyckats anpassa farten till göra resan från start till mål riktigt trevlig och jag kan inte vara missnöjd när jag återigen tagit mig in under tre timmar, 2:56:42 närmare bestämt. 367 löpare hade hunnit ta sig i mål före mig vilket jag tycker känns rimligt och bra.

Väl tillbaka på hotellet sluter jag upp med 2:32-Karlsson som idag är 2:33-Karlsson då han missat personligt rekord med en knapp minut. Det är dock hans näst snabbaste maraton så han är ändå på gott humör. Efter att suttit och snackat igenom loppet ett tag beger vi oss ut på Hamburgs gator för att återställa, temporärt i alla fall, vätskebalansen.

Det blir en perfekt eftermiddag med god öl och en gigantisk pizza som grädde på moset. Flygturen hem på kvällen går i ett nafs och jag kan inte med ord beskriva hur nöjd jag är över helgen och loppet. Jag vet att det låter pretentiöst men den här gången jagade jag inte tiden utan löpglädjen och efter drygt 42 kilometer hade jag hunnit ifatt den.

På ren svenska: Fan vad kul det är att springa!

Berlin Halvmaraton 2015

För mig är löpning oerhört förknippat med siffror. Tid, distans och fart är ramen kring det vackra konstverk löpningen är. Det är det som motiverar och driver mig in i besatthetens gränsland. Jag är och kommer aldrig bli tillräckligt bra för att kunna vinna några lopp så det jag tävlar och tränar för är alltid att springa en viss distans på en viss tid.

Eftersom jämna siffror alltid lockar så finns det tider som förknippas med vissa distanser. Att avverka en mil under 40 minuter är en sådan. En annan är springa ett maraton under tre timmar. Båda dessa har jag haft som mål och båda klarade jag relativt snabbt.

Efter det satte jag upp två mål: springa ett maraton där varje kilometer tar fyra minuter samt att springa ett halvmaraton snabbare än 80 minuter. Då det tagit mig knappt tre år från att gå från att inte orka springa mer än någon kilometer i följd till att springa ett maraton på mindre än tre timmar var jag säker på att inget av målen skulle ta speciellt lång tid att uppnå. Inget kunde varit mer fel.

Åren gick och försöken blev fler men jag tog mig bara inte under mina önskade gränser. Efter sex år klarade jag så till slut av maratonmålet men halvmaran gäckade mig. En gång var jag 30 sekunder ifrån men oftast var jag några minuter för långsam. Efter åtta år och cirka 15 försök började jag så smått misströsta. Nu är jag dock antingen dum eller envis för jag hade ännu inte gett upp.

Därför nappade jag direkt när några goda vänner berättade att de skulle iväg och springa Berlin Halvmaraton. Även frugan blev sugen och hängde med så det blev en trevlig minisemester i löpningens tecken. För att verkligen ge mig chansen att lyckas hade jag laddat mer än vanligt och gjort en seriös och rejäl toppning inför dagens bravad.

Det är således med ett gott självförtroende och även ett stort mått av nervositet jag står i startfållan till Berlin Halvmaraton. Temperaturen ligger på behagliga 12 grader och även om det inte är vindstilla så är vinden inte allt för påträngande. De yttre omständigheterna kan inte användas för kommande bortförklaringar med andra ord.

Berlin är platt men inte nog med det, gatorna man springer på är dessutom väldigt breda och paradvänliga. Det gör att trots att det är 33 000 anmälda löpare är det ingen större trängsel vid starten. Jag har varit ute i hyfsad god tid så jag har bara några få rader av tunna löpare framför mig när startskottet brinner av. Det är en tjurrusning av sällan skådat slag, eller det är ett felaktig påstående; det är alltid en hysterisk tjurrusning när startskottet går.

Det är lätt att ryckas med så trots att jag verkligen håller mig i skinnet och säger åt benen att hålla ett välbalanserat tempo avslöjar GPS-klockan att farten är för hög. Det är oerhört tacksamt med modern teknik då jag inte kan lita på min adrenalinspetsade fartkänsla för tillfället. Det är nervöst att slå av på farten när man tycker att man i princip är ute på en rask promenad, men jag litar på klockan och saktar in ytterligare.

Den första kilometerskylten dyker upp ljuvligt snabbt och visar att jag sprungit i exakt rätt fart, tre minuter och 45 sekunder. Det känns betryggande då det fortfarande pågår någon form sprinttävling bredvid mig och horder av djärva löpare rusar förbi. Jag gör några mentala minnesnoteringar på några av dessa ivriga personer och hoppas att jag ska springa förbi dem vid ett senare tillfälle.

Banan började med en 90-gradig sväng efter några hundra meter men efter det är det i princip 9 kilometer lång paradgata som gäller. Det betyder att all koncentration kan gå åt till att springa så avslappnat och energisnålt som möjligt i rätt fart. Då det är en, relativt sett, kraftigt motvind är det av yttersta vikt att hitta bra vindskydd i form av andra löpare.

Det är många löpare som håller samma fart som jag gör så det är inga problem att hitta vindskydd. Jag måste dock hela tiden vara vaksam på att farten hos de mänskliga vindskydd jag nyttjar inte alltid är så jämn och fin som jag vill. Ibland drar det iväg för fort och ibland havererar det och faller in i en alltför långsam lunk. För tillfället besitter jag en disciplin värdig landet jag springer i och släpper och byter ryggar i precis rätt tid så kilometertiderna endast skiljer sig åt på någon sekund när.

Min tänkta plan är att flyta igenom de första fem kilometerna på 18 minuter och 45 sekunder. Jag ler i mjugg när jag knäpper klockan och ser att det tagit 18:46. Jag visualiserar att jag är en löparmaskin perfekt trimmad att föra mig framåt i en bestämd fart. Vinden har tilltagit lite så jag beslutar mig för att hålla igen en aning nästföljande fem kilometer så jag inte ska kraschlanda ännu en gång. Jag tar sikte på att transportera min lekamen fem kilometer på 19 minuter.

Jag ler igen efter 19 minuter och tre sekunder då jag passerar 10 kilometer. Första milen är avklarad, motvinden likaså, precis enligt plan. Livet bör således leka. Det gör det nu inte och anledningen är tvehövdad. För det första springer jag på kullersten vilket fötter och ben tycker är barbariskt och för det andra har jag tryckt i mig en sockerfylld och koffeinstinn gel vilket framkallat ett kaosartat illamående.

Jag vet inte om det ska hålla ihop men i och med att jag svänger tillbaka mot Alexanderplatz och målet släpper illamåendet. Samtidigt som magen finner ro så trycker medvinden mig behagligt i ryggen, det är som att en stor och härlig hand hjälper mig framåt. Koffeinet slår även till och allt känns för tillfället som en bal på slottet.

Jag bockar av de minnesnoteringar jag gjorde för drygt 40 minuter sedan och den ena löparen efter den andre får en ondskefull, men även osynlig, gliring i nacken. Det finns inget som stärker så mycket som att se andra löpare ha det jobbigt. En ansenlig mängd danska löpare blir omsprungna och jag tänker förvirrade tankar om freden i Roskilde varje gång jag springer förbi någon av dessa. Även några Ernst Hugo Järegård citat flyger förbi i mitt inre.

Till slut kommer jag i fatt en dam med en rejäl Dannebrogen på ryggen. Jag har en faiblesse för flaggor så jag tänker glatt att det är världens äldsta officiella landsflagga när jag springer förbi. Jag kommer dock inte förbi då damen i fråga ökar farten och springer upp bredvid mig. Det gör att farten ökar en aning men det är ändå kontrollerat och antagligen helt perfekt så jag känner mig väldigt nöjd över mitt nya resesällskap.

Vi håller stilen i några kilometer fram till den 18:e kilometern då jag inte längre orkar hänga med. Min momentana tanke är att nu är det kört, hit men inte längre. Jag kollar i ren desperation på klockan och ser till min glada förvåning att det fortfarande går tillräckligt fort, till och med mer än så. Det är bara danskdamen som ökat takten ytterligare. Det börjar nu bli slitigt och allmänt bedrövligt men jag tänker att klarar jag inte det här nu kommer jag aldrig göra det.

Två veckor tidigare hade en träningskompanjon krasst konstaterat efter ett lunchpass att jag inte skulle klara 80-minutersgränsen på halvmaran. Det var inte otrevligt sagt, bara ett logiskt konstaterade han gjorde efter min insatts på det nyss gjorda passet. Det störde mig dock och motiverade mig ofantligt. Med knappt tre kilometer kvar driver uttalandet mig genom illamåendet och obehaget. Det kommer krävas mer än det jag för tillfället känner för att jag ska missa att bevisa honom fel.

Det hjälper verkligen att fokusera på ilska för den 19 kilometern blir dagens överlägset snabbaste. Jag har nu åtta minuter på mig att ta mig de sista 2,1 kilometerna, något jag borde kunna göra även i rådande tillstånd. Ilskan och önskan att motbevisa börjar dock rinna av så jag tar till ett annat beprövat knep för att inte slå av på farten; jag räknar om och om igen till åtta.

Det fungerar hyfsat så den näst sista kilometern går också i tänkt fart. Det är en dryg kilometer kvar och jag ska bara inte kunna missa tiden. Säker är jag dock inte för allt i mig skriker högre och högre att jag ska stanna nu! Jag ignorerar det så gott det går. Jag ser nu starten där jag var för 78 minuter sedan och även den skarpa sväng jag ska göra för att komma in på upploppet.

Jag är yr och vimmelkantigt så jag har svårt att ta in hur långt det kvar tills jag går i mål. Jag har drygt en minut på mig när jag svänger runt och in på upploppet. Jag känner att fortsätter jag med den fart jag har en liten stund till kommer jag kaskadkräkas. Jag gör raskt analysen att det är värt det om det är det som krävs för att klara mitt mål.

Som tur är visar det sig att upploppet är kortare än vad jag trott och jag ser att jag har en dryg minut på att ta mig de cirka 150 meterna fram till målet. Jag gör en ny analys och kommer fram till att det inte värt att offentligt tömma magen för att vara någon sekund snabbare när jag ändå kommer klara min personliga drömgräns. Jag slår av farten precis lagom och känner hur allt blir helt rosa och alldeles underbart. Det är med en hel famn av kärlek och lycka jag tar mig in målet.

Jag skriker rakt ut allt vad jag orkar och kramar en okänd tysk som kan ha gillat det alternativt blivit livrädd. Jag träffar folk jag känner, bland annat LN som lärt mig allt jag kan om löpträning och även han får en kram. Det är en eufori av bibliska proportioner och jag pratar på som om det inte fanns någon morgondag. Jag träffar fler personer jag känner och folk verkar i allmänhet vara nöjda över respektive dagsverke. Eller vad vet jag, jag hör och ser bara 1:19:24 som är tiden det tagit för mig att fullfölja loppet.

Jag känner att jag börjar bli lite kall så jag tackar för mig och jazzar vidare för mig själv, gnolande och visslande på väg mot hotellet. Portiern undrar om det var roligt att springa idag och jag svarar alldeles för högt: ”YES IT WAS SOOO GOOD!”. Han rycker till och ser lätt skärrad ut. Sen börjar han att skratta och säger att han nog borde att testa att springa om man blir så där glad. Jag säger, återigen med en orimlig decibelnivå, att det borde han verkligen. Sen ger han mig mitt nyckelkort och ser ut som han vill att jag ska gå in på mitt rum innan jag skrämmer iväg andra gäster.

När jag kommit upp på rummet, duschat och gjort mig i ordning så kollar jag hur det gått för de övriga i resesällskapet. Det har gått väldigt bra för alla inblandade så jag blir inte förvånad när jag får ett sms som säger att de gått direkt till baren och firar. Det tar mig inte många sekunder att göra dem sällskap. Kvällen blir sedan precis så bra som dagens bedrifter förtjänat.

Nu får vi ser hur lång tid det tar för mig innan jag lyckas att springa i samma fart dubbelt så långt.

Frankfurt Marathon 2014

För nio år sedan var jag i Frankfurt med en trevlig samling löparentusiaster för att springa Frankfurt Marathon. Minnena har börjat blekna men två saker sitter fastbrända i minnesbanken för evigt. Det ena är att jag lyckades slå personligt rekord med över 10 minuter och presterade långt över vad jag trodde var möjligt. Det andra är att jag fick se glädjen ett lyckat lopp och ett uppnått mål kan frambringa.

Min rumskamrat för den resan, Rolle, hade länge och väl satsat på att nå den ljuva tretimmarsgränsen och den dagen för drygt nio år sedan fick han betalt för allt sitt slit. Jag har till dags datum inte sett en gladare person i ett målområde, och knappt inte på något annat ställe heller för den delen. Det är en bild jag ofta har framför mig när träningen känns motig eller allmänt tradig. Jag vet vad som väntar på andra sidan slitet och svetten.

Nu är det så dags att besöka Frankfurt igen för att ge banan vad den tål och se vad jag kan mäkta med i dagsläget. Förra gången jag var här var jag en spänstig 29-åring som var relativt ny i träningsnarkomanins sumpmarker. Nu är jag 38 år med ett löparberoende som har mig i ett järngrepp och nog aldrig kommer släppa taget.

Den gången sprang jag på tre timmar och tre minuter, den här gången vill jag springa 18 minuter snabbare vilket således ger två minuter per år i förbättring. Det kan man inte säga är mycket smäll för pengarna om man vill se det på det sättet men det tänker jag absolut inte göra. Att jag fortfarande kan förbättra mig räcker gott och väl som motivation.

Fördelarna med Frankfurt är många; det är ett relativt sett litet lopp så man behöver varken stressa med anmälan eller vara med i något lotteri för få springa. Man behöver heller inte skänka bort sina surt förvärvade slantar till någon resebyrå som tar ockerpriser. Det finns även ett flertal hotell av trevlig karaktär inom en radie av 100 meter från start och mål vilket puttar upp bekvämligheten ytterligare en nivå.

I år föräras dessutom loppet med ett för maratonlöpning helt fantastisk väder. Det är 12 grader varmt, molnigt och helt vindstilla. Allt är på plats för att jag ska kunna uppnå mitt mål med dagen och jag tänker satsa stenhårt för lyckas.

Det är nervöst och lätt uppskruvat när jag och resesällskapet beger oss iväg mot startfållan. Jag brukar inte vara blyg på att prata rätt mycket i vanliga fall, det är ett släktdrag, och när jag är lite nervös blir det än värre. Idag är inget undantag så efter stund är till med jag själv trött på min egen röst så jag avviker från sällskapet och pressar mig in i den redan rätt fulla startfållan.

Det är trångt och bökigt och luktar inte direkt tårta men då det är knappt 20 minuter kvar till start är det bara att bita ihop och tränga sig så långt fram som möjligt. Det gäller att få en hyfsat bra position så trängseln inte förstör dagens planer innan de ens hunnit lyfta. Jag träffar på en löparbekant och orerar ytterligare ett tag tills hela fållan börjar röra på sig och det blir läge att tränga sig fram en bit till.

Jag har pressat mig fram tills det ungefär är sju rader insmorda och tätt packade löpare mellan mig och startlinjen. Ungefär där känner jag mig mätt på att åla mig förbi och gnida av nyinsmord liniment från okända personer så jag bestämmer mig för att det är en acceptabel position. Startgruppen är lite väl diverserad då den innehåller allt från löpare som ska springa på två och en halv timme upp till de som vill ta tre timmar och en kvart på sig. Jag hoppas att de som tillhör de långsammare i den tidsrymden inte har ställt sig längst fram.

Speakern eldar på om att det är snart är dags och börjar oerhört ivrigt räkna ner på tyska. Av oklar anledning, som man antagligen inte ska gräva djupare än nödvändigt i, blir jag alltid på oerhört gott humör av att höra tyska. Så även denna gång så när speakern räknar ner; drei, zwei, eins, los! hamnar jag nästintill i självsvängning.

Min förhoppning om folks självinsikt till den egna hastigheten kontra placering i startfållan visar sig omedelbart vara naiv och grovt felaktig. Det känns som om de flesta personer framför mig planerar springa hälften så fort som jag och det leder till ett inferno av inbromsningar och tvära girar. Efter ett tag är jag redigt irriterad och börjar hetsspringa mellan folk och göra små tacklingar där jag får tillfälle.

Det är givetvis förkastligt av många anledningar och jag hör arga tillrop från flera håll. Jag besinnar mig ganska snabbt från dessa dumheter, inte så mycket för att det inte är ett speciellt trevligt beteende utan mer för att jag känner att det bränner onödigt med energi.

Första kilometern har inte varit harmonisk men den har heller inte känts det minsta jobbig. Jag är nervös över hur lång tid den ska ha tagit och det är riktigt skönt att se att den knappt tagit fyra minuter vilket bara är några sekunder långsammare än vad jag tänkt mig. Det börjar nu spricka upp i trängseln men det är fortfarande ett visst kryssande. Jag håller hårt i hatten, bildligt talat alltså jag springer inte runt med något plommonstop, och bromsar ordentligt för att inte skena.

Det är en befrielse att se att nästa kilometer går i rätt fart när största fokus ligger på att bromsa. Det är så här det ska kännas i början! Det har nu blivit ännu lite mindre trängsel men det går fortfarande inte att ut stegen helt. Det är mig dock egalt för tillfället då farten på löparna runt omkring är precis den jag själv vill hålla.

Bansträckningen i Frankfurt ser lite ut som när mina barn kladdade med spaghetti i sina begynnelseår. Den första delen är en hög av pasta som ligger i ett virrvarr av skarpa svängar och krokiga delar. Därefter ser det ut som ett litet barnfinger fått tag i en spaghettitråd som den dragit ut i en vid båge över halva Frankfurt. De sista sex kilometerna är återigen en kladdig massa av mosad spaghetti.

Efter att vi sprungit runt bland höghusen i fyra kilometer och jag totalt har tappat orienteringsförmågan och har noll koll på var jag befinner mig i förhållande till var jag startade så är det äntligen trängselfritt och jag kan ta ut steget som jag vill. Min desorientering är av ringa betydelse då risken att springa vilse är minimal i en stadsmara av Frankfurts kaliber så den bekommer mig inte det minsta.

Jag ligger bakom två killar som verkar lite väl obesvärade av att springa i den fart vi håller. De pratar på som de var på söndagspromenad och det stör mig givetvis. Vi kommer nu ikapp en tjej som en av killarna omedelbart börja ragga på. Hon ser inte det minsta road ut. Hon har mer ett ”vad fan kan jag inte ens slippa få en risig lirare som stöter på mig när jag springer maraton”-uttryck i ansiktet och ser väldigt trött ut. Han verkar mot alla odds förstå att det här inte är rätt forum för dylika aktiviteter och ökar farten en aning.

Då jag fattat agg mot personen får jag för mig att jag ska haka på och springa om honom, kosta vad det kosta vill! Jag hinner som tur är fånga mitt förnuft innan det flyger iväg allt för långt och överger planen redan innan den påbörjats. Det är aldrig bra att vara helt impulsstyrd och speciellt inte under ett pågående maratonlopp.

För att nå mitt mål av 2:44:59 måste jag springa fem kilometer på 19:30 åtta gånger i rad och sedan bita ihop de sista 2,2 kilometerna. När de första fem kilometerna har avverkats har det tagit 19:36. Det känns bra då det är bättre att det tagit någon sekund längre tid än planerat än tvärtom. Jag stressar därför inte upp mig utan bibehåller farten.

Kilometer efter kilometer tickar på och det känns oerhört angenämt. Jag bromsar kontinuerligt för att inte förivra mig då benen formlig spritter av löparglädje. När jag sprungit ungefär åtta kilometer kommer en rosaklädd dam ikapp och hon håller ett helt perfekt tempo så jag tar rygg och vi börjar plocka löpare efter löpare.

Den första milen är strax avklarad men först är det ett litet motlut som ska bestigas. Bestigas i de här sammanhanget känns överdrivet då lutningen inte kan vara mer än någon procent. Det höjer dock ansträngningen en aning och kilometern blir lite långsammare än planerat. Det medför att den första milen har gått på 39:14. Fortsätter det så här kommer inte målet kunna uppnås så nu är det nog dags att öka farten en aning. Den rosa damen verkar ha samma tankar för i medlutet som följer efter milpasseringen höjs hastigheten markant.

Vi går nu som tåget och kommer ikapp och går förbi folk som om det inte fanns någon morgondag. Jag känner mig så pigg och stark som någonsin och det är en härlig känsla. Jag ser att vi plockat in den tid vi behövde redan efter tre kilometer men nu när ångan är upp är det lika bra att blåsa på ett tag till. Den tredje femman bränns av på 19:07 vilket kan straffa sig men nu spänner jag bågen hårt!

Det är taktfast och raskt och då jag känner mig helt oberörd låter jag benen gå utan broms ett tag till. Ett viss mått av försiktighet börjar dock infinna sig och jag trycker inte på riktigt lika hårt som nyss. 20 kilometer passeras på 1:17:44 och jag inser att jag sprungit den senaste milen på 38:30 vilket antagligen var lite väl offensivt.

Nåväl, det går inte göra något åt nu så det är bara se det som en 30 sekunders försäkring gentemot stundande plågor. Jag har nu sprungit halva loppet och det har tagit ganska precis 1:22:00. Jag drar mig till minnes att jag sex veckor tidigare sprang Stockholm Halvmaraton på 1:22:30 och var helt slut vid målgång. Men det var då och nu är nu och nu känner jag mig helt oberörd.

Den rosa damen verkar få det tungt och försvinner iväg bak i fältet. Jag skickar en tanke om att hon inte ska krascha allt för hårt. Jag har nu kommit ikapp en löpare som springer för Solvikingarna. Vi råkade på varandra vid 14 kilometer men han rann då iväg och jag trodde han försvann för gott men nu är jag i fatt. Det är alltid en fin känsla och det ger en liten kick att jag uppenbarligen disponerat loppet bättre än honom.

Vi morsar lite och jag tänker att han kommer sjunka ned som en dank i fältet när jag springer förbi. Vi springer för tillfället över en bro som för oss till andra sidan av någon flod, Main heter den tydligen, som klyver Frankfurt i två delar. Det är ingen Västerbro på långa vägar men det känns ändå att det lite uppför så jag drar ner en aning på farten och myser mig in i en rätt stor klunga jag precis kommit ifatt. Det är både fysiskt och mentalt stärkande att ligga och ta igen sig i klungan så när brons högsta punkt är passerade känner jag mig redo att trycka på igen.

Det är ytterligare en löpare som går i samma tankar så farten drar iväg lite väl hårt, hej vad det går och vad härligt det är. Just i detta nu upplever jag allt jag älskar med löpning. Känslan att kunna pressa på så att den 25 kilometern är dagens hittills snabbaste är obeskrivlig. Min femte femma tog 19:29 att springa och jag konstaterar glatt att jag bara har tre kvar.

Banan går nu på ett sådant sätt att man möter löpare som ligger två kilometer före. Av någon anledning tycker jag det är mentalt segt, det stör mig att det är massor med folk som har två kilometer mindre kvar att springa än vad jag har. Det är dock bara i någon minut man möter löpare, sen svänger banan av och man inte kan se varandra längre så jag skakar av mig den snabbt påkomna dåliga känslan.

Jag springer fortfarande lite fortare än många i min absoluta närhet vilket alltid är glädjande. Det är väldigt utspritt och glest nu så det är inte mycket till klungor utan mer ett led av löpare på olika avstånd från varandra. Det är hela tiden nya ryggar att ta men helt plötsligt efter att jag passerat en rygg ser jag att det är soprent framför mig. Det är ett antal hundra meter fram till nästa löpare och sololöpning känns inte allt för inspirerande för tillfället, inte med 14 kilometer kvar. Jag sväljer stoltheten och slår av lite på farten för att låta den nyligen passerade komma ikapp så vi kan ha sällskap i jakten på de framförvarande. Jag blir förvånad när Solvikinglöparen kommer ikapp och förbi och känner mig lite knäckt.

Jag funderar en stund på hur det här har gått till, jag som hade så trevligt, men det är bara att bita i och ta rygg. Vi är nu på andra sidan stängslet så att säga och ser de som har sprungit två kilometer kortare än vad vi har. På samma sätt som det är en aning drygt att se folk ligga före är det uppiggande att se folk ligga efter; haha, era slöfockar kom och snacka när ni sprungit lika långt som vi!

Den sjätte femman tog 19:40 att springa och det är lite för långsamt men jag ligger ändå lite före på det hela taget. Jag försöker lura i mig att det nu bara är 10 kilometer kvar, fast det går inte då jag mycket väl vet att det är 12,2 kilometer. Jag känner mig fortfarande så pass pigg att det inte känns alltför betungande.

Nu har jag passerat de första 30 kilometerna och det är nu, som alla som sprungit ett maraton vet, det börjar på riktigt. I Frankfurt belönas man med att i denna kritiska del av loppet få en drygt fyra kilometer lång raksträcka kastad i ansiktet på en. Det går fortfarande hyfsat bra och jag håller tiden men ett frö av tvivel börjar gro inom mig.

Jag trycker omedelbart i mig en sockerstinn gel spetsad med koffein för att fösa bort de negativa tankarna. Det resulterar momentant i ett kraftigt illamående men det var väntat så jag har överseende med detta. Jag kämpar mot illamående och lyckas behålla gelen i magen och efter några minuter kickar koffeinet in och jag känner mig bättre till mods. Illamående ligger dessvärre och pyr och vill inte släppa helt.

Det rullar nästan på i rätt fart fram till 33 kilometer men den 34:e blir den första att gå alldeles för långsamt vilket gör mig fadd. Inte igen, går det genom huvudet när jag ser sekunderna rinna iväg. Jag tappar tillräckligt mycket på den nästföljande kilometern för att den sjunde femman ska hamna på 20:20. I och med det är chansen att komma under 2:45 försvunnen och det är nu väldigt svårt att motivera sig för fortsatt plåga.

Jag är oerhört bra på att vika ner mig totalt när jag ser målet glida mig ur händerna och det håller helt klart på att ske nu igen. En annan sak jag är väldigt bra på att gräma mig över försuttna chanser. Jag försöker desperat förklara för mitt nuvarande nervikande jag att mitt framtida grämande jag kommer var outhärdlig att ha att göra med. Nervikande Jakob skrattar dock bara hånfullt åt mina argument för att sedan förföriskt viska hur skönt det vore att stanna och strunta i de här dumheterna.

Det är en hård inre strid och jag tittar desperat på klockan för att se om det finns något annat jag kan ta sikte på tidsmässigt. Jag inser att jag fortfarande har en reell chans att slå personligt rekord om jag bara håller ihop det här någorlunda. Jag försöker räkna ut vad någorlunda skulle innebära i rådande tidsjakt men det aritmetiska kunnandet är spårlöst försvunnet sedan kilometer fem så jag klarar inte av beräkningen.

Under min Janusstrid har två kilometer avverkats och dessa har gått i relativt bra fart vilket betyder att chansen att springa maratondistansen snabbare än jag någon gång gjort tidigare fortfarande finns. Jag är nu åter inne i knixarna och krokarna på banan och vet varken ut eller in. Jag har ett enormt tunnelseende och illamående så jag bestämmer mig för att inte ta min sista gel vid 37 kilometer som jag planerat.

Det känns som att det är en utopi att gelen ska stanna i magen så det verkar onödigt att pressa ner den. Jag har nu lyckats övertala mig själv att pressa på för allt vad tygen håller, inte titta mer på klockan och hoppas på det bästa. Det fascinerar mig att jag lyckats träna upp mitt klena psyke till att pressa på som jag gör. Det är inte många delar av kroppen som känns som de ska för tillfället men framåt springer den likväl.

Jag tänker på historien om personen som slår sig i huvudet med en hammare för det är så oerhört skönt när man slutar och jag kan verkligen identifiera mig med resonemanget. Det finns inget jag längtar mer efter just nu än att ta mig i mål och sluta springa. Vid 40 kilometer springer man över lite kullersten vilket visar att det visst finns några ställen på kroppen som kan göra ännu ondare.

Att passera 40 kilometer brukar ofta få de mest negativa tankarna att ge med sig och så även nu. Jag kan fortfarande inte avgöra om jag kommer slå mitt personliga rekord men jag vet att det inte är mer än 10 minuter kvar tills jag får stanna och det får mig att springa på så gott det går. Jag har den senaste tiden varit helt omedveten om löpare runt om mig men det känns inte som jag blivit omsprungen speciellt många gången vilket är positivt.

Jag får nu en rejäl energidipp och känner att det här kan sluta i fosterställning vid 41 kilometer om jag inte tar mig samman och pressar i mig den sista gelen. Det är inte inbjudande att trycka i sig den sötsliskiga massan och den första delen åker upp direkt igen. Inte perfekt men skam den som ger sig jag pressar i mig en bit till och den stannar kvar. Det är ytterst tveksamt om det här handgreppet egentligen har hjälpt mig men jag känner att jag får lite energi i kroppen. Möjligheten att det är placebo är överhängande men det struntar jag i.

En kilometer till läggs till handlingarna och det är nu endast 1195 meter kvar. Jag vet att målgången är inomhus i någon skum lokal som går under namnet Festhalle. Jag ser dock inte lokalen vilket jag tycker att jag borde och det gäckar mig. Jag ser startområdet där jag stod och gned mig mot folk för knappt tre timmar sedan. Innan jag hinner fram dit får jag till min glädje svänga för sista gången i loppet och jag ser byggnaden jag ska springa in i.

Lou Begas 90-tals hit Mambo No. 5 dånar ut från entrén och det är cheerleaders med viftande pom poms längs målrakan. Det är även en härlig röd matta som ligger under fötterna den sista biten in i mål, svulstigt!

Då jag inte är i mitt allra bästa tillstånd för tillfället har jag svårt att avgöra var mållinjen går men jag springer in genom målbågen och tar några steg extra innan jag stoppar klockan och benen. På klockan ser det ut som jag faktiskt klarat av att slå mitt personbästa med några sekunder och när jag tittar upp mot den stora skärm där resultaten för nyinkomna löpare rullar ser jag mitt namn och att jag verkligen gjort det med åtta sekunder!

Känslan av att stanna är milt uttryckt helt fantastisk och adrenalinet som frigörs gör att jag nästan direkt känner mig i toppform. Jag är dock inte toppform inser jag då jag inte för mitt liv kan hitta till mitt hotell som ligger ungefär 100 meter från målområdet. Det blir ett träligt irrande i drygt 20 minuter innan jag förvånad inser att jag står utanför hotelldörren.

Kollegan och löparkompanjonen 2:33-Karlsson är redan på plats i rummet och han har slagit sitt rekord med två sekunder. Jag hävdar att det var lite klent, åtta sekunder är gängse standard för att ett lopp ska anses vara godkänt. Han har dock blivit bästa svensk i Frankfurt Marathon 2014 vilket man inte snackar bort i första taget så jag låter det gå för den här gången. Det känns som en ynnest att vi jobbar och tränar tillsammans, det är det som gör det här möjligt!

Jag slår mig ned med en kall öl och sammanfattar dagen med en 251:e plats, ett nytt personligt rekord på maraton på 2:47:39 och en glädje som inte går att få ned på pränt!

Stockholm Marathon 2014

Ring the alarm. I’ve been through this too long. But I’ll be damned if I see another chick on your arm!

Klockan är 05:45, det är början av mars och jag står på ett löpband och stirrar på en skärm där siffror i maklig takt tickar. House of Cards har stulit några timmar av min nattsömn kvällen innan och jag är fruktansvärt trött. Jag är så pass trött att jag inte riktigt kommer ihåg att jag tagit mig upp ur sängen och masat mig iväg till gymmet.

Som tur var är vanan och rutinens makt stor och eftersom jag har sprungit mina morgonpass ett bra tag nu har det hela i princip gått per automatik. Det är inte förrän Beyonces distade stämma, i Freemansons dansanta version, skriker att jag ska ringa i alarmet som jag vaknar till på riktigt. Jag inser att jag redan sprungit 30 minuter och således endast har 20 minuter kvar av morgonpasset vilket är angenämt. Jag märker även att jag springer i en urvättad bomullströja från Stockholm Marathon 2005 som jag sovit i, autopiloten har tydligen inte fungerat helt perfekt. Jag kontroller nervöst att jag fått på mig shorts och det har jag i alla fall. Jag konstaterar glatt att det är tur att jag inte sover i flanellpyjamas.

Snabbspola fram två och en halv månad och jag är på väg till Stadion för springa det jag missat nattsömn för den senaste tiden; Stockholm Marathon 2014. Även här gör vanan sig påmind, det är 11:e gången jag startar i nämnda lopp och jag har skaffat mig vissa rutiner. Till exempel dricker jag alltid onödigt mycket vatten precis innan jag går ner i tunnelbanan och har sedan en stenhård kamp mot tiden och blåsan hela vägen till Stadion. Hittills har jag gått segrande ur den striden, men det kräver alltid en sprint upp från tunnelbanan.

Jag har inte känt mig speciellt nervös eller stressad den senaste veckan, något jag alltid brukar göra, så jag är en aningen bekymrad över att jag kanske inte ska komma igång ordentligt. Det känns oerhört meta att vara nervös över att inte ha varit nervös. Det är dock ingen fara, stressen och nervositeten har bara lagrats så timmen innan kommer en veckas ackumulerade stress och nerv ut i full prakt.

Det betyder att jag är härligt uppspelt och pratglad när jag träffar Johan, min langare för dagen, 2:33-Karlsson och en kollega utanför Stadions klocktorn. Vi står och snackar om vädret och det kommande kraftprovet en stund. Vid närmare eftertanke står nog jag för 90 procent av pratandet, men så kan det vara när löparnervositeten har tagit grepp om mig. Efter ett tag kommer jag till sans och inser att jag bör röra mig mot klädesinlämningen. Jag tackar således för mig och beger mig av.

Vädret har under hela morgonen varit skiftande men för tillfället är det lite sol och en perfekt löpartemperatur. Jag bestämmer mig att det är linne och rosa armvärmare som gäller. Armvärmarna har blivit något av min lyckoattiralj och jag ska se om de kan hjälpa mig genom Stockholms gator idag.

Klädesinlämningen går oerhört smidigt så jag är på plats i startfållan knappt en halvtimme före start. Som vanligt råkar jag på många gamla löparvänner från förr. Det är alltid lika trevligt och det snackas löpning, måltider och annat relevant. Givetvis redogörs även alla skavanker och missad träning noggrant, det hör till, och tiden bara rinner iväg.

Med 15 minuter kvar tar jag plats längst fram och blickar ut över Lidingövägen och elitlöparna som värmer upp. En man som sprungit i rosa korta shorts hela vägen från 80-talet och uppenbarligen har oerhört mycket energi studsar runt framför mig och gör uppvärmningsövningar som tänjer fantasin. Jag får flashbacks från barndomens tv-program Gymping och undrar hur det ska gå för den studsande mannen framför mig, bränner han inte lite väl mycket energi med sitt pråliga rörelsemönster?

Mina funderingar rör klockan framåt ytterligare några minuter och avgränsningen mellan oss och de riktigt snabba löparna försvinner och vi flyter ihop till en gemensam klunga. Minuter har blivit sekunder och medan de sista av dessa tickar på lyckönskar jag alla löpare runt omkring. Till slut brinner startskottet av och så är vi äntligen iväg.

Som vanligt är det tjurrusning men jag håller mig kall och låter horder av ivriga löpare springa förbi. Det bildas rätt snabbt en bra klunga där det verkar som om alla har samma mål, det vill säga att springa varje kilometer på fyra minuter så länge det går. Kortare fraser utbyts för att konstatera att så verkligen är fallet och alla verkar nöjda och glada.

Första kilometern känns en aning stel och obekväm men det är precis som det brukar vara så det oroar mig inte det minsta. Den är också avklarad efter ganska precis fyra minuter så allt går enligt plan. Det är rätt trångt och lite halvstökigt men inget som stör nämnvärt, det gäller bara att vara vaksam och se var man sätter fötterna. Jag brukar passa på att skaffa mig några antagonister bland de knuffande och trängande löparna som jag bestämmer mig för att under inga omständigheter komma efter i mål. Jag är alltid naivt kaxig i början av ett marathon.

Efter att ha sprungit ett par kilometer i rätt fart har det glesnat i leden och löpningen är fri och obehindrad. Det labila vädret till trots är det stora mängder folk ute och hejar och vid Norrmalmstorg och Kungsträdgården når de sin topp. Det är alltid helt fantastiskt att springa förbi här och jag njuter i stora drag. På Skeppsbron kommer jag i fatt en löpare jag känner igen från i våras då jag sprang Berlin Halvmarathon. Jag springer upp bredvid honom och stämmer av hans mål med dagen. Det stämmer väldigt bra överens med mitt så vi bestämmer att slå följe.

Vi springer och småsnackar längs hela Södermälarstrand och det känns oerhört trevligt. Det är nästan lite för trevligt för vi ligger i bredd och turas inte om att dra i motvinden. Nu är det inte så blåsigt så det är nog ingen större fara tänker jag. Jag beslutar mig för att det är värt det, att få snacka bort några kilometer alltså. Det är fortfarande så oerhört många kvar.

När vi är framme vid Västerbron blir ansträngningen lite för stor för att det ska gå att prata så vi håller igen både snacket och farten. Bron bestigs utan missöden och på vägen ned återupptas konversationen. Jag får några glada hejarop från en kollega precis efter broslutet och det är med ett glatt humör vi svänger in på Norrmälarstrand.

Oftare och oftare börjar jag höra hejarop till Stålmannen. Jag blir konfunderad, mina polisonger får mig att likna Wolverine inte Stålmannen. När jag sprang New York Marathon var det många i publiken som ropade Go Wolverine något jag verkligen tog till mig. Stålmannen är väl i och för sig rätt cool han med men jag tycker inte jag är speciellt lik honom. Hejaropen blir allt frekventare och till slut springer en man i Stålmannentröja förbi. Jaja, Wolverine skulle lätt sparka stjärt med töntstålis.

Den första milen är äntligen avverkade och det har tagit precis 40 minuter. Det känns kalashärligt eftersom jag fortfarande är helt oberörd men ändå hållt tidsplanen. Det är nu medvind så vi skruvar upp farten lite och klockar in några rätt snabba kilometerar. Det är många ute och hejar och jag får många trevliga tillrop.

Loppet slingrar sig runt Stadshuset, snuddar vid Tegelbacken och svänger in på Vasagatan. Det är tjockt med folk och fantastiskt stämning. Snart är det dags att springa förbi familjen för första gången. De står som vanligt vid Vasaparken och hejar. Tessan ska även langa en gel som blir dagens första energitillskott. Jag är pigg och uppspelt så det blir höga femmor med familjen och jag får gelen levererad exemplariskt. Den slinker ned utan bekymmer och nedförsbacken längs Odengatan ger välsmakande vila. 15 kilometer passeras strax under timmen och fortfarande känns det mycket bra.

Vid varvning, det är ojämna längder på varven i Stockholm, 16 kontra 26 kilometer, står LN och ropar ut hur vi ligger till. Det känns bra och han ropar även att Elvis har lämnat byggnaden när jag springer förbi. Jag gillar det, Elvis och Wolverine är coola lirare. Polisongerna är helt enkelt en bra grej. När jag springer förbi Fältöversten står det några oborstade barbarer som inte känner till vare sig Elvis eller Wolverine. Höhö, kolla det är Ronny och Ragge hör jag dessa personer ropa efter mig. Jag ignorerar dem och längtar till New York Marathon, där har man vett att uppskatta tjusig ansiktsbehåring.

Vi Berwaldhallen står Johan beredd att langa första flaskan och gelen, han springer med en kort stund och säger att 2:33-Karlsson går som tåget som vanligt. Det glädjer mig och jag får upp ångan och glömmer bort tölparna från Fältöversten.

Nu börjar banans tristaste parti där man ska ut och snurra på Djurgården i drygt åtta kilometer. Förra året knäckte jag mig totalt här så jag bestämmer mig för att ta det riktigt lugnt och fint i idag. Jag ska inte kolla på klockan utan bara gå på känsla. Det fungerar helt perfekt och jag släpper och tar ryggar om vartannat när jag känner för det. Klockan vid 25 kilometer skvallrar om jag trots denna känslomässiga löpning inte tappar något och det är en energikick som är guld värd.

När vi svänger upp på Djurgårdsvägen är det motvind så jag lägger mig bakom en löpare och gör mig så liten som möjligt. Vi springer förbi huset där min far huserade några år på 80-talet och jag drar mig till minnes när jag stod på dess balkong och högljutt övade på mitt nyfunna ordförråd av fula ord, samtidigt som Stockholm Marathon sprang förbi. Jag blev efter ett tag indragen i huset och fick veta att det var väldigt långt ifrån ett acceptabelt beteende.

När jag drömmer mig bort i dessa barndomsminnen kommer jag lite för nära löparen framför mig och kommer åt hans fot så han vinglar till. Jag ber så mycket om ursäkt men han verkar ändå riktigt förbannad. Jag förstår honom verkligen, men gjort är gjort så kan vi inte släppa det här och gå vidare tänker jag. Han vill dock inte ha mig i sin närhet utan trycker på lite och skapar några meters lucka. Jag vill inte behöva ta vinden men känner lite för mycket skam för att gå upp i rygg på honom igen.

Efter ett tag märker jag att hans fart går ned betänkligt, det kanske tog en del att rusa ifrån, så jag kommer i fatt. Jag vågar inte lägga mig i rygg dock utan slinker förbi och hoppas att han inte ska märka av mig. Jag misstänker att jag får jag några onda blickar, men det vänder jag mig inte om för att kontrollera.

Nu är Djurgården alldeles strax avverkad och Johan står och hejar på suveränt bra och leverar nästa gel. Det känns så skönt att den här biten är över och att det bara är 14 kilometer kvar. Jag springer över Djurgårdsbron och in på Strandvägen och känner att det även här blåser mot mig en aning. Trots motvinden så lyfter jag på steget och höjer upp farten en liten bit. Nu ska det springas tänker jag och trycker på en aning till. Det går galant och jag mår som en prins. Hejaropen vid Norrmalmstorg är magiska och jag bärs fram av alla härliga åskådare, bildligt alltså, annars vore det ett märkligt och raffinerat fusk.

I samma stund som jag känner att idag är det min dag så börjar mitt nyfunna glädjerus mattas. Den formidabla disciplin och återhållsamhet jag uppvisade på Djurgården räckte tydligen till knappt två kilometers fartökning. Det var synnerligt fånigt. Nåväl, 30 kilometer passeras på lite över två timmar och jag är således en aning efter mitt schema. Mången gång har en sådan tidsangivelse knäckt mig och fått mig att kasta in handduken men idag tänker jag för bövelen inte vika ned mig så lätt.

Jag känner mig fortfarande hyfsat pigg och tycker det är oförtjänt att det inte ska gå att hålla farten uppe. Det är nu glest med löpare och det är svårt att hitta någon att ligga bakom på Södermälarstrand. Motvinden känns mycket mer än vad den gjorde när jag sprang och hade trevliga diskussioner med min nya vän på första varvet. Jag undrar förresten vart han tog vägen? Han sprang nog ifrån mig vid halvmarapasseringen, precis innan jag gick in i någon form av astral projektion under Djurgårdspartiet.

Oavsett detta så är det nu rätt segt och jag får många negativa tankar om den rådande motvinden samt den kommande Västerbron. Jag trycker ändå på hyfsat och blir inte omsprungen så jag håller uppenbarligen någon form av anständig fart. Det gör ont i ben, själ och bröst att ta sig upp för Västerbron men på något sätt går det. Det gör även ont att springa nedför samma bro men bara i benen den här gången, själen har fått ro och andningen är inte det minsta ansträngd.

Ute på Norrmälarstrand försöker jag få upp steget igen med det är knivigt, höften, låren och även axlarna gnäller. Jag lyckas detta till trots få till ett leende när Mackan fotograferar vid Rålis och humöret är långt ifrån så dåligt som det kan vara. Jag tuggar i mig asfalten, även det här bildligt, det skulle vara svårsmält annars och passerar 35 kilometer. Tiden berättar krasst att jag nu ligger två minuter efter mitt huvudmål och jag är av nöd tvungen att byta mål. Mitt nya mål blir att springa Stockholm Marathon snabbare än jag gjort på något av mina tidigare åtta försök; 2:53:25.

Då jag hastigt och lustigt bytt mål ligger jag nu någon minut före vad som krävs och kan jag bara hålla ihop det här ok så kan det gå. Jag får sista drickan langad av Johan och förklarar att det är riktigt tungt nu men han peppar på galet bra och jag håller ihop det, tycker jag själv i alla fall. Det börjar nu mer och mer bli tunnelseende och även upplevelserna är till viss del fragmentariska.

Detta tydliggörs av att jag springer på Vasagatan men har inget riktigt minne av att jag passerat Stadshuset, något jag enligt gängse logik bör ha gjort. Det är nu vanan och rutinen, precis på samma sätt som när jag halvt sovande sprang på löpbandet en arla morgonstund i mars, tar vid. Utan att jag tänker på det för benen mig framåt nästan i den fart jag vill. Det är redigt jobbigt och allmänt gräsligt men kroppen har blivit så van vid det här att den går med på det utan större tjafs och kan lunka på utan att blanda in skallen som ändå bara gnäller.

Så länge det är plant och fint går autopiloten bra men när det blir det minsta uppför slår den bakut. Efter 38 kilometer ska Torsgatans motlut besegras igen och nu börja den rikta plågan komma. Jag är ytterst osäker på om jag över huvud taget ska klara av att ta mig upp till Vasaparken men på något sätt går det. Familjen står återigen och hejar helt fantastiskt och det värmer så mycket. Tessan undrar om jag vill ha lite Red Bull men blotta tanken får magen att göra några volter så jag tackar vänligt men bestämt nej. Jag försöker vinka och heja tillbaka till familjen men lyckas inte riktigt samla kraft nog till det.

Jag närmar mig nu 40 kilometer och jag försöker räkna ut hur fort jag ska behöva springa för att slå mitt gamla stockholmspers. Det visar sig dock vara mig övermäktigt, jag klarar knappt av att förstå vilken tid klockan visar så att räkna ut hur lång tid jag har på mig är inte att tänka på. Jag springer bara på så fort jag kan helt enkelt.

Jag blir nu ikappsprungen men lyckas ta rygg och försöker intala mig att ju fortare jag tar mig i mål desto fortare är jag av med det här späkeriet. Det är oklart om jag lyckas övertyga mig själv med den logiken. Jag lovar även mig själv i samma veva att det här kommer bli den sista maran jag någonsin springer, det kan inte vara rimligt att träna och betala pengar för att må så här.

Jag är nära målet nu. Jag springer upp för Sturegatan, svänger in en kort sejour på Valhallvägen och sedan ner mot Stadions sidoingång. Det är helt ljuvligt att att komma in på Stadion och låta de sargade benen få smaka på tartanens mjukhet. Jag försöker hålla fanan högt hela vägen in i mål och rumlar in på höga 2:53. Jag hinner inte få någon exakt angivelse och är lite osäker på om jag klarade mitt nyligen ändrade mål.

Att få stanna är en i det närmaste religös upplevelse och jag känner hur livslusten smyger tillbaka. Den smyger förresten inte tillbaka, den fullkomligt exploderar i en flodvåg av lyckokänslor och endorfin. All smärta är nu glömd och löftet om att jag aldrig skulle springa ett marathon igen är nedspolat i närmsta vägbrunn. Vilken kick det här är, varför skulle jag inte göra det här igen!?

Jag återhämtar mig väldigt snabbt, vilket jag direkt tolkar som att jag inte tagit ut mig tillräckligt och börjar gräma mig en aning. Sen ändrar jag mig och bestämmer mig för att för en gång skull vara nöjd, något som bara har hänt ett fåtal gånger tidigare. Jag har en stor fallenhet för att gräma mig.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att sprang in på 2:53:43 vilket var 18 sekunder från stockholmsperset. Irriterande nära, men så är det ibland. Tiden räckte till en 175:e plats vilket jag känner mig hyfsat nöjd med. Nu väntar några dagars vila och sen är det dags att hålla sig flytande under sommaren för att sedan dra igång träningen inför den obligatoriska höstmaran. Jag kommer nog någon gång även under det loppet lova mig själv att sluta med det här men vet redan nu det är tomt prat. Jag är fast för evigt!

Honolulu Marathon 2004

Då Honolulu Marathon springs i helgen letade jag fram min första marathonrapport som jag skrev efter att jag sprungit detta lopp år 2004. Det var mitt tredje marathon och tiden var strax över 3:20. Jag har blivit drygt 30 minuter snabbare på nio år men när jag läser det här inser jag att jag upplever loppen på samma sätt fortfarande.

Att starta ett maraton klockan fem på morgonen kan kännas en aning obekvämt och ovant. Att Honolulu Marathon gör precis detta hade dock inte avskräckt mig från att anmäla mig och åka över halva jordklotet för att delta.

Jag hade ställt mobilens alarm att tjuta klockan tre på morgonen men vaknade av mig själv fem minuter i tre och gick upp för att äta frukost och göra mig i ordning. En timme senare var jag på väg genom ett nattsvart Honolulu mot startlinjen. Jag hade varit lite orolig över att det skulle bli problem att hitta men eftersom ungefär 25.000 personer till skulle till startlinjen var det ganska lätt att guida sig rätt.

Jag träffade några svenskar på vägen till startlinjen som jag pratade lite med. Efter ett tag kände jag att jag var tvungen att lätta lite på trycket så jag önskade dem lycka till och begav mig iväg mot toaletterna. Köerna var dock outhärdligt långa så jag joggade iväg in en stor park som låg precis i anslutning till startområdet. Jag var lite orolig över att ingen annan verkade nyttja parkens förträffliga möjligheter att undvika toalettkön men nöden hade ingen lag så jag smög in bakom ett träd. Innan jag han skrida till verket hann jag som tur var märka att jag stövlat rakt in i en, något spartansk, sovsal. Ett tiotal personer låg och sov bakom trädet, rackarns. Jag begav mig snabbt iväg till nästa träd men samma sak där. Tredje trädet var dock obebott och jag kunde få saker och ting överstökade och begav mig återigen mot startlinjen.

Mitt äventyr i parken hade gjort att jag nu var framför startlinjen vilket visade sig var lyckat drag. De staket som de hade ställt upp var så pass glest utplacerade att jag med min numera slanka lekamen kunde pressa mig igenom, vips så var man längst fram. Enligt en markering skulle man bara stå där om man skulle springa loppet under tre timmar. Detta är jag inte mogen för än så jag funderade på om jag skulle dra mig lite bakåt för att inte framstå som alltför fräck. Den mastiga damen till vänster om mig och de fnittrande japanska tonåringarna med converse-skor till höger skvallrade dock om att jag inte var den mest felplacerad i denna startgrupp så jag beslöt mig för att stå kvar.

En kvart innan start höjdes en lite ramp upp framför oss med ett antal personer på. Bland annat den kvinnliga olympiska guldmedaljören i maraton, Mizuki Noguchi. När detta faktum uppdagades blev den japanska delen av löparna (ungefär hälften) milt sagt exalterade. Stämning var så att säga på topp! Huvudsponsorn till loppet är JAL (Japanese Airlines) och någon högt uppsatt herre för detta bolag höll ett tal för oss löpare. Han höll talet på japanska och då jag inte behärskar detta språk lät det mer som om han skällde ut oss efter noter, antagligen på grund av att han har fått gå upp klockan fem på morgonen en söndag. När han kör den engelska version visar det sig dock att han bara önskade oss lycka till, skönt.

När starten går (ackompanjerat av ett mycket tjusigt fyrverkeri) blir det en del trängsel och även fast jag är väldigt nära startlinjen tar det mig en halv minut att ta mig dit. Därefter lättar det dock snabbt och den rejält breda vägen bjuder på i stort sätt trängselfri löpning. Loppet slingrar sig igenom Honolulu men eftersom det är mörkt är det svårt att se något annat den långt ifrån diskreta julbelysningen. Den är dock så kitchig och överdriven så den höjer mitt humör ännu ett snäpp. Vem blir inte glad av lysande delfiner med en tomte ridande på dem?

Efter en stunds löpning kommer det en kilometerskylt. Då loppet mäts i miles så blir jag glatt överraskad och trycker till en mellantid. Efter ytterligare en liten stund dyker det upp ytterligen en skylt med en etta på, denna gång i miles. Detta förvirrar mig och jag trycker till igen. Denna mellantid säger mig mycket lite och jag blir lite irriterad över att jag tryckte. Jag bestämmer mig för att köra på kilomtermarkeringarna eftersom det är det jag är van vid. Tvåan kommer och jag trycker till, fortfarande en mellantid som inte säger mig så mycket men om jag nu bara kan hålla fingrarna i styr så borde ingenting störa mig innan tre kilometerskylten.

Trean dyker dock aldrig upp och detta skyltinferno börjar störa mig. Skylten för två miles existerar i alla fall så jag trycker till ännu en gång. Nu hade jag alltså sprungit i två miles och inte fått en enda vettig mellantid, illa. Nu kommer det inga fler kilometerskylter så jag lyckas klara mig fram till milesskylt nummer tre och får till en första ordentlig mellantid. Den visar att jag håller lite för långsam fart men att det är ändå är inom rimliga gränser. Skönt. Nu dyker det upp en fem kilometerskylt men den lyckas jag mot alla odds ignorera så nu får jag flera mellantider på rad som är korrekta. Efter detta följer det mönstret att var femte kilometer dyker det upp en kilometerskylt.

Alla dessa lyckades jag ignorera utom 35-kilometeraren som gäckade mig och fick mig att trycka till en menlös mellantid. Nåväl 26 miles löpning renderade i 32 mellantider, något jag får reda upp det med datorns hjälp senare.

Om kilometer- och milesskyltarna vållade mig problem så gjorde vätskestationerna det motsatta. Dessa kom föredömligt tätt och jag kunde till och med hoppa över flera stycken utan att för den skull känna ångest. Den första serverade enbart vatten vilket passade mig utmärkt. Övriga stationer hade även sportdrycken Amino med i utbudet. Denna japanska dryck utlovar fantastiska belöningar till intagaren: ökad snabbhet, bättre uthållighet, ingen stelhet dagen efter med mera. En sådan dryck säger man ju inte nej till trots att smaken är lite underlig. Jag känner att den ger mig en aningen magknip så jag blandar ut den med lite vatten och då håller sig magen lugn.

Vid den tredje vätskekontrollen står det tonårsflickor som sträcker fram spatlar med vaselin på och ropar högt vaseline!, känns mycket suspekt. Några hundra meter efter vaselinflickorna står det en lång transvestit iklädd svart latextklänning och pratar högljutt i mobiltelefon. Personen i fråga är mycket upprörd och håller på att förklara i telefon varför han försenad: I was just about to walk over to you and all of a sudden there’s like a million runners here!. Det här loppet håller på arta sig tänker jag när springer förbi den upprörda latexmannen.

Efter sex miles kommer den första backen värd namnet. Då jag studerat höjdkurvan för banan vet jag att denna rackare återkommer mot slutet av loppet så hoppas att den inte ska vara alltför besvärlig. Eftersom jag lärt mig att man ska försöka hålla samma ansträngningsnivå uppför som nerför så sänker jag farten en del när jag börjat bestiga backen. De löpare jag dittills sprungit i samma tempo som jag verkar inte besitta den kunskapen utan fortsätter glatt i samma tempo och luckan mellan mig och dem och mig växer stadigt.

Optimistiska dårar tänker jag, övertygad om att jag lätt ska komma ikapp dem efter backens krön. Nu är den förbannade backen bra mycket längre än vad jag hade tänkt mig så avståndet växer oroväckande mycket. Har jag överdrivet temposänkningen? Efter en lång stund når jag äntligen krönet. Jag har klockat avståndet mellan mig och en löpare jag hade bredvid mig innan backen och märkt att denna sprungit backen ungefär 40 sekunder snabbare än jag. En eon av tid känner jag när jag ökar farten i nedförsbacken. Efter 15 sekunder är jag ikapp och förbi nämnda löpare och jag känner mig oförskämt nöjd, på gränsen till självgod, över min disciplin i backen.

Efter backen, som hör till berget Diamond Head, kommer man ut på en motorväg där publik är ett helt främmande begrepp. Här är det också mycket sämre upplyst vilket gör att jag måste använda mig av min klockas inbyggda lyse för att kunna utröna puls och dylikt. Nu är en av de mest irriterande egenskaperna med min pulsklocka att om man tryckt till för en mellantid så kan man inte slå på lyset förrän mellantiden försvunnit. En något märklig egenskap kan man tycka. På motorvägen springer man i ungefär tre miles för att sedan springa i runt i en ögla som är runt en och en halv miles och sedan springa tillbaka på motorvägen mötandes löpare.

Nu har solen hastigt och lustigt gått upp, den smyger inte fram som hemma i Sverige utan kastar sig upp på några minuter känns det som. Att ha Stilla havet till vänster och rejält svulstiga grönbeklädda berg till höger känns maffigt och gör mig glad. Jag känner även att jag till skillnad från många andra kan hålla samma fart som tidigare och plockar därför placering efter placering. En underbar och för mig mycket ovan känsla.

Allting rullar på fint fram till 24 miles då jag stöter på den obehagliga backe jag stiftat bekantskap med 18 miles tidigare. Nu är det inte fråga om att ha disciplin för att hålla farten nere, det kommer helt naturligt. All den glada och härliga stämning jag kände för några miles sedan är som bortblåst, nu är det bara förbannat jobbigt. Mitt i backen kommer jag ikapp en rullstollsåkare som faktiskt är tröttare än jag. Hon är så trött att hon står helt stilla i backen och har fullt sjå med att inte rulla bakåt, ser ytterst jobbigt ut.

Av någon anledning börjar jag mitt i denna jobbiga period tänka på den av mina tonårshjältar skrivna textraden: covered with hope and vaseline, still cannot fix this broken machine

Jag blir fascinerad över att jag kom att tänka på den för tillfället mycket passande textraden och blir ännu mer fascinerad över att jag kan recitera hela texten i mitt huvud trots att jag inte hört låten på flera år. Jag inser att senast jag hörde låten var fysisk aktivet något jag höll mig så långt ifrån som möjligt och att jag aldrig tidigare förknippat låten med ett maratonlopp. Tankarna man har under ett maratonlopp kan vara mycket underliga.

Denna tankeverksamhet har fått mig att glömma bort backeländet och när jag tröttnat på att tänka på gamla låttexter inser jag att äntligen kommit fram till krönet och att jag nu har nerförsbacke rakt in i mål. Benen är dock inte så lyckliga över att springa nerför som jag tycker att de borde vara utan ber mig sluta med dessa dumheter. Nu är det så att jag även har fått ett rejält håll så benens bön överöstas av den växande smärtan i mellangärdet. Precis innan jag ska svänga in på upploppet känner jag att hållet är mig övermäktigt så jag stannar i någon sekund i hopp om att den ska släppa så jag åtminstone kan ge sken av göra en spurt de sista hundra meterna. Hållet släpper en aning och jag springer iväg in på upploppet. Dessa metrar är lika plågsamma som vilan när jag kommit över mållinjen är underbar.

Efter att gått runt lite skönt yr i målområdet några minuter hör jag min sambo ropa efter mig. Jag blir väldigt glad över att vi lyckats hitta varandra bland allt folk och stapplar iväg mot henne. Det känns rätt märkligt att jag har sprungit ett maraton och klockan är knappt halv nio på morgonen. På väg hem till hotellet träffar vi många trevliga personer som gratulerar och undrar hur det har gått. De reaktioner jag får på min alltför märkvärdiga tid gör mig mer och mer nöjd och jag känner mig riktigt duktig. När sedan receptionisten utbrister att jag är en Elite runner! har mitt självförtroende nått kulmen för vad jag klarar innan jag blir dryg så jag sansar mig raskt. Innan jag klarat den magiska tretimmars gränsen kan jag minsann inte hålla på och gotta mig så här mycket över ett resultat.

Dagen tillbringas därefter med att se på amerikansk fotboll och dricka stora paraplydrinkar. Att springa ett maraton och därefter se tre på varandra följande matcher i amerikansk fotboll (som är dryga tre timmar långa) drickandes drinkar försätter de flesta hjärnfunktionerna ur spel så mina planer på att göra stan på kvällen förbyts mot sänggående runt sjusnåret.

Sammanfattningsvis kan jag varmt rekommendera att springa Honolulu Marathon. Även om banan inte är den märkvärdigaste och loppet börjar klockan fem på morgonen så uppvägs det av att man är på Hawaii med allt vad det innebär. Jag har svårt att tänka mig bättre ställen att vila upp sig på.

New York Marathon 2013

Fixa idéer är inget jag känner mig främmande inför. Jag kan till och med erkänna att stora delar av min tillvaro kretsar kring just fixa idéer. Får jag för mig en sak ska det oerhört mycket till för att jag inte ska försöka in i absurdum tills jag jag lyckats med det jag har fått för mig att göra.

Att springa en viss sträcka på en viss tid har i tio års tid var en sådan fix idé. Det senaste målet har varit att springa ett marathon med en snittid av fyra minuter per kilometer vilket ger en sluttid på 2:48:47. I drygt tre års tid har det varit något jag velat uppnå och jag har misslyckats alltför många gånger för att det ska vara rimligt.

Senaste försöket gick riktigt dåligt, trots att jag trodde att jag hade det i mig vid det tillfället. Efter det loppet var jag nära att ge upp målet och acceptera att jag sprungit marathondistansen så fort jag är kapabel till och att mina 2:53:30 skulle bli mitt livstidspersonbästa. Efter att jag legat ganska lågt med löpning under sommaren sparkade dock den fixa idén på mig och sa att nu tar du tag i det här din dåre annars kommer du gräma dig rejält, att gräma sig är också en av mina specialiteter nämligen.

Sagt och gjort var det bara att bita ihop och sätta igång med hårdare träning än någonsin tidigare och med all fokus på den 3 november då New York Marathon går av stapeln. Med stark inspiration av min gode vän och kollega Johan lade jag mig till med morgonpass fyra dagar i veckan för att öka antalet mil jag springer i veckan. Jag var något reserverad inför att gå upp 05:15 och springa en mil tisdag till fredag varje vecka men har jag bestämt mig så har jag.

Nu var det faktiskt inga större problem utan det blev en fin och trevlig rutin där jag sprang medan övriga delar av familjen sov och när jag väl var tillbaka och nyduschad var jag på otroligt mycket bättre humör än jag brukar vara på morgonen så stämningen var över lag bättre på morgonen. Efter några veckor av mitt nya morgonspringarliv fick jag även sällskap på två av morgonpassen så oron jag hade över dessa pass kom på skam.

Övrig träning flöt på som vanligt med löpning varje lunch där tisdagarna gick i intervallernas tecken och torsdagarna i snabbdistansens. Ytterligare ett intervallpass på en kraftigt kuperad terrängbana på lördagarna och ett långpass på söndagarna knöt ihop veckans träning. När det kom till långpassen skar jag ned rätt kraftigt på längden och körde bara ett riktigt långt pass på 36 kilometer under den här träningsperioden. Jag har insett att om långpassen går över en viss distans blir jag för sliten och efterföljande pass blir lidande. Det här var något av en chansning och det ur träningssynpunkt som gjorde mig en aning nervös.

När jag så till slut äntligen var på väg till startområdet för 2013 års upplaga av New York Marathon kunde jag summera ihop 10 veckors träning utan ett enda missat pass och ett snitt på över 11 mil i veckan. Jag hade även ett nysatt personbästa på milen så självförtroendet satt där det skulle. Då jag har vikt ned mig alltför många gånger i mina försök att springa marathondistansen så här fort tar jag verkligen inte ut något i förskott.

Trots att det är mitt 25:e marathon är jag lika nervös som jag var när jag sprang mitt första. Jag har funderat mycket på hur jag ska lägga upp loppet och jag har haft en många givande samtal med 2:33-Karlsson under alla våra gemensamma pass om hur han gör. Det jag kommit fram till är att det är av yttersta vikt för mig att ha delmål under loppet och att jag aldrig tänker längre fram än dessa. Det har hänt många gånger att jag tänker på hur långt jag har kvar till mållinjen vid ett för tidigt skede och därigenom fått panik och gett upp.

New York Marathon är ett fantastiskt lopp men det hindrar inte från att allt fram till själva loppet är ett härke utan dess like. Det är en orgie i överdrivna instruktioner och väntan. Det hela blir inte bättre av att det dagen till ära är rejält blåsigt och kallt så väntan blir än mer otrevlig. Idag verkar dock inget bekomma mig så jag behåller lugnet och fokuset när jag står och huttrar bland alla andra förväntansfulla löpare på Verrazano bridge.

Till slut dånar Frank Sinatras New York New York i högtalarna och starten går. Trots att det känts som jag har haft bra fokus på vad som komma skall under den långa väntan har jag ändå svårt att komma igång. Jag är på rätt dåligt humör och mina fötter är stelfrusna så stegen känns skumma och utan det flyt jag vill åt. När damen framför mig dessutom tvärstannar och vänder sig om för att filma starten med sin smartphone, så jag får kasta mig åt sidan för att undvika en frontalkrock, är humöret verkligen på väg ned i källaren.

Jag tänker tankar om damen som inte lämpar sig i tryck och springer på i motvinden och motlutet. Den kaosartade starten med tvära girar och inbromsningar har gjort att första kilometern gått 30 sekunder långsammare än jag tänkt vilket stressar mig. Då USA har beslutat sig för att i all evighet hata metersystemet och hålla fast vid sina miles har jag varit tvungen att göra om mina beräkningar till att stödja denna tvivelaktiga avståndsuppdelning. Varje miles ska gå på sex minuter och 26 sekunder så det är lite småbittert att den första milesmarkeringen passeras först efter sju minuter.

Jag får lätt panik och trycker på en aning för att långsamt och fint jaga ikapp det jag förlorat i början. Jag är sur och efter i mitt tidsschema och allt är den fotograferande damens fel! Jag blir dock snabbt på bättre humör eftersom blodet nu har runnit ned i fötterna och värmt upp dessa så jag får bättre flyt i löpningen. Trängseln har dessutom försvunnit och det går även utför med ökad fart som följd.

Mile nummer två passeras på under 13 minuter och jag är således i fas med mina drömmar igen. Jag blir lite stressad över att det går väldigt fort ett tag men det känns overkligt lätt och fint. Den nya och fina GPS-klocka jag inhandlat på marathonmässan dagen innan indikerar att jag springer ganska så mycket för fort men det går inte helt att lita på den så jag vågar inte slå av på farten allt för mycket. Om jag får tro på klockan ligger jag nu och tuggar på i 3:45-fart, det vill säga att varje kilometer går på tre minuter och fyrtiofem sekunder.

Det är lite högmodigt av mig att springa i den farten så jag försöker bromsa men benen vill bara inte springa långsammare. Det är en helt overklig känsla att springa på i farten jag gör och vara helt oberörd, men jag klagar inte. De första fem kilometerna avverkas på 19:30 och med tanke på att jag tappade 30 sekunder i början har det gått bra fort på slutet. Jag försöker fortfarande halvhjärtat bromsa men har börjat känna mig så bekväm i den nuvarande farten att jag intalar mig att det kan vara bra med en liten tidsbuffert att ta av på slutet.

Alla som har sprungit något lopp vet att bufferttaktiken är något av det sämsta man kan företa sig som löpare. Det man vinner i sekunder i början förlorar man i minuter i slutet heter det och det har jag fått uppleva på nära håll ett flertal gånger. Nu har jag dock förlorat mig i den höga fartens charm och likt Sirenernas sång har den förfört mig att ignorera all tidigare erfarenhet och köra vidare i samma tempo.

När milmarkeringen, jag pratar nu om 10 kilometer alltså, passeras har klockan ännu inte slagit över till 39 minuter och jag verkligen myser i min nyupptäckta bekvämlighetsfart. Jag känner mig trygg i löpningen och tar ryggar när jag tycker det behövs och drar ifrån när jag känner för det. Det står tidsangivelser vid varje miles och en trevlig sak att fördriva tiden med är att räkna ut vad dessa bör visa när jag springer förbi. Det är ett aritmetiska åtagande av bibliska proportioner att räkna ut vad sex minuter och 25 sekunder gånger den nuvarande milepasseringen blir och när jag väl fått fram ett resultat har jag glömt vad klockan visade. Det stör mig dock inte nämnvärt då jag vet att jag ligger före tidsplan. Jag får även ett mer lätträknat problem vara femte kilometer då det bara är en multipel av 20 minuter jag behöver ta hänsyn till.

Vid 15 kilometer ska jag ta min första härligt sockerstinna gel vilket är dagens första delmål. De gel jag trycker i mig under ett lopp brukar i vanliga fall smaka skunk alternativt bävergäll, beroende vilket man tycker är äckligast. Nu har det som tur är kommit en som är riktigt god så jag ser verkligen fram emot att trycka i mig den första.

När så 15 kilometer passeras och klockan visar strax över 58 minuter trycker jag omgående i mig gelen. Jag inser direkt att jag kanske var lite för stringent i min strävan att följa utstakad plan då gel bör ackompanjeras av vatten. Då det är en rätt bra bit till nästa vätskestation får jag springa med visst obehag och lätt sträv känsla i svalget några minuter. Ett illamående ingår även i paketet men i och med vätskan jag till sist får i mig släpper det och jag känner mig stärkt av sockret.

Om man bortser från obehaget av att trycka i sig gel utan vatten är jag fortfarande helt oberörd trots att jag sprungit i en dryg timme. Jag är fylld av självförtroende och glädje då jag fortfarande behöver koncentrera mig på att hålla farten nere. Stämningen runt banan är som den alltid är i New York, helt fantastisk, så det är en ren njutning att springa för tillfället. Folk tjoar och skriker som galningar och det så otroligt peppande.

Jag avverkar halvmaran på 1:22:25 vilket är fem sekunder snabbare än vad jag sprang Stockholm Halvmarathon på. Det är förstås en aning kaxigt men jag har förpassat alla dessa funderingar till delar av medvetandet jag inte besöker för tillfället. Det går fortfarande otroligt lätt och då nästföljande kilometer är en av dagens hittills snabbaste börjar jag få den obeskrivliga känslan av att jag idag kanske kanske kommer lyckas.

Vid 22 kilometermarkeringen är det dags för gel nummer två och den här gången anpassar jag till att ta den i samband med en vätskestation vilket är en rejäl uppgradering från gel nummer ett. Det känns fortfarande svinlätt och allt flyter på som det ska. Jag har nu sprungit i Queens ett tag och publiktrycket har varit något mindre än det var i Brooklyn så det känns skönt när jag kommer fram till Queensboro Bridge som ska föra mig över till Manhattan.

Bron i sig är dock inte det minsta skön då den bjuder på ett rätt brant motlut och motvind. Motvinden kan jag inte lasta bron för men jag tror den fotograferande damen i början av loppet absolut har ett finger med i spelet. För första gången i loppet är det redigt jobbigt och ansträngningsnivån når en höjd jag sluppit fram tills nu. Det som gör att det inte är så besvärligt är att jag trots sänkt fart springer om och ifrån folk. Det är många som även ger upp här och börjar gå. Hur tarvligt och lågt det än låter så stärker det att se att folk inte klarar att hålla den fart jag själv håller.

Allt har ett slut och så även brons motlut så i samband med att jag har sprungit 25 kilometer börjar det nu gå utför. Vid brofästet svänger det kraftigt och ett gäng höbalar står utplacerade som skydd i ytterkurvan. Jag funderar på hur fort man måste springa för att helt tappa kontrollen och vara nödgad att kasta sig in i de uppställda höbalarna. Sen kommer jag på att det är ett rullstolslopp samtidigt och är glad att jag inte diskuterat detta resonemang högt med någon.

Efter kurvan kommer det som jag hoppas att alla som gillar löpning ska få uppleva. Känslan att svänga ut på First Avenue och höra dånet av hundratusentals entusiastiska vrålande människor låter sig inte lätt beskrivas. Det är nu rätt glest med löpare så det känns som om vrålen och hejaropen riktas mot varje enskild löpare. Det här är nog det närmsta ett kodbiträde som jag kan komma rockstjärnekänslan.

Jag hör någon ropa go Wolverine vilket jag omgående anser vara riktat till mig. Jag är inte helt säker dock då jag drar mig till minnes London marathon för ett antal år sedan då folk ropade go Elvis och jag tagit för givet att det var mina polisonger som fått publiken att kalla mig Elvis för att sedan bli omsprungen av en person i full Elviskostym. Nu kollar jag nervöst runt omkring men det kommer aldrig en person i Wolverinedräkt så det är faktiskt mig de hejar på.

Jag gör en minnesanteckning över det inträffade, att någon kallat mig Wolverine alltså, då jag hemmavid ofta hävdar att jag är slående lik nämnda superhjälte. Övriga familjemedlemmar är dock alltid helt oförstående och mina påståenden möts ofta med ett oresonligt hån. Nu kommer det förhoppningsvis bli ändring på det!

Jag släpper mina funderingar om mina eventuella superhjältelikheter och insuper den underbara atmosfär som ockuperar hela min tillvaro för tillfället. Publiken skriker och jag springer i en härlig symbios och de fem kilometer mellan 25 och 30 går i rask takt på 19 minuter och 30 sekunder. Det har tagit 1:57:35 att springa tre mil vilket betyder att jag nästan är två och en halv minut före tidsschemat. Det är fin känsla och jag har nu slutat fundera på att bromsa farten, inte så mycket för att jag vill utan snarare för att det inte behövs, jag springer på i den fart jag kan för tillfället.

Banan rullar upp i Bronx med hjälp av en kort men rätt brant bro och det känns att jag sprungit i drygt två timmar nu. Kroppen börjar så sakteliga tröttna på rådande aktivitet men det är inget dramatiskt och det är bara en mil kvar så jag känner mig fortfarande relativt stursk. Efter lite kringelikrokande i Bronx så är jag tillbaka på Manhattan och uppe på Fifth Avenue. Jag är på 128:e gatan och ska ned till 90:e innan jag svänger in i Central Park. Det är både bra och dåligt att kunna räkna ned kvarter efter kvarter men jag börjar nu få sådant tunnelseende att jag missar många radnummer så nedräkningen haltar betänkligt.

För att stödja cancerfondens hedervärda arbete har jag rosa bandet och rosa armvärmare som en del av min löparutstyrsel. Jag har fått många glada tillrop över de rosa armvärmarna och jag får nu även ett looking great pink Wolverine ropat efter mig och jag behöver inte ens kolla efter en man i rosa Wolverinekostym, jag vet att epitet är riktat till mig och jag gillar det!

Jag har mått oförskämt bra fram till 35 kilometer men nu är det en snabbt accelererande nedgång av välbefinnande. Jag har betat av Fifth Avenues sega motlut och svängt in i Central Park vars väg skiljer sig markant från de spikraka gator och avenyer loppet tidigare bestått av. Nu är det mer än landsvägsliknade väg med en ganska böljande topologi. Jag har knappt sju kilometer kvar men det är som sagt mer och mer besvärligt att transportera sig framåt, det börjar till och med närma sig asjobbigt.

Från att ha delat upp loppet i sjukilometersbitar är jag nu nere i att dela upp det i steg-för-steg-bitar. Varje steg är en utmaning och kraftansträngning som får mig att vilja stanna. Jag känner även att energin är på väg att ta slut, det känns som jag springer på ångor för tillfället. För att försöka få lite mer energi i kroppen fiskar jag upp min Red Bull shot jag har burit med mig hela resan. Tyvärr är jag stelfrusen om händerna och allmänt fumlig så jag lyckas inte skruva av korken. I vanliga fall hade jag antagligen försökt några gånger men nu blir jag momentant ursinnig, blodsockret är nog en aning lågt, så jag skriker svenska svordomar och kastar iväg den lilla flaskan så långt jag kan. Jag ångrar mig direkt då jag verkligen hade velat ha den gudabenådade drycken men det är nu kört då flaskan seglar iväg in i Central Park; FORE!

Det är en stor glädje att hela familjen står och hejar vid 38 kilometer då det ger mig ny energi och får mig att glömma smärtan en kort stund. Jag vinkar så mycket jag vågar och försöker springa snyggt och avspänt. Allt inom mig skriker att jag ska stanna och jag förbannar mig själv att jag kommit på att jag springa maran snabbare än 2:50. Det vore för tillfället oerhört mycket bättre att inte ha det här självförvållade kravet hängandes över mig. Jag funderar på vilka orsaker som skulle vara godtagbara för att skita i det här och lägga sig ned vid sidan av banan men 10 veckors hård indoktrinering av att det här är väldigt viktigt gör att jag inte kommer på några.

Jag svänger nu ut från Central Park upp längs kortsidan på av nämnda park. Jag tar kurvan så snävt jag bara kan och ser antagligen rätt plågad ut då en i publiken skriker dig deep man, dig deep! Jag är väldigt svag för amerikanska sportklyschor och vill skrika tillbaka yeah, I won’t leave anything out on the course, pain is just temporary but pride lasts forever men det hinner jag inte. Jag blir dock stärkt av tillropen och håller uppe humöret några sekunder.

Det är nu 800 meter kvar vilket i sammanhanget är kort men för tillfället känns fruktansvärt långt. Jag har fem minuter på mig men är ändå osäker på om jag ska ta mig i mål. Kroppen känns som den ska falla i bitar och det är framförallt benen som sitter riktigt löst till. Höftböjarna är knappt i brukbart skick och låren är redigt söndermosade. Jag har nu sprungit klart på kortsidan och svänger in i Central Park igen. Det är 300 meter kvar men jag tycker fortfarande att det är för långt och kan inte slappna av.

Det är först när jag har mindre än 100 meter kvar och ser målet som jag verkligen förstår att jag kommer klara det jag velat så länge. Jag stapplar mig över mållinjen och lyckan över att få stanna är helt obeskrivlig. Den är till och med så ljuv att jag glömmer att stanna klockan. När jag väl kommer på att klockan fortfarande rullar så har den fortfarande inte gått över 2:49 så jag vet att jag verkligen att jag klarat det!

Jag är lycklig men alltför trött och illamående för att riktigt förstå det. Jag vill bara lägga mig ned men ihärdiga funktionärer föser mig framåt. En fotograf kommer och ska ta en bild och jag försöker göra segertecknet men får upp fyra fingrar istället. När jag rätta till det tar jag ned alla utom långfingret så det blir inte riktigt den gest jag tänkt mig. Det ska bli spännande att se hur den bilden blev. Jag vill konversera andra löpare men jag måste med jämna mellanrum avyttra sportdryck i lämpligt utplacerade papperskorgar så jag får inget flyt i mitt socialiserande.

Jag får gå och gå för att hämta min inlämnade väska och det är en ambivalent känsla av svårt misär och total eufori. När jag väl fått min väska och tagit mig ur Central Park börjar vandringen mot hotellet. Amerikanerna är underbara på att berömma en insats så var och varannan person jag möter gratulerar till prestationen. Jag tackar dem alla så gott det går i mitt nuvarande skick. När en dam frågar hur fort jag sprungit och jag svarar henne around 2:48 blir jag så glad över att bli påmind om min tid att när hon sedan undrar om det beror på mina Spideman shoes, svarar jag helt plötsligt jättehögt OF COURSE IT DOES! Hon ser ut att tänka herregud vad jag ångrar att jag började jag prata med den här galningen men ler ändå vänligt.

Efter en eon av långsam gång når jag så äntligen hotellet och jag överös av gratulationer från familjen. Jag hoppar, eller här hoppas verkligen inte, jag stjälper ned min lekamen i ett varmt bad och får en kall öl i handen. Värmen och energin som fyller mitt inre puttar bort misären och kvar finns bara euforin. Känslan av ha lyckats med något jag kämpat hårt och länge för är sagolik och jag njuter av varje sekund! Nu gäller det att njuta av det här tills nästa fixa idé tar fäste.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det är en stor egokick att kolla resultatlistan: Tid 2:47:51, placering 229 av 50303.